Det är en sedan länge utbredd uppfattning bland aktiva i olika sociala rörelser till vänster, särskilt i Stockholm, att de utsätts för en tystnadens konspiration i borgerliga tidningar, radio och TV, såvida det inte i något sammanhang påstås ha förekommit stenkastning eller våld. Två orsaker är dels en allmänt sett bedrövlig bevakning av vad som händer i våra förorter och dels en medveten politiskt motiverad mörkläggning som beordrats på högsta redaktionella nivå.Då och då spricker fasaden. Detta har senast skett i det spektakulära utfallet från en ledare i moderata Svenska Dagbladet den 24 september med rubriken ”Politisk huliganism i striden om borätter”, där hyresgästföreningen i Stockholm anklagas för att den ”låter sig regeras av Rättvisepartiet Socialisterna” genom att ”hårdhänt” och ”med riktigt ruskiga metoder” motsätta sig en ombildning.
Högertidningens raseriutbrott motiveras av de upprörda reaktionerna från de ledande figurerna i en bostadsrättsförening på Kastanjegården i Enskededalen och deras lejda ombildingskonsult mot att de för fjärde gången på 14 månader misslyckats med att få en tillräcklig majoritet för en ombildning, trots det för tillfället rekordlåga ränteläget. När så det moderata bostadsborgarrådet Joakim Larsson med en grundlös hänvisning till ”bråk och stök” ger bostadsrättsföreningen ytterligare sex veckor för ett femte försök att trötta ut de hyresgäster som motsatt sig ombildningen, omnämns till sist den strid mellan ja- och nejsidan som pågår på sju av stadsdelens gårdar även i Dagens Nyheter den 29 september.
”Hyresgäster i Enskededalen får ny chans till ombildning”, lyder den vinklade rubriken.
Liksom tidigare i ABC tillåter DN visserligen hyresgästföreningens ordfö- rande Terje Gunnarsson att säga en mening till försvar för de hyresgäster som gång på gång har sagt nej utan att detta respekteras – men inte något av Stockholms ”stora media” har än så länge, trots allt rabalder, låtit några av de direkt berörda komma till tals. Inte ens Elin Gauffin, som på ledarplats i SvD har utpekats som ”trottarnas chefsaktivist”.
Medias mörkläggning av motståndet mot den nyliberala högerpolitiken tar sig alltmer uppseendeväckande uttryck, som när ingen dagstidning eller något radio- eller TV-program ens i en enda notis nämnde Septemberalliansens demonstration mot krisen och högerpolitiken i Stockholm den 15 september – vare sig före eller efter. Detta trots att händelsen tilldrog sig stor uppmärksamhet i fackföreningspressen och att flertalet opinionsyttringar på högerkanten speg- las om de så bara är en tiondel så stora som de 2 500 som marscherade med Septemberalliansen.
Även Rättvisepartiet Socialisternas envisa kamp mot högerpolitiken i Haninge kommunfullmäktige mörkläggs konsekvent. Inte ens när kommunen fick bakläxa av Skolinspektionen för betygsliknande omdömen i förskole-klasserna, och det därefter väckte stor uppmärksamhet att det ändå godkändes av länsrätten, har det en enda gång nämnts att det är Rättvisepartiet Socialisterna som drivit motståndet.
Den enorma och anmärkningsvärt välvilliga uppmärksamhet som media ger åt rasisterna i Sverigedemokraterna börjar påminna om det ”drag under galoscherna” som media gav deras föregångare i Ny Demokrati. Det står i bjärt kontrast till det faktum att vare sig DN, SvD eller andra riksmedia ens med en enda notis eller i någon uppräkning av ”samtliga” partier upplyste väljarna om att Arbetar-Initiativet deltog i försommarens EU- val.
Detta uppgavs av en besvärad politisk DN-journalist på tidningen bero på ett uttryckligt beslut av den högsta ledningen.
Så mycket för det borgerliga värnnandet om yttrandefriheten. Desto viktigare är den roll som Offensiv och även andra var för sig små veckotidningar till vänster kan spela för att spegla den kamp som ändå har börjat gro i spåren på de alltmer extrema klassklyftorna.
