Tilltagande stormar över Saudhuset

2016-06-01 11:44:37

foto: Fluor
I Kuwait har oljearbetare vidtagit strejkaktioner i protest mot lönesänkningar och privatiseringar.

En till synes outtömlig källa till olja har använts av stora delar av den härskande eliten i Mellanöstern för att inte bara berika sig ofantligt, utan för att dämpa de sociala konflikterna med sin egna befolkning. Efter de revolutionära uppsvingen som skakade regionen gav de panikslagna härskande monarkierna i gulfstaterna större gåvor till sina medborgare för att stävja den ökande oron. Kollapsen av oljepriset på världsmarknaden har vänt vad som var en fördel för regimerna till en enormt stor destabiliserande faktor för dem.

Tappet på oljepriset är organiskt länkat till det kapitalistiska systemets kris och den relaterade överproduktionen inom energisektorn. Medan behovet av energi globalt sett minskar, särskilt som ett resultat av den kinesiska ekonomins inbromsning, leder den vildsinta tävlan mellan storproducenterna till ett ”krig om positionerna”, vilket eldas på av deras ovilja till att ge upp marknadsandelar.
Medan oljepriset nu ligger på omkring 330 kronor per fat har de sex oljeexporterande kungadömena inom gulfstaternas samarbetsråd (GCC), som redan ifjol förlorade över 3,3 biljoner kronor från oljeinkomster, redan börjat överföra sina räkningar till sina egna befolkningar genom svepande program för privatiseringar, nedskärningar på sociala budgetar, lönestopp, sänkningar av statsbidrag och införande av skatter på sina underkuvade.

Oman har skurit bort 64 procent av biståndsutgifterna. Qatar har skrotat gasbiståndet och företag i Qatar, som Al-Jazeera, har redan börjat sparka hundratals arbetare. Regeringen i Förenade Arabemiraten skar bort bränslebiståndet ifjol och utlyste att man ska privatisera offentliga tjänster. Bahrain tog bort biståndet för vissa mat- och energivaror, och Saudi­arabien har tagit en skarp åtstramningssväng med prishöjningar, privatiseringar och nedskärningar på socialbidrag. Icke förvånande har Internationella valutafonden, IMF, uppmanat till fler nedskärningar och ”strukturella reformer” tillsammans med en rad andra kapitalistiska spindoktorer.
13 000 olje­arbetare gick i april ut i en tredagarsstrejk i Kuwait i protest mot lönesänkningar och privatiseringar – den första walk-out-aktionen av oljearbetare i landet på två årtionden. Nyliberala kommentatorer klagade över att regeringen i Kuwait har varit långsammare i att införa de reformer som de önskar, jämfört med andra gulfstater. Tidningen The Times of Oman menade att ”det är svårare för regeringen i Kuwait att införa åtstramningar jämfört med sina grannländer”. Kuwait har helt riktigt en viktigare tradition av industriella strider än merparten av sina grannländer.
Men kring hela gulfregionen äger en väldigt snabb och radikal vändning av den ekonomiska grunden rum, på vilken den sociala grundvalen av de sunnitiska diktatoriska monarkierna har upprätthållits. Eftersom hela regionen och många andra länder är knutna till Gulfstaternas ekonomi på olika vis påverkar instabiliteten dem, vilket kommer att ha stora verkningar långt bortom deras gränser.
Inom gulfstaterna själva kommer detta att skapa skarpa svängningar i alla sociala klassers utsikter, med början hos den rika eliten som inser att tiden då de kunde styra ostört börjar gå mot sitt slut. Följande den logiken har den brittiska kommentatorn Patrick Cockburn mycket riktigt satt fingret på ett mindre uppenbart skäl till varför privatiseringen av det statsägda saudiska oljebolaget ARAMCO äger rum: ”Om de saudiska kungligheterna måste fly likt Irans shah är det i deras intresse att ha rikedomarna på ett sådant sätt att de kan hållas utomlands eller snabbt flyttas till säkerhet.”

Precis som man ofta ser från regimer på vippen till starka turbulenser går eliten framåt mot vad de hoppas kommer vara kontrollerade reformer från toppen i ett försök att undvika sociala explosioner underifrån. Detta är vad som ligger bakom saudimonarkernas nya reformprogram vid namn ”Vision 2030”, som har sikte mot att reducera ekonomins beroende av oljeintäkter.
Kung Salman sparkade vatten- och elektricitetsminister Abdullah al-Hasin i april, som hade hamnat i en spärreld av kritik kring de extremt impopulära nedskärningarna i elbidraget och höjningen av vattenpriset. En undersökning som gavs ut nyligen visade att 86 procent av den saudiska ungdomen vill att vatten och el fortsatt ska subventioneras av regeringen. Varför ska de behöva betala höga avgifter när de som styr lever i obscen lyx, är involverade i kostsamma krig utomlands, har spenderat miljarder på att stärka sin egna militära arsenal och i att stärka upp diktaturer kring Mellanöstern?
Att vatten- och elektricitetsministern sparkades följdes av en bredare ommöblering av ministerposterna, där bland annat oljeminister Ali al-Naimi, som har haft hand om kungadömets energipolitik i 21 år, byttes ut. Beslutet centraliserar makten ytterligare runt den inre kretsen av kung Salmans son, kronprins och försvarsminister Mohammed bin Salman. Den växande spänningen och antagonismen inom det styrande etablissemanget uttrycker det alarmerande tillståndet som skakar toppen av huset Saud.

Medan den ekonomiska tillväxten minskar ökar missnöjet. Ungdomsarbetslösheten ligger redan på 29,5 procent enligt Världsbanken, i ett land där 70 procent av den saudiska befolkningen är 30 år eller yngre. Särskilt bland dessa skikt finns det en utbredd önskan över demokratiska rättigheter och ett mer öppet samhälle, vilket förstärkts av internet och sociala medier.
I ett försök att minska arbetslösheten bland en växande befolkning har en plan för ”saudisering” antagits, alltså att anställa saudier istället för utländska arbetare. Men det är inte alls en ny metod och det är högst osannolikt att detta kröns med någon varaktig framgång. Användningen av ”kafalasystemet”, vilket innebär ohejdbar exploatering av superbilliga och lättövertygade sydasiatiska eller arabiska migrantarbetare som fråntas sina pass, är mycket mer profitabelt för privata företag än att anställa saudiska medborgare. Alla tidigare försök av den saudiska regimen att få företag att anställa lokalbefolkningen har misslyckats på grund av detta.
I Qatar har rapport efter rapport kommit som har påvisat de fruktansvärda missförhållande mot migrantarbetarna som bygger fotbollsarenor och infrastruktur inför fotbolls-VM 2022 varav hundratals har dött. Den flera miljoner starka armén av utländsk arbetskraft, som lever och arbetar under slavliknande villkor, representerar en gigantisk social tickande bomb för alla gulfbaserade kapitalistiska eliter.
Nyligen stack arbetare från Saudiarabiens största byggrupp (som finansieras av Osama bin Ladens pappa) bussar i eld i protest mot att företaget beslutat sparka åtminstone 50 000 arbetare, upphörde deras arbetsvisum och sade åt dem att omedelbart lämna landet – alla efter att inte ha fått betalt på flera månader.
Shiaminoriteten, vilka representerar omkring 15 procent av den saudiska befolkningen och är koncentrerade i den oljerika östra provinsen, står också inför en hårdare statsdiskriminering. Protester på gatorna som öppet manade till Saud-familjens fall bröt ut under januari efter avrättningen av en shiamuslimsk präst som hade uttryckt stöd för massprotesterna i provinsen under 2011. Kvinnor som trycks ned av bakåtsträvande religiösa lagar kommer heller inte att hålla tyst för alltid och medelklasshushållen börjar bli oroliga för sina framtider.

Sammanfattningsvis är grunden lagd i Saudiarabien för allvarliga politiska och sociala uppbrott den kommande perioden.
Ett tydligt politiskt alternativ behöver byggas upp ur folkets ökande törst efter förändring, som kan förena och organisera de 99 procenten i masskamp mot de härskande parasiterna i Saudiarabien och alla GCC:s teokratiska stater samt mot det reaktionära system som de representerar.
Denna kamp borde innehålla krav på demokratiska rättigheter, som att upplösa den religiösa polisen, att statscensuren och dödsstraffet avskaffas, rätten till yttrandefrihet och att kunna samlas, rätten till politiska partier, rätten att strejka och bilda fackföreningar, jämställda politiska rättigheter för även för kvinnor och migrantarbetare samt demokratiska rättigheter för shiaminoriteten i den östra provinsen.
Men dessa demokratiska krav måste länkas till ett program för en fundamental ekonomisk förändring för att få ett stopp på arbetares exploatering, arbetslöshet, och den diktatoriska misskötseln och dekadenta slöseriet av resurser som enbart är till gagn för de autokratiska familjerna. Detta måste innehålla ett försvar av socialbidrag och fri tillgång till offentlig samhällsservice, avskaffandet av kafalasystemet och, framförallt, ägande och demokratisk kontroll av de stora ekonomiska instituten av arbetarna själva med start i oljeindustrin.
En frivillig och demokratisk socialistisk konfederation av gulfstaterna skulle kunna lägga grunden för en planerad väg ut ur oljeberoendet som skulle försäkra såväl människors jobb som miljöns behov.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!