
Taksim Solidarity, som samlar 118 organisationer, vänsterpartier och fackförbund, har de facto blivit en ledning i de massiva protesterna. En enande kraft, såsom Taksim Solidarity har potentialen att vara, är avgörande för utvecklingen av rörelsen.
Lördagens protest som utlystes av Taksim Solidarity föregicks av organiserade forum på hela 38 ställen runt om i Istanbul torsdagen den 20 juni. Något Sosyalist Alternatif (CWI i Turkiet) har betonat saknats under ockupationerna har varit just demokratiska forum för att diskutera hur kampen kan tas vidare. Aktionskommittéer har satts upp under proteströrelsen, men endast för att organisera praktiska frågor såsom sjukvård, mat, tält etc. Massmöten, i likhet med de i Spanien eller Grekland, har tyvärr lyst med sin frånvaro.
De krav som Taksim Solidarity förde fram förra lördagen var tyvärr samma begränsade krav (rörande bevarandet av Geziparken, mötesfrihet och ett stopp på polisbrutaliteten) som Taksim Solidarity förde fram för veckor sedan – vilket redan då var långt mindre långtgående än det krav på Erdogans avgång som snabbt blev det främsta enande kravet inom rörelsen!
”Geziparken och försvaret av rörelsen mot polisen är viktigt – men är det tillräckligt att bli misshandlad för dag efter dag?”, frågar sig arbetare och unga, citerade på CWI:s hemsida socialistworld.net den 20 juni.
”Det [Erdogans löfte till rörelsen att skrota planerna på att bygga ett shoppingcenter i Geziparken] är inte tillräckligt för människor”, konstaterade även den fackliga centralorganisationen DISK när de gick ut i strejk den 17 juni.
”Genom att reducera rörelsens mål till dessa fem krav retirerade Taksim Solidarity politiskt vid en tidpunkt när rörelsen befann sig i ett momentum”, skriver CWI.
För en rörelse som faktiskt fäller Erdogan behövs massiva protester och strejker. Ett viktigt inslag som tog kampen till en ny nivå var därför KESK:s strejk den 4 och 5 juni. Fackföreningsrörelsen, speciellt vänsterfacken KESK och DISK, borde då omedelbart ha trappat upp strejken med egna krav riktade mot Erdogan.
Men lika viktigt är behovet av ett alternativ som kan utmana Erdogan och hans auktoritära AKP-regering. Samtidigt som turkiska flaggor och Kemal Atatürk-symboler varit ett tydligt inslag under protesterna (representerande en sekulär och modern stat i kontrast till AKP:s religiösa konservatism) så har kemalistiska högerpartier hållit sig undan.
Turkiets arbetare, unga och fattiga behöver ett eget socialistiskt parti som står för en politik baserad på behov. Som det ropas runt om i Turkiet: ”Det här är bara början, kampen fortsätter”.
Lina Westerlund