foto: Wiki/Commons
Under några veckor i februari och mars föreföll Sydafrika ligga och väga på randen, möjligen, till en ny våg av upplopp och rasistiska våldsdåd mot mörkhyade utlandsfödda.
I Johannesburgförorten Rosettenville attackerades nigerianska droghandlare” och deras hus sattes i brand. I Pretoriatownshipet Mamelodi uppmanade en organisation till demonstration för att få bort de utlandsfödda som sades ”förstöra” staden.
Men till skillnad från 2015 och 2008, då våldet spred sig och skördade dödsoffer, lyckades snabba initiativ av invandrarorganisationer och Workers and Socialist Party, (CWI i Sydafrika) avvärja hotet den här gången.
Sydafrikas massarbetslöshet, fattigdom och desperation innebär dock att hotet om reaktionära våldsvågor ligger kvar.
I maj 2008 dödades 62 människor i rasistiska upplopp riktade främst mot migranter från andra afrikanska länder.
För knappt två år sen orkestrerades en liknande terrorkampanj igen, men den gången dödades ”endast” sex människor. Attackerna och hoten i Johannesburg och Pretoria i februari i år var alltså en allvarlig varning.
Det sydafrikanska samhället beskrivs ofta som en tickande, bomb. Arbetslösheten, inräknat de som har gett upp hoppet om att få ett jobb, ligger på 35,6 procent. Ungdomsarbetslösheten är 65,5 procent!
Att elitens rasistiska och främlingsfientliga bortförklaringar av samhällets tillstånd får genomslag även bland svarta arbetare och fattiga, är inte konstigt.
Regeringen driver på genom att misstänkliggöra och kriminalisera migranter. Bland annat har visumreglerna skärpts. Polistrakasserier är vardag för svarta utlandsfödda.
När främlingsfientliga upplopp bröt ut 2015 satte regeringen in armén, officiellt för att stoppa våldet men, precis som med polisens ingripande i Rosettenville i år, blev migranterna som skulle skyddas istället måltavlor.
Flyktingläger inrättades för de som jagats bort från sina bostadsområden och regeringen erbjöd en gratis resa ”hem” till Zimbabwe, Kongo, Mocambique o s v.
Efter att blodtörstiga mobbar gjort grovjobbet och försatt samhället i chock var alltså summan av regeringens ingripande ungefär ”Tack, men nu tar vi över”. Sydafrikas giftiga arv av rasism är en viktig avledare även för dagens makthavare.
För att undanröja hotet av att ”bomben” exploderar i rasistiskt våld behöver arbetarrörelsen i stor skala anamma det program och de metoder som WASP och Koalitionen mot främlingsfientlighet så framgångsrikt använde i Pretoria.
Arbetarröresen måste i ord och handling visa att kamp och lokal organisering kan trycka tillbaka drogmissbruk samt brottslighet samt att resurserna finns för jobb och bostäder åt alla.
Men för att få kontroll över resurserna och dess fördelning krävs en socialistisk omvälvning av Sydafrika och hela Afrika. ■
