Sydafrika: Protestvåg mot ANC:s nyliberala politik

2006-12-10 17:54:13




Sydafrikas lokalval den 1 mars, det tredje sedan apartheid avskaffats, vann ANC i 200 kommuner av 237. Det är en ökning från de 170 kommuner man vann i det senaste valet 2000.
ANC:s förkrossande valseger skedde på bekostnad av dess två huvudmotståndare – Democratic Alliance, dominerat av vita, och Gatsha Buthelezis Inkatha Freedom Party, som har sin bas i KwaZulu Natal. Buthelezi samarbetade med apartheidregimen under det så kallade ”svarta-mot-svarta-våldet” under 1980-talet och i början av 1990-talet.

Media har förutsägbart nog beskrivit resultatet som ytterligare bevis på ANC:s enorma stöd. Kommentatorer har hävdat att denna ”seger” är ett förtroendevotum för ANC och hävdar till och med att det låga valdeltagandet – 48 procent (inte mer än valet 2000) – är en bekräftelse på demokratins ”mognad” i Sydafrika och speglar ”internationella trender”.
Men valsegern är långt ifrån ett stöd för ANC och dess prokapitalistiska politik. En enorm klyfta har öppnats mellan Sydafrikas klasser. Besvikelsen med ANC-regeringen har växt till oöverträffade nivåer. Massprotester mot ANC inför valet och en närmare analys av valet visar på en kvalitativ vändpunkt i den politiska situationen speciellt vad gäller massornas inställning till ANC.
Valdeltagandet på 48 procent gäller endast de registrerade väljarna. Precis som vid parlamentsvalet 2004 var registreringskampanjen före valet ett sorgligt misslyckande. Jämfört med det totala antalet möjliga väljare, inte enbart de registrerade, innebär ett valdeltagande på 48 procent att ofattbara 64 procent av möjliga väljare inte röstade. Detta jämfört med 45 procent som inte röstade i valet 2004.
I parlamentsvalet 2004 tog protesterna mot ANC:s nyliberala politik formen av ett mer passivt ”röstskolk”. Under det senaste valet och under 2005 ökade protesterna mot korruption, dålig offentlig service och ”omflyttningar” av provinsgränser. Dessa massmobiliseringar har skett samtidigt som Sydafrikas ekonomi har upplevt den högsta ekonomiska tillväxten sedan 1960-talet.

Drygt 5 000 protester

Departementet för säkerhet och trygghet rapporterade att enbart förra året genomfördes 5 085 protester.
ANC-ledningens oförskämdhet gentemot massorna visades tydligast i Khutsong, en svart kåkstad nära gruvstaden Carletonville. ANC-regeringen beslutade att denna kåkstad skulle överföras från Gauteng till North West, landets fattigaste provins. Som ett svar på det stora lokala motståndet mot detta förslag motsatte sig både de lokala styrelserna och provinsstyrelserna och gränsomflyttningskommittén detta. Efter överväldigande opposition mot regeringens förslag vid offentliga utfrågningar hänsköt ANC-ministern för författningsfrågor och kommunalt styre, Sydney Mufamadi, frågan till provinsernas nationella råd (PNR – motsvarande ett överhus i parlamentet). Trots ANC:s stora majoritet gick dock förslaget igenom med bara en rösts övervikt – ordförandens utslagsröst!
Mindre än två år efter segern i parlamentsvalet och en förkrossande majoritet på 70 procent i valet 2004 står ANC inför den svåraste krisen sedan grundandet.
Detta visas i den pågående maktstriden mellan vicepresident Jacob Zuma och president Thabo Mbeki. För att hindra att Zuma efterträder Mbeki kom en serie av avslöjanden om korruption.
Zuma står även anklagad för våldtäkt och rättegången mot honom pågår just nu.

ANC – inte välkommet

ANC kunde inte genomföra några valkampanjer under lokalvalet i Khutsong och Moutse. På grund av provinsomflyttningarna var vreden bland de boende så stark att de två kåkstäderna förklarades vara ”no go”- områden för ANC.
Boende i Khutsong tog ANC:s ordförande och försvarsminister, Mosioua ”Terror” Lekota, som gisslan och höll honom fången vid den lokala idrottsarenan två gånger. Han tvingades fly under stenkastning och med beväpnad eskort.
Nyhetssändningar på tv, vilka påminde om antiapartheidstridens dagar, visade dagligen bilder på vägar som blockerats med stenar och brinnande däck och ungdomar som tillverkar bensinbomber öppet inför kamerorna. De som protesterade trotsade polisens tårgas och gummikulor.
Sedan deras hem angripits, tvingades fjorton av kommunfullmäktigeledamöterna fly kåkstaden och söka skydd i den närbelägna gruvstaden Carletonville. En av ANC:s kandidater avgick efter tryck från familj och vänner. En annan ANC-kommunfullmäktigeledamot greps efter att ha skjutit en boende efter det att stenar slängts mot ett ANC-möte.

Oemotsvarad vrede

Sydafrikas kommunistpartis (SACP) lokalavdelning hade erbjudit sig att företräda Khutsong i valet, men vreden bland de boende var så stor att de förkastade förslaget.
Vid ett massmöte veckan före valet lovade de boende i Khutsong att de aldrig skulle tillåta ANC att driva kampanj i området. Inga politiska partiaffischer syntes, de revs ner så snart de satts upp. Skolor och kyrkor, som nyttjades som vallokaler, fick skrivna varningar om att inte öppna på valdagen.
Medlemmar i Congress of South African Students (Cosas), en elevorganisation som spelade en ledande roll i kampen mot apartheid, lovade att det inte skulle bli någon undervisning i år om de fick några brev från utbildningsdepartementet i North West.
I Moutse, Mpumalanga, trotsade elva medlemmar i kommunistpartiet partiets ledning och ställde upp som oberoende kandidater. Ordföranden för distriktsavdelningen för SACP, Mothiba Rampisa, sa att hot om uteslutning av alla som valt att ställa upp i valet inte oroade honom.
Viktigare var att tre medlemsförbund i COSATU (Sydafrikas LO); Kommunalarbetareförbundet (Samwu), Transportarbetarförbund (Satawu) och Sydafrikas demokratiska lärarförbund vägrade att delta i ANC:s valkampanj. Satawu beslöt att dra tillbaka sitt ekonomiska stöd till ANC.
Detta kom inte som en total överraskning. Vreden som sjöd under ytan exploderade första gången i vad pressen kallade ”septemberrevolten” 2004 i Fristatens kåkstäder. I de protesterna dog den 17-årige Teboho Mkhonza, som sköts av polisen som använde skarp ammunition då ungdomar blockerade en huvudled. Till en början ville polisen åtala boende för uppvigling och upplopp!
Dessa protester är en del av en nationell rörelse mot korruption, usel social service, arbetslöshet och fattigdom av vilka de flesta inte har rapporterats. Sydafrikas riks-tv och radiobolag anses numera vara ett propagandavapen i händerna på ANC-regeringen – en ”His Masters Voice”.

Arbetarkamp

Missnöjet begränsas inte till arbetarområden. Transportarbetarförbundet förbereder en nationell strejk mot så kallade ”omstruktureringar” 13 mars. Denna kommer efter ett antal förberedande rullande strejker i alla större städer. De här strejkerna gjorde så att all tågtrafik stoppades. En studentstrejk stängde Pretoria Universitet under en vecka i februari. Samma månad avslutades en segerrik nio dagar lång strejk vid universitetet i KwaZulu Natal vilken förenade studenter, arbetare och den akademiska personalen.
Dessa händelser är ett återupptagande av klasskampen efter juluppehållet. Förra året genomfördes den största strejkvågen om löner sedan ANC kom till makten, liksom en av de största generalstrejkerna på åratal. Otroligt nog beskriver en del som säger sig vara på vänsterkanten dagens situation som ett stiltje i klasskampen.
Det faktum att fler oberoende kandidater ställde upp visar på den högre grad av organisering som nu finns i arbetarklassområden. I årets val ställde 97 olika politiska partier upp, vilket är 20 procent fler än i valet 2000. Även om en del av dessa är missnöjda med att inte få en plats vid köttgrytorna, visar antalet att ett växande antal människor verkligen söker ett alternativ.

För ett arbetarparti

Illusionen om den nyligen bildade svarta medelklassens välstånd kan krossas över en natt genom en konjunkturnedgång eller depression. Hela sektioner av den nya ”medelklassen” kan utarmas och kastas tillbaka till den fattigdom de trott de undkommit. Denna möjlighet kommer även att radikalisera dessa sektioner. DSM tror att denna utveckling ger en unik möjlighet för vänstern att skapa större enighet och att hjälpa till i processen gentemot bildandet av ett massbaserat alternativ – ett kämpande arbetarparti med en socialistisk politik.
Denna utveckling har sina rötter i den djupa klyfta som öppnats mellan klasserna. Den nya svarta eliten och den alltjämt vita kapitalistklassen ägnar sig åt en orgie av självberikande. I sin bok ”Thabo Mbeki and the battle for the soul of the ANC” förklarar Mervin Gumede att: ”Sydafrika har utplånat fler arbetstillfällen än något annat utvecklingsland i historien”. En rapport publicerad av National Bureau for Economic Research i januari 2006 avslöjar att ”den genomsnittliga inkomsten har sjunkit med 40 procent mellan 1995 och 2000 och noterar att läget förbättrats minimalt sedan dess. Förändringar i inkomsten … har drabbat yngre arbetare, kvinnor och svarta oproportionerligt mycket”
COSATU har påpekat att lönerna som del av nationalinkomsten har fallit från 57 procent 1994 till 46 procent 2006. The Financial Mail (8 juli 2005) rapporterade att ”Under 1997 levde 5,8 miljoner människor i ”arbetslösa hushåll”. Fram till 2002 hade denna siffra vuxit till 7,4 miljoner. Även de fattiga med arbete har ökat markant – antalet som har arbete men fortfarande tjänar mindre än två USA-dollar per dag ökade från drygt 900 000 1995 till två miljoner 2003”.

Enorma klassklyftor

Företagen och den nya svarta kapitalisteliten gör enorma vinster. I sitt tal till nationen 2006 sa Mbeki att ”frihet är bra för affärerna”, vilket liknar ett medgivande ifråga om att ANC-regeringen formulerar sin ekonomiska polititk som om de vore kapitalisternas tjänstehjon.
ANC-regeringens policy ”black economic empowerment” har säkrat utvecklingen för en obscen, skamlös och självbelåten rik svart kapitalistisk elit. Under rubriken ”skicka aktierna vidare, kamrat”, avslöjade Fin Week att ”till dags dato har 40 olika ministrar och andra högre tjänstemän stigit fram som nyckelfigurer i bemyndigandekonsortiet” (23 november 2005).
Åtminstone tio medlemmar i den inflytelserika nationella styrelsen är inblandade i konsortier som spelar en allt viktigare roll i SA:s ekonomi”. Detta är endast toppen av isberget.
Känslan av att ANC representerar en girig, korrupt, självbetjänande elit som föder sig på statens kaka har förstärkts genom den nye vicepresidenten Phumzile-Mlambo Ngcukas uppträdande. Efter ett knappt år på sin post är hon indragen i ett flertal skandaler. Dessa inberäknar avskiljandet av tolv miljoner rand av statliga pengar till en tvivelaktig affärsman med starka kopplingar till ANC-eliten, ett oljeavtal med Irak och en diamanttiara hon fick som gåva medan hon var gruv- och energiminister. Nu senast har det påståtts att hon begärt transport till Dubai för sig, sin familj och sina vänner med ett av sydafrikanska flygvapnets jetplan. Syftet? En ”arbetshelg” för att studera företagsskötsel i kranbyggarindustrin för att stärka kvinnors position!

Weizmann Hamilton

Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!