Tyskland 1933: Hur kunde Hitler ta makten?

2013-01-30 16:13:07




Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 påskyndade nedräkningen mot ett nytt barbariskt världskrig och Förintelsen.
Hur kunde Hitler och nazisterna gripa makten i ett land med Europas starkaste arbetarrörelse och där möjligheterna till ett socialistiskt genom­brott varit många under åren 1918 till 1933?
Ansvaret för det oerhörda nederlaget i Tyskland 1933 vilade främst på kommunistpartiet KPD och Socialdemokraterna (SPD), som då var ett arbetarparti om än med en borgerlig ledning och politik.

Det var den tyska kapitalistklassen som överlämnade statsmakten till Adolf Hitler och nazisterna den 30 januari 1933.
Hitlers första regering var en koalition mellan nazisterna och högern. Det var en liten regering med bara elva ministrar, varav tre var nazister. Men Hitlers maktövertagande var ett faktum i januari och arbetarrörelsen var oförmögen att resa något motstånd.
Det val som genomfördes i mars 1933 blev en brutal påminnelse om vad som skulle komma. Kommunist­partiet KPD utsattes för en våldsam förföljelse och tilläts inte att driva någon valkampanj. Av det tidigare så mäktiga socialdemokratiska SPD återstod bara spillror och de borgerliga partiernas företrädare hade redan gått över till Hitler. En månad innan ”valet” den 5 mars hade nazisterna lovat Tysklands ledande kapitalister att ”detta skulle bli det sista valet på tio år, kanske hundra år” och att ”eliminera marxismen”, det vill säga arbetarnas politiska och fackliga organisationer, vilka utgör fröet till socia­lismen i det kapitalistiska samhället.
Trots detta fick nazisterna inte egen majoritet, utan 43,9 procent av rösterna.
Omedelbart efter ”valet” upphöjdes Hitler, med stöd av samtliga borgerliga riksdagsledamöter, till diktator. Snart hade alla organisationer, utom de nazistiska, blivit olagligförklarade.
I maj 1933 var arbetarrörelsen likviderad och tusentals aktivister hade fängslats eller mördats.

Nazisterna hämtade sitt stöd från ruinerade småborgare (som t ex småföretagare som gjort konkurs, jordbrukare) och medelklassen som förlorat jobb, besparingar och samhälls­ställning efter Wall Street-kraschen 1929 och den tyska kapitalismens efterföljande kollaps.
Det var inte givet att dessa samhällsgrupper i sin förtvivlan skulle vända sig till nazismen, utan de ­hade till en början satt sitt hopp till arbetarklassen och dess organisationer. Men gång på gång sveks de av den socialdemokratiska ledningens svanspolitik gentemot de borgerliga partierna och kommunistpartiets oförlåtliga sekterism samt äventyrspolitik.
Kommunistpartiet var dessutom försvagat efter att partiet inte hade kunnat utnyttja de möjligheter som öppnade sig i samband med den revolutionära kris som skakade Tyskland 1923. KPD-ledningen vacklade och hänvisade till att ”tiden inte var mogen” för en revolutionär ­offensiv. Det var ett avgörande misstag. Kommunistpartiet förlorade snabbt det stöd man hade fått under 1923 och tilltron till partiet fick sig en knäck. Detta tillsammans med den ultravänsterkurs som partiet slog in på 1928 medförde att KPD inte kunde svara upp till det nya läget som uppstod i Tyskland efter kraschen på Wall Street 1929.

KPD:s ultravänsterlinje, som partiet beordrades anamma 1928 av den stalinistiska klick som nu styrde Kommunistiska internationalen (Ko­mintern), innebar bland annat att socialdemokratin stämplades som fascismens tvilling, som ”socialfas­cister”.
Enligt Komintern hade kapitalismen gått in i en slutgiltig kris och det gällde för kommunistpartierna att inleda en omedelbar kamp om makten. Bortsett från att det inte finns någon slutgiltig kris för kapita­lismen – om inte kapitalismen ­störtas kan systemet leva vidare men till ett oerhört pris, vilket skulle visa sig under 1930-talet – återstod för KPD att vinna majoritetsstöd innan man kunde börja förbereda ett revolutionärt uppror.
Dessutom växte hotet från nazismen. Kommunistpartiets ledning underskattade dock nazisthotet och dess sekteristiska hållning gentemot de socialdemokratiska arbetarna omintetgjorde den enighet som krävdes för att i tid hindra Hitler från att ta makten.
Samtidigt förlamades arbetarrörelsen av den borgerliga politik som Socialdemokraterna först bedrev i regeringsställning och det stöd som Socialdemokraterna sedan gav de många högerkoalitioner som regera­de Tyskland från 1929 och fram till dess att Hitler grep makten.
Socialdemokraternas stöd till dessa krisregeringar, som med diktatoriska medel genomdrev sin åtstramningspolitik, bidrog starkt till att Hitler och nazisterna kunde vinna över samhällets mellanskikt och vända dem mot arbetarna.
Efter 1928 växte nazistpartiet snabbt och kunde i början av 1930-talet räkna med stöd från miljoner väljare. Partiet räknade 800 000 medlemmar i slutet av 1931 och dess stormtrupper (en kontrarevolutionär milis) började ta över gatorna och de offentliga lokalerna.

Trots att de båda ­arbetarpartierna ännu var betydligt större än nazister­na, stod det klart att en katastrof hotade om inte nazisterna stoppades. Och det kunde bara göras om de kommunistiska och socialdemokratiska massorganisationerna förenades i en gemensam strid mot nazisterna i bostadsområdena, på gatorna, arbetsplatserna och landsbygden.
Den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij, som var den första att ta upp kampen mot stalinismens framväxt i Sovjetunionen, var den som tidigare än någon såg vidden av nazisthotet och vad som krävdes för att slå tillbaka Hitlers stormtrupper.
”Fascismen är en rakkniv i klassfiendens hand, och just när det ­gäller den kan Kominterns felaktiga politik leda till katastrofala resultat på kort tid. Å andra sidan kan en korrekt politik undergräva fascismens positioner – om än inte lika snabbt, det är sant”, skrev Trotskij och manade KPD till en kursomläggning – från ultravänster och sekterism till en politik för enhet mellan arbetarna mot fascismen/nazismen.

”Kommunistpartiet måste kalla till försvar av de materiella och moraliska positioner som ­arbetarklassen har lyckats erövra i den tyska staten. Det gäller mest omedelbart arbetarnas politiska organisationer, fackfö­reningar, tidningar, tryckerier, klubbar, bibliotek, etc. De kommunistiska arbetarna måste säga till sin socialdemokratiska motpart: ’Våra partiers politik står i direkt motsättning till varandra, men om fascisterna ­ikväll kommer och förstör er organi­sations samlingslokal, så kommer vi genast rusande med vapen i hand för att hjälpa er. Kan ni lova att ni rusar till vår hjälp om vår organisation hotas?’ Det är kärnan i vår politik ­under den nuvarande perioden. All agitation måste ha detta tema.” (Trotskij: Vändningen i Kommunistiska interna­tionalen och situationen i Tyskland, september 1930.)
Svaret från KPD:s ledning var att anklaga Trotskij för att gå i Socialdemokraternas ledband och för att överskatta nazisternas styrka. KPD:s ledare Ernst Thälmann stämplade till och med uppmaningen till en enhetsfront mellan ­socialdemokratiska, kommunistiska och partilösa arbetare ”som den mest kontrarevolutionära som Trotskij formulerat”. Gång på gång hävdade kommunistpartiet att nazisterna var på tillbakagång samti­digt som KPD-ledarna ursäktade sin sekterism med att när Socialdemokraterna har besegrats är det också slut med Hitler.
Inte ens 1930 års valresultat, då nazisterna fick fem och en halv miljoner fler röster än 1928 och blev landets näst största parti med stöd av drygt 18 procent av väljarna, fick KPD-ledningen och Komintern att inse den fara som förelåg. Istället ­lyfte man fram att också KPD gått framåt i valet – från 10,2 procent till 13,1 procent – och att ­Socialdemokraterna hade fallit tillbaka. Men SPD var fortfarande landets största parti med stöd av nära en av fyra väljare.
KPD:s tidning Rote Fahne (Röda fanan) skrev att efter valet ”kommer nazisterna bara att försvagas” och det gällde för KPD att fortsätta som förut. Ingen är så blind som den som blundar för verkligheten.

Socialdemokraterna å sin sida trodde att de kapitalistiska institutionerna skulle stoppa Hitler. ­Därför slöt man upp bakom regeringens extrema åtstramningspolitik och de undantagslagar som genomfördes. Det var en politik som bara fördjupade krisen och massornas armod. I december 1931 var mer än var tredje i Tyskland utan jobb, över 5 miljoner arbetslösa mot dryga 700 000 år 1928. Under samma tid hade landets industriproduktion fallit med nära 40 procent.
Socialdemokratin påstod visserligen att man stod beredd att mobilisera miljoner människor om Hitler försökte ta makten. Tillsammans med bland annat tyska LO bildade Social­demokraterna 1931 det man kallade ”Järnfronten” mot Hitler, som sades kunna mobilisera 4,5 miljoner ar-betare mot nazisterna. Men denna ”järnfront” användes endast som en socialdemokratisk valmaskin och inte som en organisation för att ­skydda arbetarorganisationerna och exempelvis stoppa nazistmarscherna i arbetarområden.

Arbetarpartiernas förlamande splittring och oförmåga att visa en väg ut ur krisen gjorde att småborger­ligheten, medelklassen, de äldre som förlorat sin pension och arbetslösa som förlorat allt hopp i än högre grad vände sig till de nazistiska dema­gogerna som blandade sina utfall mot arbetarrörelsen och den judiska befolkningen med angrepp mot storka­pitalet.
Det gick så långt att KPD, på ­order av Stalin och Komintern, gjorde gemensam sak med nazisterna för att fälla den socialdemokratiska ­regering som styrde i Preussen, den delstat som hyste två tredjedelar av ­Tysklands befolkning. Det misslyckades dock, regeringen överlevde folkomröstning­en. Men året därpå avsattes den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen av rikskansler von Papens högerregering utan att Socialde­mokraterna gjorde något motstånd.
I samma veva började fler och fler storkapitalister samt högre officerare att etablera allt intimare band till nazisterna.
Nazisternas så kallade ”folkrevolution” var enligt Hitler ”en rasrevo­lution som befäste att kapitalisterna har rätt att leda eftersom de särat sig från mängden och visat de är av en högre ras” (citerat i Alan Bullocks bok Hitler en studie i tyranni).
I den tyska kapitalistklassens såg Hitler och nazisterna som det verktyg som kunde omintetgöra den kraft som stod i vägen för en öppen diktatur – arbetarklassens självständiga organisering i partier, fackföreningar, fabriksråd, kooperativ o s v. Nazism och fascism är ingen ”vanlig” form av borgerlig repressiv diktatur, utan en terrorregim i kapitalismens tjänst som har frambringats ur en kontrarevolutionär massrörelse av förtvivlade småborgare och medel­klass.
Det i sin tur gör det möjligt för fascism och nazism att inledningsvis etablera totalkontroll över ­samhället och krossa all form av självständig organisering. Fascismen och nazismens triumf innebär att arbetarrörel­sen inte endast är nedklubbad utan avlivad.

Hitlers makttillträde blev den blodiga finalen i den kris och serie av politiska och sociala chocker som hade skakat Tyskland sedan 1918.
Men utgången i Tyskland var ­inte förutbestämd. Så sent som 1932 fanns möjlighet att stoppa Hitler. Det skulle emellertid ha krävts att arbetarrörelsens alla organisationer förenades i en front mot nazisterna, vilket inte skedde.
Istället för att marschera var för sig, men kämpa gemensamt, kom arbetarnas organisationer till följd av ledningens politik och metoder, att slås sönder var för sig.
När KPD-ledningen i slutet av 1932 aviserade en viss kursändring och försökte få till stånd ­aktionsenhet, åtminstone på det lokala planet, var det för sent. Den socialdemokratiska ledningens politik hade ­demoraliserat de egna medlemmarna och spridit en förlamande förvirring bland arbe­tare som såg partiet som sitt.
KPD, som i sina led hade många energiska och hjältemodiga kämpar, kunde till följd av sin tidigare politik inte samla arbetarklassen till ett bredare motstånd.
På sin kongress 1932 hade KPD deklarerat att detta var den sista kongressen innan vi tar makten. Det ­visar hur verklighetsfrämmande ledningen var och att man hellre försökte hålla moralen uppe med revolutionära fraser än att förklara att kampens omedelbara mål var att stoppa nazisterna och säkra ­arbetarrörelsens framtid. Först krävdes det att det överhängande nazisthotet slogs tillbaka, innan KPD kunde börja ta sig an upppgiften att erövra makten.
Till följd av felaktig politik och analys var KPD paralyserat och trots att medlemmar och sympatisörer, många med vapen i hand, väntade på att partiet skulle svara på Hitlers makttillträde hände inget efter januari 1933.

Samma olycksbådande paralysering gav Socialdemokraterna prov på. Istället för att mobilisera sina kärntrupper till gemensam strid tillsammans med KPD:s anhängare satte Socialdemokraternas ledning sitt hopp till den härskande klassen, lagen och det som fanns kvar av Weimarrepubliken. Socialdemokraterna hävdade också att det minskade stödet till nazisterna i valen 1932 skulle tas som en intäkt på att Hitlers anhang kom allt längre bort ifrån statsmakten.
I själva verket var det tvärtom. Nazistpartiets försvagning och inre slitningar fick kapitalistklassen och de borgerliga att snabbt sluta upp bakom Hitler, som i sin tur lovade att leverera de villkor som kapitalet efterlyste samt rensa ut alla inom nazistpartiet som hade trott på fraserna om ”folkrevolution”. Som tack för detta fick Hitler bli rikskansler den 30 januari 1933.
Eftersom arbetarklassen inte på allvar hade mobiliserats till strid mot Hitler blev nederlaget än mer kännbart. Efter att nazisterna hade fått makten spred sig en enorm uppgivenhet och vilsenhet, som bara förstärktes i takt med nazisternas frontalangrepp mot varje form av opposition. Den nya terrorregimen ­kunde i sitt krig mot marxismen och arbetarrörelsen räkna med ett otal medlöpare och angivare. Hela samhället förgiftades när skräckväldet bredde ut sina tentakler. Och redan i april inleddes de första statligt organiserade bojkotterna av judiska butiker. Det var en föraning om det fasansfulla som skulle hända.

Katastrofen i Tyskland 1933 blev början till en ny världsbrand. Efter att ha kommit till makten inledde ­Hitler förberedelser för den tyska imperialismens expansion i Europa och krossandet av Sovjetunionen.
En ny världsbrand stod för dörren. När ett nytt världskrig skulle bryta ut skulle främst avgöras av hur lång tid det tog för Nazityskland att militärt rusta upp.
Hitlers makttillträde 1933 blev inledningen till det mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia. Det räcker som argument för varför dagens kamp mot nazism och rasism är så viktig.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!