Tunisiens nya härskare fruktar ”ännu en revolution”

2012-05-24 09:44:59




I början av maj beslöt sig Tunisiens nya president, Moncef Marzouki, för att återigen, under en tremånadersperiod, förlänga det undantagstillstånd som den avsatte diktatorn Ben Ali införde den 14 januari förra året, strax innan han tvingades fly landet. En del av förklaringen till det beslutet kan finnas i en intervju med Marzouki Al Jazeera, i vilken presidenten erkände att han har ”mardrömmar” om ”ännu en revolution”!
 
Den påfallande brutala repression som användes av polisen, assisterad av civilmilis, mot fredliga demonstranter den 7 och 9 april i centrala Tunis, landets huvudstad, (www.socialistworld.net/doc/5693) visade att ’trojkan’, den trepartikoalition som för närvarande sitter vid makten, är beredd att ta till Ben Ali-diktaturens värsta metoder för att skrämma oppositionen och stärka sin makt mot de som vill genomföra vad som i praktiken är en oavslutad revolution.
En nyligen utgiven rapport av det tunisiska journalistfacket NSJT (Natio­nal Union of Tunisian Journalists) uppger att antalet attacker på journa­lister är ”häpnadsväckande och ­aldrig någonsin nådde en sådan omfattning under Ben Alis diktatoriska regim”. Utnämnandet av flera tidigare rådgi­vare till den förra regimen som överhuvuden för statliga media i januari visar att det ledande partiet Ennahda sakta men säkert, assisterat av sina lösa regeringspartners, har slagit in på vägen mot en ny diktatur.

Den nya regimens icke tillkännagivna huvudbry är att återigen få till stånd ett tillräckligt attraktivt explo­ateringsklimat för privata tunisiska och utländska företag gentemot arbetarna.
Den förefaller för närvarande dock inte att vara kapabel att uppnå vad den har föresatt sig.
Under årets första månader har det ägt rum en rad olika strejker och ibland även oorganiserade kravaller eller sammanstötningar med ­polisen, i synnerhet landets fattiga och upproriska inre regioner.
Inflationen ökar (priserna på matvaror har nästan fördubblats på ett år) och arbetslösheten skjuter i höjden. Därför går det inte en enda dag utan en social konflikt.
Även inrikesministeriet frammanar en bild av ett genomsnitt på ”10 sittstrejker varje dag”. Ett särskilt kännetecken för den rådande situationen är spridningen av stadsomfattande generalstrejker, vilka har brutit ut den ena efter den andra under de senaste månaderna.

Den 24 april organiserade invånarna i staden Tataouine (belägen långt söderut) en endags ­generalstrejk som lamslog all ekonomisk ­aktivitet. Den 4 maj tvingade invånarna i den södra staden Kebili den lokale guvernören att lämna sin post och bad UGTT-ordföranden att organisera en generalstrejk i protest mot den sociala marginaliseringen av deras region.
Den 7 maj påbörjade folk från Sahline i guvernörsdistriktet Monastir en tidsobestämd strejk. Nästa dag, efter en vecka av protester, beslöt sig befolkningen i Feriana, i Kasserineregionen (i väst), att genomföra en generalstrejk. De krävde sin rätt till arbete och också till utveckling av ekonomin. Alla privata och ­offentliga institutioner i staden lamslogs. Den 12 maj var det Sidi Amor Bouhajlas tur att i Kairouanregion (belägen i de centrala delarna av landet) få samma erfarenhet.
Lokalavdelningen av landets fackliga centralorganisation UGTT i Médenine (i söder) har ­tillkännagivit sin intention att också organisera en generalstrejk, den 22 maj.
I vissa delar av landet dominerar en i det närmaste upprorisk stämning. Så är till exempel fallet i gruvområdet Gafsa och i synnerhet i den kampvilliga staden Redeyef, som också drabbades av en generalstrejk den 8 maj.

Under den episka revolt som ägde rum i regionen 2008 blev den betrodda fackliga ledaren i området, Adnane Hajji, fängslad och torterad för sina militanta aktiviteter. Idag har han varnat centralregeringen för ytterligare resningar och massiv civil olydnad om inte de sociala kraven tillgodoses i slutet av denna månad.
Regeringen försöker manövrera och ger ibland sken av att man lyssnar på kraven från arbetarna och de fattiga.
Med den nya supplementära budgeten som den Nationella konstituerande församlingen nyligen röstade igenom avslöjas det emellertid klart och tydligt att den nya regeringen inte har något att erbjuda. Inga nya åtgärder föreslås i syfte att tackla de brännande sociala problemen, särskilt de som drabbar de regioner som har gjort de största uppoffringarna och gett de flesta martyrerna till revolutionen.
Regeringen genomför sin charm­offensiv för att sälja landet till ­privata investerare samtidigt som den följer samma nyliberala recept som har lett till den stadiga utarmningen av det tunisiska folket, till den strukturella massarbetslösheten bland ungdomarna, till den kroniska bristen på grundläggande förnödenheter i de inre regionerna, där somliga ­byar fortfarande inte har tillgång till ­vatten eller el.
Den antagna budgeten inkluderar naturligtvis också en del ­åtgärder som syftar till att desarmera den tidsinställda sociala bomben. Att uppnå detta sista mål utan att ta i kapitalets styre av ekonomin, därtill i ett sammanhang av nationell och internatio­nell ekonomisk nedgång, är en nästintill omöjlig uppgift. Dessa sociala åtgärder är i själva verket minimala jämfört med de verkliga behoven – 100 miljoner dinarer (450 miljoner kronor) mer för att skapa nya jobb (åtminstone 25 000 inom den offentliga sektorn) och ytterligare 100 miljoner dinarer för socialt bostadsbyggande.

Ett tillskott på 1,2 miljarder dinarer (5,4 miljarder kronor) i budgeten kommer ifrån privatiseringen av företag som tidigare ägdes av Ben Alis klick och som sedan övertogs av staten. Denna cyniska ”engångsoperation” för inte bara över det tunisiska folkets egendom som stals av diktaturen till den privata sektorn. Den kommer också att på lång sikt ytterligare spä på budgetunderskottet genom att minska statsintäkterna.
Istället för att återföra de 217 företag som privatiserades under Ben Alis styre i offentlig ägo och ­använda dem till fördel för landets befolkning och till att återuppbygga landet, byter de nya härskarna ut ett gäng rovdjur mot ett annat.
Dessutom baseras budgetscenariot, med syftet att skapa nya jobb, på antagandet att det är möjligt att uppnå en BNP-tillväxt på 3,5 procent  detta år. Detta är science fiction! Den tunisiska ekonomin befinner sig tekniskt sett i recession – med redan nu fyra på varandra följande kvartal av negativ tillväxt – och 80 procent av dess kommersiella transaktioner görs med en europeisk kontinent som ­drabbats av en oemotsvarad ekonomisk härdsmälta.

Stödet till Ennahda, som blev största parti i valet i oktober 2011, har minskat åtskilligt. Det resultat som detta parti fick i förra årets val framstår redan som ett avlägset minne. I en nyligen genomförd opinionsundersökning anser 86 procent av befolkningen att regeringen har misslyckats med att ta itu med arbetslöshetsproblemet, medan 90 procent  anser att den har misslyckats med att göra något åt prisökningarna. Dess två allierade, CPR (Kongressen för republiken) och Ettakatol, skakas av oemotsvarade inre kriser och har ­tappat många medlemmar. CPR har bokstavligen splittrats i två olika partier.
Många politiska ommöbleringar äger rum inom oppostionen, ställd som den är inför denna skarpa erosion av stöd för regeringen. Det är mot den bakgrunden som den tidigare provisoriska premiärministern (och ex-torteraren) Caid Essebsi har ställt sig i spetsen för en politisk samling. I denna samling finns anhängare till det gamla styrande partiet RCD och ”Bourguibister” – anhängare till den tidigare diktatorn, Habib Bourguiba, och av hans regim, vilket Essebsi själv också var.
Efter att ha blivit utsparkade genom dörren försöker dessa människor komma tillbaka genom fönstret! De använder ord som ”sekularism”, ”modernitet”, ”islamistiskt hot” eller ”växling vid makten” enbart som en rökridå för att reorganisera de som åtnjöt utomordentliga stora ­fördelar under den gamla regimen. De har av detta skäl en dimmig uppfattning om de hegemoniska ambitioner som Ennahda har utvecklat sedan partiets makttillträde.
Den överväldigande majoriteten av befolkningen har absolut ingenting att vinna från dessa två reaktionära poler som konkurrerar om dominansen över statsapparaten, med de islamistbaserade grupperna på ena sidan och de som leds av Essebsi på den andra.
Utöver detta har vi också de ändlösa provokationerna och våldsamma aktionerna som organiseras av salafistgrupper, vilka generellt sett har bemötts med ett stort ”överseende” av de nya Ennahdaledda ­myndigheterna och av polisen. Detta beror på att de också har potentialen att ­representera en användbar motvikt mot vänsterns och fackföreningarnas krav och mobiliseringar.
Dessa salafistråskinn fångar huvudsakligen in alienerade unga människor med en ultrareaktionär version av sunniislam. Detta är ibland endast en ideologisk täckmantel för banditer och människohandlare av alla de slag som utnyttjar misären och det betryckta läget hos folk som söker jobb, försöker sälja något eller helt enkelt försöker komma över några få dinarer. Deras mål är att kontrollera folk i namn av moralisk ordning och reda samt attackera vem som helst som inte håller med dem. I El Kabaria, en arbetarklassförort i södra Tunis, attackerade en grupp unga salafister PCOT:s lokalkontor (PCOT, Tunisiens arbetarkommunistiska parti), beslagtog partiets tillgångar och attackerade fysiskt partimedlemmar.
 
Den nya ledningen för UGTT, som valdes på kongressen i december förra året, är säkerligen mer i takt med gräsrotsaktivister och fackligt aktiva arbetare än den föregående (vilket det inte är särskilt svårt att vara). Den godkänner strejker utlysta av medlemmarna. Den har varit ­kapabel att återställa en viss grad av inriktning på facklig mobilisering av masskaraktär, som i 1 ­maj-demonstrationen, med omkring 30 000 deltagare, eller på demonstrationen den 25 ­februari som respons på attackerna på deras kontor (www.socialistworld.net/doc/ 5609).
Det program som förs fram och de initiativ som tas av det nya ledningsteamet i toppen på den ­fackliga rörelsen är och förblir ändå otillräck­liga i förhållande till vad den ­rådande situationen kräver.

Arbetare, ungdomar, de arbetslö­sa visar ständigt sin vilja att kämpa för en verklig social omvandling och för att förhindra att kontrarevolutionära trender får övertaget i situationen. Under dessa förhållanden förhindrar den paroll om ”nationell enighet” som fördes fram av officiella UGTT-företrädare på 1 maj-demon och ordförande Abassis retoriska framhävande av nödvändigheten av ­”dialog” och ”konsensus” att ett klart och tydligt perspektiv dras upp för den typ av kamp som arbetarklassen och de folkliga massorna konfronteras med. De kedjas fast vid illusionen om en fredlig samexistens med sina värsta fiender.
Initiativ av enhetsfrontstyp som tas av vänsterorganisationer och den fackliga rörelsen bör uppmuntras på alla till buds stående sätt.
Bygget av en rörelse för en landsomfattande generalstrejk, i syfte att samla all lokal kamp till en enda mäktig och enad rörelse, och att åter dra fram revolutionens verkliga krav i ljuset är och förblir en av de mest brännande uppgifterna i den rådande situationen.
Endast ett sådant djärvt initiativ kan återställa massornas förtroende för det nödvändiga fördjupandet av den revolutionära rörelsen och ta en seriös revolutionär kamp för att få slut på kapitalistisk utsugning och brutalitet och upprätta ett fritt och demokratiskt socialistiskt samhälle.

CWI i Tunisien kämpar för:
  • Ovillkorligt försvar av demokratiska fri- och rättigheter och kvinnors rättigheter.
  • En successiv förkortning av arbetsdagens längd med bibehållen lön.
  • Massiva offentliga investeringar i infrastuktur och offentlig service, särskilt i inlandet.
  • Avskrivning av de skulder som den diktatoriska regimen har lämnat efter sig.
  • Indexreglerade löner och upprättandet av arbetarklasskommittéer för priskontroll och ett slut på spekulation.
  • Förstatligandet under arbetarnas och folkets kontroll och styre av alla de gamla härskarfamiljernas tillgångar och företag.
  • För en arbetarregering som inkluderar UGTT och baseras på demokratiskt valda kommittéer av arbetare, arbetslösa och alla revolutionens livsavgörande styrkor.
  • En demokratiskt planerad ekonomi i syfte att möta majoritetens behov.
  • Arbetarsolidaritet och gemensam kamp för en socialistisk värld.

CWI:s reportrar

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!