Sydafrikas lokalval den 1 mars, det tredje sedan apartheid avskaffats,
vann ANC i 200 kommuner av 237. Det är en ökning från
de 170 kommuner man vann i det senaste valet 2000.
ANC:s förkrossande valseger skedde på bekostnad av dess två huvudmotståndare – Democratic
Alliance, dominerat av vita, och Gatsha Buthelezis Inkatha Freedom Party,
som har sin bas i KwaZulu Natal. Buthelezi samarbetade med apartheidregimen
under det så kallade ”svarta-mot-svarta-våldet” under
1980-talet och i början av 1990-talet.
Media har förutsägbart nog beskrivit resultatet som ytterligare
bevis på ANC:s enorma stöd. Kommentatorer har hävdat
att denna ”seger” är ett förtroendevotum för
ANC och hävdar till och med att det låga valdeltagandet – 48
procent (inte mer än valet 2000) – är en bekräftelse
på demokratins ”mognad” i Sydafrika och speglar ”internationella
trender”.
Men valsegern är långt ifrån ett stöd för
ANC och dess prokapitalistiska politik. En enorm klyfta har öppnats
mellan Sydafrikas klasser. Besvikelsen med ANC-regeringen har växt
till oöverträffade nivåer. Massprotester mot ANC inför
valet och en närmare analys av valet visar på en kvalitativ
vändpunkt i den politiska situationen speciellt vad gäller
massornas inställning till ANC.
Valdeltagandet på 48 procent gäller endast de registrerade väljarna.
Precis som vid parlamentsvalet 2004 var registreringskampanjen före valet
ett sorgligt misslyckande. Jämfört med det totala antalet möjliga
väljare, inte enbart de registrerade, innebär ett valdeltagande på 48
procent att ofattbara 64 procent av möjliga väljare inte röstade.
Detta jämfört med 45 procent som inte röstade i valet 2004.
I parlamentsvalet 2004 tog protesterna mot ANC:s nyliberala politik formen av
ett mer passivt ”röstskolk”. Under det senaste valet och under
2005 ökade protesterna mot korruption, dålig offentlig service och ”omflyttningar” av
provinsgränser. Dessa massmobiliseringar har skett samtidigt som Sydafrikas
ekonomi har upplevt den högsta ekonomiska tillväxten sedan 1960-talet.
Drygt 5 000 protester
Departementet för säkerhet och trygghet rapporterade att enbart förra året
genomfördes 5 085 protester.
ANC-ledningens oförskämdhet gentemot massorna visades tydligast i Khutsong,
en svart kåkstad nära gruvstaden Carletonville. ANC-regeringen beslutade
att denna kåkstad skulle överföras från Gauteng till North
West, landets fattigaste provins. Som ett svar på det stora lokala motståndet
mot detta förslag motsatte sig både de lokala styrelserna och provinsstyrelserna
och gränsomflyttningskommittén detta. Efter överväldigande
opposition mot regeringens förslag vid offentliga utfrågningar hänsköt
ANC-ministern för författningsfrågor och kommunalt styre, Sydney
Mufamadi, frågan till provinsernas nationella råd (PNR – motsvarande
ett överhus i parlamentet). Trots ANC:s stora majoritet gick dock förslaget
igenom med bara en rösts övervikt – ordförandens utslagsröst!
Mindre än två år efter segern i parlamentsvalet och en förkrossande
majoritet på 70 procent i valet 2004 står ANC inför den svåraste
krisen sedan grundandet.
Detta visas i den pågående maktstriden mellan vicepresident Jacob
Zuma och president Thabo Mbeki. För att hindra att Zuma efterträder
Mbeki kom en serie av avslöjanden om korruption.
Zuma står även anklagad för våldtäkt och rättegången
mot honom pågår just nu.
ANC – inte välkommet
ANC kunde inte genomföra några valkampanjer under lokalvalet i Khutsong
och Moutse. På grund av provinsomflyttningarna var vreden bland de boende
så stark att de två kåkstäderna förklarades vara ”no
go”- områden för ANC.
Boende i Khutsong tog ANC:s ordförande och försvarsminister, Mosioua ”Terror” Lekota,
som gisslan och höll honom fången vid den lokala idrottsarenan två gånger.
Han tvingades fly under stenkastning och med beväpnad eskort.
Nyhetssändningar på tv, vilka påminde om antiapartheidstridens
dagar, visade dagligen bilder på vägar som blockerats med stenar och
brinnande däck och ungdomar som tillverkar bensinbomber öppet inför
kamerorna. De som protesterade trotsade polisens tårgas och gummikulor.
Sedan deras hem angripits, tvingades fjorton av kommunfullmäktigeledamöterna
fly kåkstaden och söka skydd i den närbelägna gruvstaden
Carletonville. En av ANC:s kandidater avgick efter tryck från familj och
vänner. En annan ANC-kommunfullmäktigeledamot greps efter att ha skjutit
en boende efter det att stenar slängts mot ett ANC-möte.
Oemotsvarad vrede
Sydafrikas kommunistpartis (SACP) lokalavdelning hade erbjudit sig att
företräda
Khutsong i valet, men vreden bland de boende var så stor att de förkastade
förslaget.
Vid ett massmöte veckan före valet lovade de boende i Khutsong att
de aldrig skulle tillåta ANC att driva kampanj i området. Inga politiska
partiaffischer syntes, de revs ner så snart de satts upp. Skolor och kyrkor,
som nyttjades som vallokaler, fick skrivna varningar om att inte öppna på valdagen.
Medlemmar i Congress of South African Students (Cosas), en elevorganisation som
spelade en ledande roll i kampen mot apartheid, lovade att det inte skulle bli
någon undervisning i år om de fick några brev från utbildningsdepartementet
i North West.
I Moutse, Mpumalanga, trotsade elva medlemmar i kommunistpartiet partiets ledning
och ställde upp som oberoende kandidater. Ordföranden för distriktsavdelningen
för SACP, Mothiba Rampisa, sa att hot om uteslutning av alla som valt att
ställa upp i valet inte oroade honom.
Viktigare var att tre medlemsförbund i COSATU (Sydafrikas LO); Kommunalarbetareförbundet
(Samwu), Transportarbetarförbund (Satawu) och Sydafrikas demokratiska lärarförbund
vägrade att delta i ANC:s valkampanj. Satawu beslöt att dra tillbaka
sitt ekonomiska stöd till ANC.
Detta kom inte som en total överraskning. Vreden som sjöd under ytan
exploderade första gången i vad pressen kallade ”septemberrevolten” 2004
i Fristatens kåkstäder. I de protesterna dog den 17-årige Teboho
Mkhonza, som sköts av polisen som använde skarp ammunition då ungdomar
blockerade en huvudled. Till en början ville polisen åtala boende
för uppvigling och upplopp!
Dessa protester är en del av en nationell rörelse mot korruption, usel
social service, arbetslöshet och fattigdom av vilka de flesta inte har rapporterats.
Sydafrikas riks-tv och radiobolag anses numera vara ett propagandavapen i händerna
på ANC-regeringen – en ”His Masters Voice”.
Arbetarkamp
Missnöjet begränsas inte till arbetarområden. Transportarbetarförbundet
förbereder en nationell strejk mot så kallade ”omstruktureringar” 13
mars. Denna kommer efter ett antal förberedande rullande strejker i alla
större städer. De här strejkerna gjorde så att all tågtrafik
stoppades. En studentstrejk stängde Pretoria Universitet under en vecka
i februari. Samma månad avslutades en segerrik nio dagar lång strejk
vid universitetet i KwaZulu Natal vilken förenade studenter, arbetare och
den akademiska personalen.
Dessa händelser är ett återupptagande av klasskampen efter juluppehållet.
Förra året genomfördes den största strejkvågen om
löner sedan ANC kom till makten, liksom en av de största generalstrejkerna
på åratal. Otroligt nog beskriver en del som säger sig vara
på vänsterkanten dagens situation som ett stiltje i klasskampen.
Det faktum att fler oberoende kandidater ställde upp visar på den
högre grad av organisering som nu finns i arbetarklassområden. I årets
val ställde 97 olika politiska partier upp, vilket är 20 procent fler än
i valet 2000. Även om en del av dessa är missnöjda med att inte
få en plats vid köttgrytorna, visar antalet att ett växande antal
människor verkligen söker ett alternativ.
För ett arbetarparti
Illusionen om den nyligen bildade svarta medelklassens välstånd kan
krossas över en natt genom en konjunkturnedgång eller depression.
Hela sektioner av den nya ”medelklassen” kan utarmas och kastas tillbaka
till den fattigdom de trott de undkommit. Denna möjlighet kommer även
att radikalisera dessa sektioner. DSM tror att denna utveckling ger en unik möjlighet
för vänstern att skapa större enighet och att hjälpa till
i processen gentemot bildandet av ett massbaserat alternativ – ett kämpande
arbetarparti med en socialistisk politik.
Denna utveckling har sina rötter i den djupa klyfta som öppnats mellan
klasserna. Den nya svarta eliten och den alltjämt vita kapitalistklassen ägnar
sig åt en orgie av självberikande. I sin bok ”Thabo Mbeki and
the battle for the soul of the ANC” förklarar Mervin Gumede att: ”Sydafrika
har utplånat fler arbetstillfällen än något annat utvecklingsland
i historien”. En rapport publicerad av National Bureau for Economic Research
i januari 2006 avslöjar att ”den genomsnittliga inkomsten har sjunkit
med 40 procent mellan 1995 och 2000 och noterar att läget förbättrats
minimalt sedan dess. Förändringar i inkomsten … har drabbat yngre
arbetare, kvinnor och svarta oproportionerligt mycket”
COSATU har påpekat att lönerna som del av nationalinkomsten har fallit
från 57 procent 1994 till 46 procent 2006. The Financial Mail (8 juli 2005)
rapporterade att ”Under 1997 levde 5,8 miljoner människor i ”arbetslösa
hushåll”. Fram till 2002 hade denna siffra vuxit till 7,4 miljoner. Även
de fattiga med arbete har ökat markant – antalet som har arbete
men fortfarande tjänar mindre än två USA-dollar per dag ökade
från drygt 900 000 1995 till två miljoner 2003”.
Enorma klassklyftor
Företagen och den nya svarta kapitalisteliten gör enorma vinster. I
sitt tal till nationen 2006 sa Mbeki att ”frihet är bra för affärerna”,
vilket liknar ett medgivande ifråga om att ANC-regeringen formulerar sin
ekonomiska polititk som om de vore kapitalisternas tjänstehjon.
ANC-regeringens policy ”black economic empowerment” har säkrat
utvecklingen för en obscen, skamlös och självbelåten rik
svart kapitalistisk elit. Under rubriken ”skicka aktierna vidare, kamrat”,
avslöjade Fin Week att ”till dags dato har 40 olika ministrar och
andra högre tjänstemän stigit fram som nyckelfigurer i bemyndigandekonsortiet” (23
november 2005).
Åtminstone tio medlemmar i den inflytelserika nationella styrelsen är inblandade
i konsortier som spelar en allt viktigare roll i SA:s ekonomi”. Detta är
endast toppen av isberget.
Känslan av att ANC representerar en girig, korrupt, självbetjänande
elit som föder sig på statens kaka har förstärkts genom
den nye vicepresidenten Phumzile-Mlambo Ngcukas uppträdande. Efter ett knappt år
på sin post är hon indragen i ett flertal skandaler. Dessa inberäknar
avskiljandet av tolv miljoner rand av statliga pengar till en tvivelaktig affärsman
med starka kopplingar till ANC-eliten, ett oljeavtal med Irak och en diamanttiara
hon fick som gåva medan hon var gruv- och energiminister. Nu senast har
det påståtts att hon begärt transport till Dubai för sig,
sin familj och sina vänner med ett av sydafrikanska flygvapnets jetplan.
Syftet? En ”arbetshelg” för att studera företagsskötsel
i kranbyggarindustrin för att stärka kvinnors position!
Weizmann Hamilton
Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika)
