
Efter den fruktansvärda massakern på Utøya och bombdådet i centrala Oslo den 22 juli stod det klart att Sverigedemokraterna var ett av Breiviks favoritpartier. Den högerextreme terroristen använde samma hets om ”islamisering” som SD och rekommenderade samma bloggar, t ex den numera ökände Fjordman. En av Breiviks mentorer, Alan Lake från English Defence League, var 2009 huvudtalare på SD:s konferens mot islam.
Faktum är att Sverigedemokraterna har kommit lindrigt undan i media efter den 22 juli. Men SD-ledaren Jimmie Åkesson har ändå klagat över att de har kritiserats. SD har av taktiska skäl ställt in flera planerade arrangemang, t ex en konferens i riksdagshuset.
Sverigedemokraterna är ett hot mot alla ungdomar och arbetare på grund av sitt försök att splittra folk efter religiösa och etniska linjer. SD:s hets, med muslimerna som huvudmåltavla under de senaste åren, ger råg i ryggen för såna som Breivik och lockar andra etablerade partier att inta liknande ståndpunkter.
Samtidigt är dock SD ett organisatoriskt svagt parti. Som mest kan de samla kanske hundra personer till sina marscher. Många som stödjer SD gör det som en proteströst utan tro på att rasismen verkligen skulle vara en lösning.
Opinionsraset bekräftar denna svaghet. Men fortsatt högerpolitik, kris och oro för framtiden, som förknippas med de andra partierna, ger SD nya chanser.
Mobiliseringar och protester mot SD och rasismen är därför viktiga för att slå tillbaka och stoppa rasismen i dess linda.
Moderaterna ökar till 36,9 procent och är på väg att utplåna Centern och Kristdemokraterna i opinionen. Både C och KD ligger liksom Vänsterpartiet under fyra procent i DN/Synovates mätning.
Centerpartiet har blivit det mest nyliberala partiet, starkast knutet till Svenskt Näringsliv. Att Saab är på väg att gå under kan bilarbetarna och Trotthättan tacka Maud Olofsson för. Den troliga nya ledaren, Annie Lööf, är om möjligt ännu mer nyliberal än Olofsson.
Även Socialdemokraterna tappar på grund av sin obefintliga opposition. S ligger med 32,8 procent klart efter Moderaterna. Partiledaren Håkan Juholt har inget tydligt alternativ till regeringens politik. Han har verkat kritisera försämrade pensioner och avreglerad kollektivtrafik och el, men Socialdemokraterna är själva ansvariga för dessa försämringar. I en debattartikel i förra veckan vädjade Juholt och hans ekonomiske talesman Tommy Waidelich till regeringen om ”en bred samling kring viktiga ekonomiska prioriteringar som värnar Sveriges konkurrenskraft på både kort och lång sikt. Nu krävs samling för Sveriges bästa”.
Vänsterpartiets kris är djup och allvarlig. Som parti är V frånvarande i de embryon till proteströrelser underfrån som visat sig i år – mot vårdnedskärningar, i asylkampen. De nya medlemmar som gick med efter valet har inte blivit aktiva. I flera kommuner deltar Vänsterpartiet i nedskärningspolitik.
Att fyra partier hamnade under 4-procentsspärren i Synovate är ett uttryck för partiernas svaghet. Centerpartiets ledarval sker via debatter som genom att knappt locka några andra än journalister visar hur svagt partiet är. Men på grund av media och utan verkliga alternativ hålls partierna vid liv, som även kan ge nya tillfälliga och ihåliga uppgångar. det är vad som just nu sker med Moderaterna, som är nästa politiska bubbla att spricka.
Per-Åke Westerlund