Uddlös opposition bäddar för Merkel

2013-09-22 09:16:29


I den enda tv-duellen mellan förbundskansler Angela Merkel (CDU) och socialdemokratiska SPD:s toppkandidat Peer Steinbruck var det inte mycket som skilde de båda åt. De var eniga om det mesta.

Den 22 september ska Tyskland välja ett nytt parlament (Förbundsdagen).
De flesta opinionsundersökningar pekar mot att den nuvarande högerregeringen – en koalition mellan kristdemokratiska CDU/CSU samt borgerligt liberala FDP – under ledning av förbundskansler Angela Merkel sitter kvar.
Det kan dock inte uteslutas att Merkel blir tvungen att se sig om efter en ny koalitionspartner
eftersom FDP kan hamna under femprocentsspärren och därmed åka ur Förbundsdagen.


Socialdemokratiska SDP kan komma att bli CDU/CSU:s nya koalitionspartner. I den enda tv-duellen mellan Merkel och SPD-toppkandidaten, Peer Steinbruck, kunde de nätt och jämnt dölja att det inte finns några avgörande meningsskiljaktigheter dem emellan.
SPD och de Gröna (Miljöpartiet)  försöker dock framställa sig som lite mer ”vänster” genom att föra fram krav på högre beskattning av de rika, introducerandet av en minimilön och restriktioner för uthyrningsföretag.
Men detta ger dem föga hjälp i valkampanjen eftersom många fortfarande minns att den senaste ”rödgröna koalitionen” genomförde det hårdaste sociala nedskärningsprogrammet (Agenda 2010) i landets historia.

SPD har under en tid legat på om­kring 25 procent i opinionsundersökningar där de Gröna har legat på mellan 11 och 13 procent. Det finns endast tillsammans med Die Linke (Vänsterpartiet), som nu ligger på omkring 8-10 procent i opinionsundersökningarna, någon sådan möjlig­het. Men SPD och de Gröna har ­båda uteslutit möjligheten till en koalition med Die Linke.
Tyskland bevittnar, summa summarum, en av de tråkigaste valkampanjerna någonsin.
Bakgrunden till detta är den politiska och ekonomiska situationen som ger ett intryck av stabilitet. Tyskland har jämfört med andra europeiska länder bättre stått emot den ­stora nedgången, där dess BNP-siffror har återgått till förkrisnivåer, med en vikande massarbetslöshet ­(åtminstone enligt officiella siffror).
Många i Tyskland har känslan av att de haft turen att undgå de negativa effekterna av eurokrisen och många vill ge äran för det till Merkels till synes starka politik för ”tyska intressen” i europeisk skala.
 
Men under ytan växer den sociala polariseringen och det finns ett grundläggande missnöje med den nuvarande situationen. Tyskland har blivit ett land av arbetande fattiga. Dryga 20 procent av arbetarna har en timlön på under 10,36 euro ­(mindre än 100 kronor). Åtta miljoner har mindre än 7 euro (49 kronor) och 1,4 har mindre än 5 euro (45 kronor) i timmen. Samtidigt som det finns 2,25 miljoner officiellt arbetslösa uppbär 5,21 miljoner någon typ av a-kassa.
Reallönerna har fallit sedan år 2000, pressen på arbetsplatserna har ökat, olika typer av bemanningsföre­tagsuthyrning av arbetskraft har utökats av kapitalisterna, vilket har lett till en situation av osäkerhet och ­låga löner.
Huspriserna i de större städerna har gått upp massivt, vilket har lett till ökande hyror med ett växande antal fall där arbetarklasshyresgäster pressas ut från innerstadsområdena.
En äldre funktionshindrad ­kvinna i Berlin blev i år med våld vräkt från sin lägenhet och hon dog ett par dagar senare. Många kommuner står inför en desperat ekonomisk situation och genomför nedskärningar av servicen och/eller serviceavgiftshöjningar.
Den ekonomiska tillväxten har ­sedan slutet av 2011 varit låg (BNP växte med mindre än 1 procent hel­året 2012) och särskilt bilindustrin står inför en kris. För första gången sedan andra världskriget kommer en bilfabrik i västra Tyskland att ­stängas i år – Opels anläggning i Bochum, där arbetarna i början av september gick ut i en vild strejk mot företagstopparnas arroganta beteende, men också mot den egna fackledningen på riksplanet.
Den tyska ekonomin är extremt exportberoende. Detta beroende har till och med ökat sedan ”den stora nedgången” 2009 och står nu för 50 procent av BNP. Den ekonomiska inbromsningen på de så kallade framväxande marknaderna i t ex Indien och Kina och krisen i Europa ­hänger som ett Damoklessvärd över den tyska ekonomin. Det är därför bara en tidsfråga innan den tyska arbetarklas­sen återigen ställs inför attacker, växande arbetslöshet, jobbförluster och fabriksnedläggningar.

Även om det inte har ägt rum någon masskamp har det skett en ökning av antalet arbetsmarknadskonflikter. Dessa äger ofta rum på mindre arbetsplatser och industrier med låga löner eller där kollektivavtal saknas. Idag har endast 61 procent av Tysklands arbetare kollektivavtal. Ett nytt ”subproletariat” har utvecklats inom låglönesektorerna, inom vilka en process av organisering och motståndskamp har börjat.
Ett antal långa och bittra arbetsmarknadskonflikter har inträffat. I denna stund kämpar de tyska Amazonarbetarna för kollektivavtal med hjälp av regelbundet ­återkommande strejkdagar.
Inom detaljhandeln har de anställda gått ut i strejk för både en timlönehöjning på en euro och emot arbetsgivarföreningens försök att försämra arbetsvillkoren. Men också lärarna i Berlin och på andra orter har gått ut i strejker för lika lön. De anställda på vattenkanalslussarna är mitt uppe i en kampanj för rullande strejker mot jobbförlustfaran efter en omorganisation av arbetet på slussarna.
Facken på en av Europas största universitetsjukhus – Berlin Charité – utkämpar en mönstergill kamp för kollektivavtal som ökar personal­styrkan och patientsäkerheten.
SAV:s (CWI i Tyskland) medlemmar i vårdfacket på Charité och inom den solidaritetskampanj som bildats till stöd för kampen spelar en viktig roll i utvecklandet av en kampstrategi och organiserandet av ett bredare stöd för denna kamp. En framgång på Charité kan sätta ett viktigt exempel och följas av kamp på andra arbetsplatser.
Die Linke är den enda politiska kraft som inte tillhör en de facto-kartell av olika prokapitalistiska partier. Partiet får för närvarande ­mellan 8 och 10 procent i opinionsundersök­ningarna (jämfört med 11,9 procent i det senaste allmänna valet 2009).

Die Linke ger till en del ett stöd till den kamp som förs och är det enda partiet i Förbundsdagen  som ­röstade emot finanspakten och bankräddningsfonderna. Det stödjer kämpan­de arbetare, till exempel inom detalhandelssektorn, på ­Charitésjukhuset och de strejkande slussarbetarna. I valet reser Die Linke krav på en omfördelning av rikedomarna, en mini­mitimlön på 10 euro (90 kronor), införande av en slags social mini­milön på på 1 050 euro i månaden (9 600 kronor), förmögenhetsskatt och ett slut på klassindelningen av sjuk- och hälsovården.
Därför måste socialister stödja partiet i dessa val. Det hela är enkelt – ju starkare Die Linke blir, desto bättre blir villkoren för klasskamp och sociala rörelser. Ju svagare Die Linke blir, desto större kommer kapitalisternas och deras partiers självförtroende att bli i fråga om att ytter­ligare attackera massan av befolkningen.
SAV-medlemmar är aktiva i Die Linke och argumenterar för ett klart och tydligt antikapitalistiskt synsätt och ett socialistiskt program.
Die Linke är dock ett väldigt heterogent parti och alltför ofta sätts tonen av de som i huvudsak är parlamentariskt orienterade.
Detta har också satt sina spår i partiets valkampanj. Under valkampanjen har olika Linkeledare uttalat en önskan om att få bilda en koalitionsregering med SPD och de Gröna. Detta samtidigt som partiets officiella ståndpunkt är att en rad villkor ska vara uppnådda innan Die Linke ger stöd eller ansluter sig till en koalition. Dessa villkor inkluderar ett nej till privatiseringar av ­offentlig service, inga krigförande tyska förband i andra länder, inga ­restriktioner av den offentliga servicen och en regeringspolitik som förbättrar befolkningens levnadsvillkor.
 
Men numera försöker inte minst Gregor Gysi, Die Linkes gruppledare i Förbundsdagen, att tona ner och begränsa villkoren. Även om det är praktiskt taget uteslutet att SPD och de Gröna på detta stadium skulle vara beredda att bilda en koalition tillsammans med Die Linke, kan partiledarnas upprepade uttalanden i denna riktning bara tolkas som ett försök att knuffa partiet längre högerut.
Med sina koalitionstrevare målar partiets ledande förträdare upp en bild av Die Linke som ”ett parti bland alla andra”. Med en sådan profil är det omöjligt att mobilisera den väx­ande gruppen av röstvägrare som är urless på de etablerade partiernas politik och där antalet av de som anser sig själva stå till vänster är tre gånger större än det är inom befolkningen generellt sett!
Regeringskoalitioner av prokapitalistiska partier innebär att varje deltagande vänsterparti blir en del av det kapitalistiska systemets administration – ett system som samma vänsterpartier ofta har svurit på att bekämpa!

Därför argumenterar SAV:s
medlemmar för att Die Linke klart och tydligt borde slå fast att det endast är berett att ansluta sig till en regering som genomför en politik i de arbetande massornas intresse, vilket inte är möjligt tillsammans med de prokapitalistiska SPD och de Gröna. Detta kritiseras ofta som en ”oansvarig och fundamentalistoppositionell” position som skulle leda till ett fortsatt Merkelkanslerskap.
För att motverka detta skulle Die Linke kunna förklara att det är berett att hjälpa till med att förhindra att Merkel återväljs, även, om nödvändigt, genom att rösta för en SPD-kansler i parlamentet och ge SPD och de Gröna ett tillfälle att bilda en minoritetsregering. Det skulle därefter kunna förklara att det kommer att på från fall till fall-basis rösta för varje som helst lagstiftning, men att man inte är beredd att underteckna någon som helst koalitions- eller toleransöverenskommelse med vilken Die Linke skulle kunna bindas till en regering vars ledare fullt och fast ­stödjer kapitalismen.
 Lugnet under denna valkampanj bör inte någon låta sig luras av. Själva faktumet att den exakta utgången fortfarande är väldigt oviss återspeg­lar oron i samhället. Det sannolika är att det ganska snart kommer att utvecklas nya ekonomiska stormar, i världsskala och/eller inom eurozonen. En sådan utveckling skulle kunna hota Tysklands exportberoende ekonomi och få mycket av det under­liggande missnöjet i landet att komma upp till ytan, vilket skulle unde­gräva Merkels ”säkra händer”-popularitet. Om en början på ett ekonomiskt krisutbrott kan skjutas upp så kommer sannolikt växande krav på högre löner och förbättrad service att följa.

Händelseutvecklingen efter valet kommer att bli omfattande test för Die Linke, om huruvida det kan bygga upp sitt stöd och spela en roll i arbetarrörelsens förnyelse utefter soci­alistiska linjer.
Den viktigaste punkten är att partiet bör koncentrera sig på att initiera och stödja kamp och rörelser mot arbetarklassens dagliga problem, samt knyta dessa till kampen för en socialistisk framtid. På denna grundval skulle det kunna byggas upp till ett socialistiskt massparti.
Dessvärre kan styrkeförhållanden inom partiet komma att skifta höger­ut vid nästa års partikongress.

Partivänstern måste organisera och samordna sig i kamp för att undvika en sådan utveckling. SAV-medlemmar deltar därför i den bredare vänsterströmningen Nätverket antikapitalistisk vänster (AKL) inom Die Linke och manar alla vänsterströmningar till att samarbeta för att ­bygga ett parti som kan börja kanalisera det växande missnöjet i socialistisk riktning.

Sascha Stanicic
Sozialistische Alternative (SAV, CWI i Tyskland)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!