Tunisiens revolution får ny kraft

2011-03-07 13:15:50




Fredagen den 25 februari genomfördes de största protesterna i Tunisien sedan presidenten Ben Alis landsflykt 14 januari. Efter den gångna helgens massdemonstrationer avgick övergångsregeringens premiärminister Mohamed Ghannouchi.

Det faktum  att den tunisiska massrörelsen efterliknas i hela regionen ger arbetare och ungdomar ny energi för att fortsätta kampen i sitt eget land.  
Vad som var helt otänkbart för några månader sedan – demonstrationer, sittstrejker och strejker – har nu blivit en väsentlig del av det tunisiska samhället.
Statens svaghet visas av det faktum att protesterna genomförs trots inrikesministern krav på att medborgarna ska ”respektera undantagstillståndet” som uppenbarligen förbjuder sammankomster med fler än tre människor på offentliga platser!

Denna frihet har man endast massornas revolutionära kamp att tacka för. Trots detta finns den politiska och ekonomiska makten kvar i den gamla härskande elitens händer. Det är resterna av den gamla regimen som bildat en övergångsregering för att säkerställa den kapitalistiska statsapparatens fortsatta bestånd.
Den politiska polisen, som nyligen attackerade en CWI-aktivist, finns fortfarande kvar och enligt vissa vittnesuppgifter sitter många politiska fångar kvar i häkte trots påståenden om en ”amnesti”.
Men massorna, som reste sig i miljontals för bara några veckor sedan, accepterar inte att man stjäl deras revolution.
Den fackliga centralorganisationen UGTT:s byråkrater backar upp övergångsregeringen.
Den 8 februari undertecknade UGTT:s  styrelse en överenskommelse med regeringen om ”att arbeta för att återställa säkerhet, ta hand om antirevolutionära krafter som försöker att destabilisera människor, hämma institutionernas normala funktioner och på ett negativt sätt påverka det sociala klimatet”.

UGTT:s ordförande, Abdessalem Jerad, har uppmanat alla fackliga funktionärer att stoppa strejkerna och hotat med disciplinära åtgärder mot de fackliga företrädare som inte följer dessa instruktioner.
I officiell media bedrivs en antistrejkkampanj. Arbetare som kämpar för sina rättigheter angrips allt oftare som fiender och förrädare av ”revolutionens ädla ideal”.

Det är ganska ironiskt att det är just de människor som tillåtit och assisterat de gamla härskande maffialiknande familjernas plundring av ekonomin under åratal som nu anklagar de strejkande att ”leda ekonomin in i en kollaps”.
”Jag har ingen trollstav” opprepade Ghannouchi innan han avgick. Det var ett försök att avdramatisera den potentiella sociala vulkan han satt på. Och detta vid en tid då alla tidningar och annan media är fyllda med upgifter om de tidigare härskande familjernas enorma förmögenheter, tillgångar och företag. Tunisiska arbetare och fattiga har inte fått en dinar av allt detta.
En elementär åtgärd för att säkra allmänhetens intressen vore att återföra all denna förmögenhet till det tunisiska folket genom att lägga maffians alla företag och tillgångar i offentlig ägo. Nej till att imperialistiska tjuvar och rövare tar över! Låt det tunisiska folket bestämma över sin egen framtid! Återför maffians hela förmögenhet omedelbart till de fattiga, arbetarna, bönderna och ungdomarna.

De idéer om ”folkmakt” som väckts återspeglar en vilja att bilda en ny regering som står för arbetarnas  och de fattigas intressen. Men en sådan makt kan inte bara proklameras. Den måste byggas underifrån, vilket kräver bildandet av folkliga och revolutionära kommittéer.
Massornas revolutionära potential är i allra högsta grad levande. Frånvaron av ett verkligt revolutionärt parti, med en klar politik, oberoende från regimen och från dess kapitalistiska anhängare, och som argumenterar för socialismen på ett sammanhängande och konsekvent sätt, komplicerar alla framtida uppgifter.
Vänster- och fackliga aktivister måste diskutera behovet av att koppla samman enskilda strejker och ockupationer till en nationell strejk med demonstrationer i alla städer och byar.
En allmän strejk skulle vara ett sätt att ena de revolutionära massorna till ett maktfullt svar mot regeringen, direktörerna och deras propaganda.

En vital uppgift för revolutionens fortsättning är uppbygget av valda kommittéer på arbetsplatserna, städerna samt på landsbygden och att dessa kopplas samman på regional och nationell nivå, vilket i sin tur skulle kunna utgöra grunden till en regering för arbetarna och de fattiga.
Speciellt viktigt är bildandet av valda kommittéer inom försvarsmakten och polisen.
Stora delar av armén och polisen kan och måste övertygas om att gå över till arbetarnas och ungdomens sida.
Inget av de problem som revolutionen ställt har i grunden lösts; en massmobilisering av hela arbetarklassen och de fattiga för att ta den politiska och ekonomiska makten är nödvändig.
CWI-reporter i Tunis

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!