De månadslånga massprotesterna av Thailands ”rödskjortor” fortsätter, trots ett misslyckat försök av militären att slå ner dem i helgen, med 17 civila och 4 militärer dödade samt cirka 800 skadade som följd.Demonstranterna kräver att regeringen ska avgå och nyval utlysas. De uppmuntras nu också av ett oväntat uttalande där valmyndigheten har föreslagit att det styrande ”Demokrat”-partiet ska upplösas på grund av olagliga donationer.
I flera veckor har Bangkoks gator överväldigats av tusentals demonstranter i röda skjortor. Dessa är de största och mest välorganiserade protesterna sedan 2006, då deras motståndare, ”gulskjortorna”, kunde störta den dåvarande premiärministern Thaksin Shinawatra.
Enligt vissa källor har mellan 100 000 och 150 000 människor deltagit i demonstrationerna mot den Demokratstyrda koalitionsregeringen, ledd av den nuvarande premiärministern Abhisit. Detta är bara den senaste fasen i dragkampen om makten mellan Thaksin och regeringen.
Rödskjortorna i den ”Enade fronten för demokrati mot diktatur” (UDD) har anklagat Abhisit för att ha tagit makten olagligt med militärens och kungahusets stöd och påstår att endast ett nytt val kan ”återinföra demokrati i landet”.
Abhisit tog makten i december 2008, då tusentals gulskjortor än en gång med stöd av militären och kungahuset inledde ett blockad på Suvurnabhumis och Don Mueangs flygplatser i Bangkok. Detta ledde till re- geringens avgång – en regering som då styrdes av Thaksins kumpaner då han bodde i exil i Dubai.
I dagens konflikt ser vi åter att militären, kungahuset och näringslivet hittills har slutit upp bakom Abhisits regering. De har ett gemensamt mål – att Thaksin och hans oppositionsparti Puea Thai Party inte återtar makten. Framförallt i syfte att säkra sina egna förmögenheter och makt- positioner som hotas av Thaksins ”korruptionskapitalism” – något som de själva fick smak för under hans tid vid makten 2001-2006.
Förra veckan började rödskjortorna fokusera sin kamp runt huvudstadens kommersiella kärna och de blockerade vissa viktiga leder i centrala Bangkok, så att minst två av Thailands största köpcentra tvingades stänga. Detta har också bidragit till att näringslivet har börjat oroa sig och insisterar på att regeringen måste agera omgående för att lösa konflikten.
Om rödskjortorna lyckas blir det förmodligen inte heller någon vidare förändring av det politiska landskapet. I fall det blir val förväntas Abhisits koalition förlora till Thaksinan- hängarna. I så fall kommer samma sorts gulklädda allianser med den militära och civila eliten som störtade Thaksin år 2006 och deras allierade år 2008 troligtvis att rata valresultatet och lansera egna demonstrationer. Det är ett recept för politisk instabilitet så länge ”elitens krig” pågår.
18 militärkupper har ägt rum sedan det nuvarande statskicket infördes år 1932. Än så länge har det inte varit aktuellt i den här konflikten.
De flesta rödskjortor är fattiga bönder från glesbygden i nordöstra Thailand, där den före detta premiärministern och företagsledaren Thaksin fortfarande är populär. UDD har försökt utmåla demonstrationerna som ”En kamp mellan Thailands fattiga, lantliga massor (som tjänade på Thaksins politik med billig sjukvård och smålån till låga räntor) och Bangkokeliten, okänslig för deras tillstånd”. De har även förklarat konflikten som ett ”klasskrig”.
Men samma klagomål fanns bland Bangkoks medel- och arbetarklass under Thaksins laissez-faire-regim, till fördel för multinationella företag och hans egna kretsar. Den gynnsamma ekonomin i början av 2000-talet användes av Thaksin för att tillgodose vissa krav som fattiga och jordlösa länge hade ställt. Det var en politik som var nödvändig för att hans politiska överlevnad skulle garanteras. Samtidigt utnyttjade han sin starka ställning bland de fattiga för att samla miljarder dollar åt sig själv och sin familj.
Vad som pågår är en politisk maktkamp mellan två rivaliserande eliter, samtidigt som klasskillnaderna har fortsatt att öka, så att de 10 procent fattigaste får 2 procent av BNP medan de 10 procent rikaste får hela 40 procent. Manövrerna syftar bara till att säkra deras politiska överlevnad och kontroll över makten. Det rödskjortorna står för är inte ett ”klasskrig” för att befria de fattiga.
Arbetarklassen måste bygga sin egen organisation, beväpnad med en socialistisk politik med stöd av fattiga bönder, den lägre medelklassen, ungdomar, studenter m fl. Samtidigt måste kraven på demokratiska rättigheter och rimliga villkor kopplas till behovet av att kämpa för en stat som uppfyller arbetarnas och böndernas behov och uppmanar fattiga och arbetare i Sydöstasien och världen runt att bygga ett socialistiskt samhälle.
Raviechandren
CWI Malaysia
