Turkiet: Historisk valtriumf för HDP

2015-06-10 10:49:34




Genombrottet för vänsterpartiet HDP (Folkets demokratiska parti) i söndagens turkiska parlamentsval innebär en historisk valframgång för både kurderna och den turkiska arbetarklassen. Det nya partiet som bildades så sent som år 2012 fick 13,01 procent, motsvarande 6,5 miljoner röster, vilket ger HDP 82 parlamentsplatser varav 31 tillfaller kvinnor. En tiondel av HDP:s kandidater var hbtq-personer.

Massorna har genom valkampanjen klivit in på den politiska arenan och ändrat det politiska landskapet i grunden. Mycket talar för att valresutatet innebär slutet för president Erdoğans planer på att upprätta ett presidentstyre och att AKP nu kan tvingas bilda en minoritetsregering, vilket också kan bädda för ett kommande nyval.
Turkiets nuvarande konstitution har sin grund i 1982 års militärdiktatur som slog ned varje kurdisk opposition eller arbetarresning. Där skrevs en tio procentspärr in som ett redskap för att hindra kurdiska partier från att komma in i parlamentet och har använts i samma syfte sedan dess.
I valet år 2011 kom man runt detta genom att få 35 oberoende kandidater invalda i det turkiska parlamentet, vilka nu samlas i HDP.
 
Valets utgång var långt ifrån säker och många oroade sig för det massiva valfusket och de attacker som riktades mot HDP under hela valrörelsen. Valkampanjen präglades av en rad attentat mot partiet. Över tio allvarliga händelser ägde rum, varav två bomber mot ett massmöte med hundratusentals deltagare där tre personer dog, 12 allvarligt skadades och över 400 sårades. Det var den 5 juni, två dagar innan valdagen, som två bomber placerade i sopkorgar detonerade i anslutning till HDP:s avslutande valmöte i Diyarbakir, norra Kurdistan.
HDP:s valkampanj byggdes på massmöten som har samlat miljoner gräsrötter och fått marken att skaka under Erdoğans och AKP:s fötter. Om bombdådet organiserades av turkiska underrättelsetjänsten MIT, fascisterna i MHP (Grå vargarna), kretsar inom AKP eller andra högerextremister är oklart, men klart står att det politiska etablissemanget oroades inför utgången av valet.
Folkets demokratiska parti (HDP) har sina rötter i en valallians bildad år 2011 mellan det kurdiska partiet BDP och 20 socialistiska partier, andra nationella minoritetsgrupper som aleviter och armenier, fackligt aktiva, feminister, hbtq-aktivister och andra sociala rörelser och har fått stöd av den fängslade PKK-ledaren Öcalan.
Valfusk rapporterades även på valdagen då HDP:s valobservatörer nekades tillträde i Istanbul, Izmir, Mersin, Eliziz med flera städer. Även internationella valobservatörer rapporterade om hot och våld då byvakter och paramilitärer hindrade valobservatörer från att komma in vallokaler.

– Stämningen är otroligt spänd och hotfull, rapporterade Ann-Margarethe Livh (V) till TT, som befann sig i staden Bingöl i norra Kurdistan.
– Det fuskas ju vilt i vallokalerna. När vi påpekade det blev det en otroligt hetsig stämning och vi fick gå därifrån, säger hon till TT.
Över 400 000 poliser och militärer hade kallats in för att övervaka valet, skrev tidningen Hurriyet.
– De kollade våra pass och sade att vi hade fem minuter på oss att lämna platsen, säger Petter Nilsson (V) till TT.
HDP utmanade med sin kandidatur det konservativa islamistiska partiet AKP som har styrt i ett årtionde. AKP och framförallt partiets ledande klick kring presidenten Recep Tayyip ­Erdoğan har blivit alltmer maktfullkomlig. Erdoğans stora mål i årets val var att uppnå en absolut majoritet för att förändra konstitutionen och tillförskansa sig själv obegränsad presidentmakt.

Efter den tredje valsegern år 2011 tog AKP nästan hälften av rösterna. Erdoğans attacker ökade mot politiska motståndare och alla kritiker. När en korrup­tionsskandal avslöjades år 2013, där Erdoğans familj och en rad ministrar var inblandade, svarade Erdoğan med repression som också riktades mot en rivaliserande falang inom den egna rörelsen.
Tusentals ­poliser, åklagare och domare fick sparken eller omplacerades. Istället har trogna tjänare placerats på posterna för att ge Erdoğan full kontroll över statsapparaten. Han har sedan stärkt kontrollen genom att utöka polisens och säkerhetstjänstens befogenheter.

Den globala borgarklassen har länge sett AKP som en nödvändig kraft för att hålla nere arbetarnas krav på bättre levnadsförhållanden under en tid av ekonomiskt uppsving. Man har blundat för dess fortsatta terror riktad mot kurderna, bortsett från ett antal mindre eftergifter.
Även om Turkiet har förnekat det är det väl känt att den turkiska regeringen ger ett direkt stöd till islamistiska rebeller i Syrien, inklusive till IS under attackerna mot Rojava (västra Kurdistan). I grunden är Erdoğans ambition att förvandla Turkiet till en regional stormakt.
Den borgerliga lögnen om att Erdoğan och AKP:s styre skulle vara ett framgångsrikt exempel för Mellanöstern och Nordafrika har blivit allt mer ihålig. Bilden av att Turkiet har moderniserats i takt med en anpassning till väst och EU, trots ett islamistiskt styre, har blivit allt mer ifrågasatt även i västliga medier. Bilden av en respekterad borgerlig demokrati har försvunnit och Erdoğans maktfullkomlighet har även fått borgerligheten globalt att börja ifrågasätta hans styre.
Ännu sitter 10 000 politiska fångar fängslade utan rättegång. Turkiet har fler fängslade journalister än Kina och Iran tillsammans och svaret mot facklig kamp är repression genom att fängsla fackligt aktiva.

HDP är inte ett traditionellt parti, utan mer en rörelse som har växt fram ur kurdiska, socialistiska, feministiska och miljörörelser.
Det är framförallt den kurdiska vänstern som med talrik uppslutning från den unga generationen av turkiska vänsteraktivister bygger HDP. De har också kunnat mobilisera stora skikt av arbetare som varit ute i kamp och ungdomar som år 2013 protesterade mot Erdoğan och byggprojektet i Taksimtorget och  Geziparken i Istanbul.
Partiet bygger på samma jämställdhetsprincip som kurdiska PYD i Rojava och har två partiledare, en kvinnlig och en manlig: Figen Yüksekdağ och Selhattin Demirtaş. Vallistorna består av hälften män och hälften kvinnor tillsammans med hbtq-kandidater och minoritetsgrupper. Borgerligheten har försökt skrämma de turkiska väljarna med HDP:s band till PKK, något som partiet inte förnekar, men heller inte har påverkats negativt av.
 Valkampanjen har gett tillbaka hoppet till den kurdiska befolkningen och samtidigt lockat allt fler turkiska väljare som inser att AKP och socialdemokratiska CHP saknar möjlighet att lösa krisen för arbetarklassen i landet, oavsett ursprung.
 Vi ser en ny generation arbetare och ungdom­ar som har tagit upp kampen för bättre arbetsvillkor, mot osäkra anställningar och för demokratiska rättigheter. Vi ser en facklig radikalisering växa fram, där arbetarklassens bästa traditioner återupptäckts och allt fler vägrar acceptera ­kapitalismens tillfälliga jobb, låga löner och arbetslöshet. Alla dessa har satt sitt hopp till en röst för HDP.
Stödet för HDP har också vuxit fram som ett resultat av att hela den nya vänstern stödjer kampen för kurdernas och andra minoriteters dem­okratiska rättigheter.
I stora delar av de kurdiskt dominerade delarna av Turkiet fick HDP uppemot 80 procent av rösterna, som i Sirnax (83,9), Hakkari (86,63), Agri (78,22) och Amed (79,05). I ytterligare en rad andra kurdiska städer nådde HDP över 70 procent, som i Batman (72,37), Mardin (73,26), Wan (74,72) och Mus (71,32).
 HDP har också inspirerats av upproret i Rojava (västra Kurdistan) och den kurdiska segern över IS i Kobanê. Det självförtroende som har vuxit fram ur kampen i Rojava har bidragit till en massrörelse som har smittat av sig till betydande delar av den turkiska vänstern och fackliga aktivister.
HDP har hittills ett mycket vagt program för ”radikal demokrati” med folkförsamlingar för en deltagande demokrati i balans med naturen och en ”stor humanitet” som förklarar sin solidaritet med alla förtryckta av stat och kapital, vare sig det är utifrån etnicitet, religion, klass eller kön.

Om detta kan omvandlas till aktiva och levande partiföreningar över hela landet med förankring på arbetsplatser, i fackföreningar, universitet och bostadsområden, som kan spela en ledande roll i arbetarnas kamp för att på allvar utmana kapitalismen, skulle det kunna radikaliseras och utvecklas vidare till ett nytt massförankrat socialistiskt arbetarparti med potential att förändra samhället i grunden.
För att göra det krävs också ett socialistiskt och internationalistiskt program för kapitalismens avskaffande. Då kan också nya vindar blåsa upp över Mellanöstern. ■