Foto ver.di
Den 26 september väntas tiotusentals, kanske hundratusentals, demonstrera runt om i Tyskland mot regeringens – en koalition mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD – attacker på välfärd och anställningsskydd samt de nya repressiva lagarna. Denna dag måste bli början på en massrörelse på arbetsplatserna och på gatorna som går utöver ren protest. Det är dags för effektivt motstånd. Det är dags att verkligen sätta press på regeringen och kapitalisterna och slå till mot deras vinster.
Av Claus Ludwig, SAV (ISA i Tyskland) // Artikel i Offensiv
På listan över Merz-Klingbeil-regeringens [regeringen leds av förbundskansler Friedrich Merz, CDU och finansminister Lars Klingbeil, SPD] försämringar finns nedskärningar inom hälso- och sjukvården, höjd pensionsålder och lägre pensioner och uppluckring av anställningsskyddet, samtidigt ges ökade möjligheter till övervakning och att kringgå läkarnas och andras tystnadsplikt. Vidare föreslås inskränkningar i företagsrådens medbestämmanderätt [företagsråden som representerar alla anställda på arbetsplatsen har ett betydligt mer långtgående medbestämmande än i Sverige], samt i journalisters och medborgares möjligheter att utöva granskning,
Denna våg av angrepp sker mot bakgrund av en ekonomi som stagnerat i åratal och stigande priser, framför allt på energi, livsmedel och boende. Enbart inom bilindustrin hotas över hundratusen jobb. Infrastrukturen har förstörts av nedskärningar och fortsätter att förfalla. Istället för att investera i prisvärda bostäder, utbildning, förnybar energi och kollektivtrafik exploderar försvarsbudgeten. För Rheinmetall (Tysklands stösta producent av krigsmateriel) och andra krigsfabriker betyder det att man kommer att fortsätta att göra enorma vinster. Mer än var tredje euro som vi betalar till staten via inkomst- och konsumtionsskatter går till upprustning.
Den extrema högern, Alternativ för Tyskland AfD, drar nytta av det missnöje och den frustration som regeringspolitiken skapar. Men AfD vill naturligtvis inte göra något bättre, utan vill se mer av samma politik.
Det är bra att DGB (Tysklands LO och TCO) uppmanar till demonstrationer den 26 september. Men det är inte överallt och det är inte i alla fackföreningar som man mobiliserar med full kraft. Det är inte konstigt, med tanke på DGB:s ordförande Yasmin Fahimis ursprungliga reaktion på regeringens planer. Hon stödde angreppet som om hon fortfarande hade sitt gamla jobb som SPD:s generalsekreterare.
Men Fahimi tvingades backa på grund av pressen underifrån och kommer att tala vid demonstrationen i Essen den 26 september. Men hon är inte ensam i viljan att sluta upp bakom regeringen. De som sitter DGB:s och fackförbundens styrelser är fortfarande knutna till SPD.
Å andra sidan menar många fackliga avdelningar och sektioner, särskilt inom offentligfacket ver.di, allvar med sin mobilisering. De anordnar kurser och möten för att tillsammans med sina kollegor på arbetsplatserna bygga upp rörelsen. Gräsrötterna måste driva på dessa steg mot en politisering av det fackliga arbetet för att sätta ledningen under press.
Merparten av de försämringar som regeringen vill genomföra är ännu inte genomförda. Samtidigt är regeringen försvagad efter nederlagen i delstatsvalen och Merz är den impopuläraste förbundskanslern (statsministern) någonsin. Om fackföreningarna skulle ta saken på allvar och organisera en våg av strejker skulle regeringen kunna rasa som ett korthus. Vissa är rädda för att det bara kan bli värre efteråt och att AfD kommer att stärkas ytterligare. Men extremhögern hämtar sin styrka ur frustration och passivitet. Motstånd och klasskamp försvagar den.
Möjliga första steg i en omfattande proteströrelse skulle kunna vara personalmöten på alla större företag, följt av aktiviteter på förlängda lunchraster. Utifrån detta kan en strejkrörelse byggas upp. Fackföreningsmedlemmar hyser ofta farhågor om att politiska strejker inte är lagliga och kan förbjudas. Men för det första är det en fråga om maktförhållanden: När massorna strejkar är regeringens juridiska handlingsutrymme begränsat. Och för det andra är det inte så att politiska strejker eller en generalstrejk i princip är förbjudna enligt lag; begränsningen av strejkrätten bygger på tolkningen av lagar och domstolsavgöranden. Detta kan påverkas och förändras genom massornas aktivitet.
Dessutom finns möjligheten att koppla samman aktionerna mot regeringens planer med de pågående löneförhandlingarna, som sker i exempelvis hamnarna samt de varningsstrejker som omger avtalsrörelsen och exempelvis kampen för biljobben.
Om fackföreningarna, med stöd av vänstern, och de olika gräsrotsrörelserna mot rasism, militarism och och klimatkrisen, skulle formulera alternativ till Merz-Klingbeil-regeringens nedskärningsplaner och militära upprustning och inleda kampen för en ny politisk kurs, skulle det vända upp och ner på de samhälleliga maktförhållandena: Nej till nedskärningar i välfärden, nej till inskränkningar av demokratiska rättigheter, tak för priser och hyror, högre löner, för ett liv man har råd med, nej till värnplikt, militarism och krigshets, mot jobbslakten och omställning av produktionen till meningsfulla produkter – inte vapen – under de anställdas demokratiska kontroll.
Vänsterpartiet Die Linke organiserar tiotusentals unga arbetare. De kan bidra till att återaktivera fackföreningarna och åter göra dem till kämpande organisationer. Partiet behöver samla sina arbetande medlemmar och uppmuntra dem till att bedriva ett systematiskt fackligt och arbetsplatsarbete.
De unga (generation Z och A) är de som hårdast drabbas av regeringens attacker – de måste arbeta längre för mindre pengar, med sämre skydd. Deras hälsa undergrävs, de hittar inga bostäder och de flesta har redan gett upp hoppet om sin pension. De bär den tyngsta bördan av den fortskridande klimatkatastrofen och förväntas göra sig redo att slåss och dö i de rikas krig.
De kommer inte att finna sig i detta. Nästa skolstrejk mot värnplikten äger rum nu på fredag den 25 september och därefter väntas nya strejker i november. Dessa kan utvidgas både tematiskt och vad gäller mobiliseringen: mot inte endast militariseringen utan även de planerade nedskärningarna. Vad sägs om att inte bara skolelever strejkar, utan även studenter och unga arbetstagare – som en tändgnista för att uppmuntra bredare skikt av arbetarklassen, framför allt i de industriföretag där kapitalisterna hämtar sina vinster.
Vänstern kan spela en central roll när det gäller att koppla samman protesterna mot nedskärningar i välfärden, militarism och krigshets och utveckla en vision för hur ungdomar kan kämpa för ett bättre liv och därmed bli den gnista som tänder elden även bland äldre industriarbetare.
Läs också:
Tyskland: Växande hot från AfD
Tyskland: Vänstern vann Berlins delstatsval
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.