Tunisien och Algeriet skakas av massrevolter

2011-01-12 13:24:05




Under flera veckor har Tunisi­en skakats av oemotsvarade protester mot president Ben Alis diktatur. I veckan stäng­de regimen alla skolor för att om möjligt stoppa protester­na.
Även i grannlandet Algeriet går människor ut på gatorna. Främst är det ungdomarna som revolterar. Tre fjärdedelar av Algeriets befolkning är yngre än 30 år.

Protestvågen i Algeriet startades i huvudstaden Algers västra utkanter och spreds sedan snabbt till en rad andra städer. Regeringen har motvilligt tvingats erkänna att revolten nu omfattar hälften av landets regioner.
Dag som natt har stora grupper
av ungdomar konfronterat polisen, blockerat vägar, byggt barrikader och attackerat polisstationer samt andra statliga byggnader som står som symbol för förtrycket. Även om det inte är första gången som Algeriet har skakats av kravaller kan dagens proteströrelse vara inledningen till en explosiv utveckling. Protesternas om- fattning och hur snabbt de spridits pekar i den riktningen.
Tidigare har regimen lyckats isole­ra protesterna. Men nu ser det ut som en vall har sprängts. Många arbetare står på ungdomarna sida, även om de ogillar den plundring och förstörelse som ibland har ägt rum.
Hemsidan ”Algeria Watch” rapporterar att: ”Det är ytterst få algerier som är motståndare till den moblisering som nu äger rum. De flesta anser att de unga gör rätt eftersom det inte finns något annat sätt att uttrycka sin mening. Den äldre generationen drar paralleller till händelserna i oktober 1988.” Hösten 1988 skakades Algeri­et av en massrevolt som satte punkt för FLN:s enpartidiktatur. Repression och bristen på ett arbetaralternativ som kunde ta revolten framåt medförde dock att reaktionära islamistiska krafter växte efter 1988. I början av 1990-talet genomfördes en militär-kupp och landet kastades in i ett tioårigt inbördeskrig.

När massrörelsen inte längre kan hållas nere kan den fortsatta utvecklingen bli oerhört laddad. Det vi­sar de senaste dagarnas händelser i Algeriets grannland Tunisien.
Mohamed Zitout, en före detta algerisk diplomat, sade nyligen till al-Jazira att: ”En revolt äger rum i Algeri- et, man kan till och med tala om en revolution från människor som i 50 år väntat på bostäder, jobb och ett värdigt liv i ett land som är rikt.”
Det är förhastat att tala om en revolution i Algeriet. Men mot bakgrund av att det finns en lång tradi- tion av kamp och motstånd i Algeriet kan rörelsen anta revolutionära proportioner. Vad som krävs för att massrörelsen ska ta nya steg är att arbetarklassen aktivt går med.
Sociala media som facebook, youtube och twitter har varit medel för att överkomma censuren och repressionen. Statens våld – i Tunisien har minst 35 demonstranter dödats och i Algeriet fem – har bidragit till att öka motståndsviljan. Föga förvånande är regimerna i väst också skakade över massprotesternas omfattning och nö­jer sig med att uttrycka sin ”oro”.

Protestvågen i Algeriet kom in­te som en blixt från en klar himmel. Under de senaste månaderna har lä­get blivit allt mer spänt. Under 2010 registrerades 9 000 protester och incidenter per månad, enligt tidningen Liberté.
I mars i fjol skrev CWI att: ”De många strejkerna och protesterna har förvandlat Algeriet till ett land som när som helst kan explodera”.
Det som fick bägaren att rinna över var de drastiskt höjda matpriser­na. Priset på ris har exempelvis ökat med 20 till 30 procent under januari. Under de tre senaste månaderna har priset på mjöl, socker och matolja stigit med hela 80 procent.
Prishöjningarna har ätit upp de lönehöjningar som offentligt anställda vunnit efter att ha gått ut i strejk.
För privatanställda är läget än vär­re. Det är omöjligt att leva på den lön man får och arbetslösa har inga peng­ar att handla för.
Regimens så kallade priskontroll har visat sig vara ett slag i luften. De fattiga, torghandlare och små affärsägare får det allt sämre, medan speku-lanter och monopol berikar sig.

”Polisen får 50 procent i lönehöjning – vad får vi?”, är ett vanligt slag­ord bland demonstranterna i en av Algers förorter. För att om möjligt undvika att polisen dras med i protes-terna har regimen varit beredd att ge rejäla lönelyft till polisen.
Av rädsla för en än mer utbredd revolt beslutade Algeriets regering nyligen att försöka bromsa prishöjningarna på socker och matolja. Den åt- gärden kommer dock knappast att dämpa ilskan och protestviljan.
Höga matpriser är inte ensamt orsaken till att människor revolterar. Revolten har fler djuplodade orsaker. Vi revolterar mot ”dyra levnadskostnader, bostadsbrist, arbetslöshet, drogmissbruk och utslagning”, som de- monstranterna i Oran, Algeriets näst största stad, utryckte det.
Till detta ska läggas ilskan och ha­tet mot de gangsters som styr, polisstaten och korruptionen. Algeriet har aldrig varit ett så ojämlikt samhälle som idag.
”Inget kan hålla oss tillbaka nu. Allt har blivit för dyrt och svält hotar våra familjer, medan apparatchiks snor åt sig miljarder och berikar sig på vår bekostnad”, menade en ung demonstrant till tidningen El Watan.
Officiellt är drygt en av fem unga utan jobb, men det kan röra sig om så många som nära två av tre under 30 års ålder. Till följd av bygget av Fort Europa kan unga inte längre emigre­ra. Det finns ingen annan väg framåt än fortsatt kamp.
Proteströrelsen i Algieriet har än­nu inte utecklats till en rörelse som också involverar arbetarna. Detta till skillnad från Tunisien där den fackli­ga centralorganisationen UGTT har manat till stödaktioner.

Men ingen ska vänta sig att det regimvänliga UGTA-facket i Algeriet ska göra detsamma. Hittills har UG­TA-ledningen bara levererat stöduttalanden till regimen. Nya fack måste byggas och den uppgiften har redan inletts av arbetargrupper som brutit med UGTA.
Demokratiska kommittéer i förorterna och på arbetsplatserna kan, tillsammans med de självständiga fack- en, bli verktyg för att driva kampen vidare mot en riksomfattande strejk.
Algers hamnarbetare och sjukvårdsanställda har redan uttalat sin vilja att gå ut i strejk.
En strejkmaning från de revolterande ungdomarna skulle få massivt stöd och ge proteströrelsen den styr­ka som krävs för att störta regimen och öppna vägen för ett demokratiskt och socialistiskt Algeriet.

Cedric Gerome, CWI

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!