foto: SVT / Uppdrag granskning
Uppdrag gransknings syfte var att slå mot systerskapet, men misslyckas. Kvinnokampen måste nu åter ut på gatorna.
Uppdrag granskning försöker sig på en backlash mot Metoo, men misslyckas. Under förespegling att det handlar om frågeställningen om varför medier som Expressen och Svenska Dagbladet gick ut med Fredrik Virtanens namn är den verkliga måltavlan systerskapet – att backa upp ett offer när hen vågar berätta, trycka på gillaknappen och dela. Att våga vittna efter år av tystnad då tusentals kvinnor gör detsamma. Att genom samtalsterapi förstå något som en har försökt förtränga.
Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen är maktorgan och företag med stora resurser. De skulle tåla en riktig granskning. Men det blir David mot jätten Goliat när ett annat maktorgan, SVT, granskar enskilda individers statusuppdateringar på sociala medier på samma sätt som de stora mediebolagen.
Uppdrag granskning (UG) nämner inte ens pressetiska föhållningsregler: när ska någon namnges, när ska det inte göras. Det hade varit intressant. Istället är ingången Cissi Wallin och det datum då hon valde att gå ut med sin historia, att hon som våldtäktsoffer berättar om hur Fredrik Virtanen, krönikör på Aftonbladet, år 2006 drogat och våldtagit henne.
Det mesta i programmet ägnas åt att underminera detta vittnesmål. UG gör en stor poäng av att polisanmälan som gjordes sex år senare lades ner. Att inget vittne stödjer Wallins version. Att hennes vän vittnar om att hon fnissat i telefon efteråt. Att Svenska Dagbladet skrev att det var med en psykolog Wallin kom fram till att hon hade blivit våldtagen, men att det egentligen var en samtalsterapeut.
Allt detta dravel ställs mot Wallin i programmet. Genom hennes enastående agerande under intervjun med UG:s reporter som vi kan följa genom att hon själv spelade in den kan vi se att UG hade tänkt att bara pliktskyldigt ha med tre korta frågor, men att hon insisterade på att få bemöta påståendet om att hon fnissade. ”Det är enligt all forskning på området en mycket normal reaktion efter våldtäkt”.
Hon berättar även varför hon offentliggjorde efter så lång tid. Det var när hon genom åren blev kontaktad av fler kvinnor som hade varit med om samma sak som hon förstod att allmänheten måste varnas. Att polisanmälan lades ner förändrar inget, hon hade inte väntat sig något annat. Ord stod mot ord.
Det mest absurda i programmet, som få har försvarat efteråt, är att hon får svara på frågan ”tänkte du inte på hans familj när du offentliggjorde?”. Och hon svarar ungefär att det är en fråga som mycket sällan ställs till de som offentliggör andra brottslingar. Varför tänkte inte Virtanen på sin familj? Men ja, familjen har absolut ingen skuld i det här.
UG går den klassiska vägen i statens hantering av våldtäktsfall och skuldbelägger offret.
På samma låga nivå krälar UG när de frågar Gomorron Sverige om den reporter, som är vän med Cissi Wallin, ska få fortsätta rapportera om Metoo, när de försöker sig på en kartläggning om vilka kvinnliga journalister som har gjort gilla och delat eller kommenterar olika Metoo-inlägg.
Vid sidan om att misstänkliggöra Metoo är upprättelse för Virtanen ett andra tema. Här får han tala fritt om sin familj och barnen, flera gånger i syfte att framkalla medlidande på ett helt annat sätt än hur Cissi Wallin hanteras. Hon får frågan om hon inte tänkte på hans barn. Han får berätta att han valde att inte ta sitt liv efter hennes vittnesmål och dess spridning med tanke på sina barn. Vad får vi veta om Wallins familj och vilket lidande hon har utsatts för?
Det stora frågetecknet i UG är Aftonbladet. Sparkade de Virtanen? Vilket ansvar tog de? Fackklubben uttalar sig att de inte hade funnit något skäl till uppsägning av Virtanen, men får inte frågan vad de själva gjort för att motverka sexuella trakasserier under årens lopp på Aftonbladet.
Och varför granskades det inte att Aftonbladets chef Sofia Olsson Olsén stoppade Dokumentet 2.0 där anställda under slutet av förra året följde upp dokumentationen från 1979 om vad Aftonbladet är för arbetsplats ur ett genusperspektiv 40 år senare?
Medan solidariteten i rörelsen är en grundförutsättning är det inte samma sak som att anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp inom organisationer och på arbetsplatser inte ska utredas innan eventuella åtgärder vidtas. Det är en av anledningarna till att det är så viktigt med demokratiska kämpande fackföreningar utan intresse av att värna om företagets rykte.
De som tror att Expressen gick på Virtanen för att han skrev krönikor mot klassamhället är verkligen ute och cyklar. Men Expressen skulle ha kunnat granskas ändå.
Könskriget var den SVT-dokumentär som lyckades vända opinionen mot feminismen 2005, där bland annat tesen om att sexuellt våld och trakasserier är ett utbrett samhällsproblem skulle krossas. Detta har Metoo nu slagit tillbaka mot. Genom det kollektiva agerandet kan ingen med trovärdighet längre hävda att det sexistiska våldet kommer från ett fåtal eller är ett perifert problem.
Mot fler försök till backlash och för att vinna verkliga framsteg behöver Metoo ta steget ut på gatan och organisera masskamp med klasskampsmetoder som strejker. Det trycket underifrån krävs för att bemöta de tunga maktstrukturerna i samhället.
