Ukraina – arbetarna utan kandidat i valet

av Rob Jones & Alexandr Shurman (CWI i Moskva & Kiev)

Volodymyr Zelenskyj är ingen representant för arbetarklassen (foto: Wikimedia commons / Ярослав Бурдовицин).

Det ukrainska presidentvalets första omgång slutade i en seger för komikern Volodymyr Zelenskyj och på plats två kom nuvarande presidenten Petro Porosjenko. Dessa två kommer nu att mötas i en andra avgörande omgång den 21 april. För arbetarna och landets många fattiga var det ett icke-val. Ingen av kandidaterna representerade ett vänsteralternativ, vilket gav Zelenskij en möjlighet att framstå som en utmanare till Ukrainas genomkorrumperade maktelit. Offensiv tecknar bakgrunden till valets utfall.

2013 ledde Euromajdans massprotester till att Janukovytj-­regeringen störtades i början av 2014, men i avsaknad av ett vänsteralternativ kom en nyliberal pro-EU-regering till makten med stöd av extremhögern. Nu betalar den ukrainska arbetarklassen och ungdomen priset.
Striderna i östra Ukraina har slukat enorma ekonomiska resurser och har viktigast av allt orsakat ett enormt stort mänskligt lidande och tusentals dödsfall. Ukraina var en gång den rikaste delen av Sovjetunionen, men har enligt IMF (Internationella valutafonden) nu fallit under Albanien och Moldavien till att bli det fattigaste landet i Europa.
Innan Euromajdan hade många illusioner om att livet skulle bli bättre om Ukraina allierade sig med EU, med mindre korruption, förbättrad levnadsstandard och utökad social och politisk frihet – särskilt jämfört med det allt mer auktoritära Ryssland. Sedan 2013 har EU:s verkliga ställning blivit tydlig. 
EU har, tillsammans med IMF, försett landet med 10 miljarder euro i krediter, inte ekonomisk hjälp, och i utbyte krävt enorma attacker på levnadsstandarden, däribland stora prisökningar för gas och bostad samt privatisering av tjugo av de största statliga företagen. Samtidigt förlorade Ukraina över 50 miljarder euro bara under 2016 på grund av kriget.
Ukrainas BNP sjönk med 16 procent, och sedan dess har det bara varit en blygsam och praktiskt taget obetydlig ekonomisk tillväxt.

Om massorna är enade i att lida av den ekonomiska krisen, är de delade av kriget. Den mänskliga kostnaden för kriget i östra Ukraina överstiger nu 13 000 dödsfall, med 1,7 miljoner internflyktingar och ytterligare en miljon som flytt utomlands, främst till Ryssland, enligt den senaste FN-rapporten. Ofattbart nog för 2000-talet grävs det skyttegravar för krigsföring. Vissa ekonomiska analyser menar att uppemot 20 procent av landets BNP äts upp av konflikten.
Så länge kriget fortsätter kommer det råa såret som har öppnats mellan det ukrainska och ryska folket att bestå. 
Samtidigt som de styrande i Kreml skär ner på resurser till vård, utbildning och pensioner försäkrar de befolkningen om att de skyddar ryska intressen utomlands. Alla svagheter i ekonomin skyller de på internationella sanktioner, trots att rikedomarna för de ryska oligarkerna fortsätter att växa.

Efter Euromajdan använde den ryska regeringen ledd av Putin och dess oligarkiska stödjare den nya Kiev-regimens antiryska retorik och extremhögerns inblandning för att skrämma den etniska ryska och rysktalande befolkningen på Krimhalvön och i östra Ukraina, varav många trodde att deras språk och nationella rättigheter var under attack. Krimhalvön blev ett centrum för konflikten mellan EU/USA-imperialismen och Ryssland, vilka ingrep för att ”skydda sina näraliggande geostrategiska intressen”. 
Socialister stödjer rätten för Krims befolkning att fritt och utan minsta tvång besluta om sin framtid, oavsett om det är autonomi inom Ukraina, självständighet eller som en del av Ryssland. Men som erfarenheten av att ingå i det auktoritära och kapitalistiska Ryssland har visat förändras väldigt lite genom att byta allians från en kapitalistisk makt till en annan. 
Även om Ryssland utlovade högre levnadsstandard är Krim nu inte bara en av de fattigaste regionerna i Ryssland, utan har dessutom höga priser. Infrastrukturproblem med vatten och el har inte lösts. Många ukrainare har antingen lämnat eller tvingats att anta ryskt medborgarskap, medan tatarbefolkningen lider av konsekventa trakasserier. De i Krim som har bott hela sina liv på halvön ser hur bättre jobb och positioner i myndigheter tas av ryssar som utkommenderats av Kreml. 

De olika politiska partierna som konkurrerar om makten döljer alla sin avsaknad av ekonomiska och sociala lösningar bakom patriotisk retorik. Den förre premiärministern Julia Tymosjenko och hennes parti Fosterlandet har exempelvis sagt sig vilja ”bilda ett krigskabinett”. 
Givet avsaknaden av ett genuint vänsteralternativ som kan höja sin röst till försvar av ekonomiska, sociala, demokratiska och nationella rättigheter av alla arbetare och som kan stå upp mot den chauvinistiska och krigsbefrämjande retoriken från alla sidor, är det inte förvånande att det har uppstått en polarisering mellan de två ländernas befolkning. Ryssar får höra att landet är under hot från USA/Nato-trupper och behöver sluta upp bakom sina ledare, medan ukrainare anser att deras enda väg ut är att förlita sig på EU och Nato. 
Arbetarklassen är således splittrad längs nationella skiljelinjer, snarare än enad i en gemensam kamp mot den korrupta kapitalismen, samtidigt som oligarkerna och deras korrupta bihang fortsätter att berika sig själva.
Men i Ryssland har stödet för det styrande partiet och presidenten trots detta sjunkit till nivåer som inte har setts de senaste tio åren. I Ukraina vill 70 procent av befolkningen se ett slut på kriget enligt opinionsundersökningar. Det finns tydliga tecken på en växande krigs­trötthet.

Tiden är kommen för både ryssar och ukrainare att kunna genomskåda propagandan från sina härskande eliter och dra sina egna oberoende slutsatser. En stark vänsterkraft för ett tydligt alternativ mot den ukrainska och ryska elitens politik skulle påskynda processen.
Även om Ukraina under Poro­shenko har blivit mer auktoritärt har det inte nått Rysslands nivå, och borgarklassen har inte lyckats konsolidera en politisk kraft som förmår att dra till sig stöd från en betydande del av ukrainska väljare. 
Tragedin är att det finns en kraft, arbetarklassen, som kunde vara stark nog att ta fram ett genuint alternativ till kapitalismens fasor, men än så länge finns ingen politisk kraft som kan ena och mobilisera arbetarklassen för att leda kampen om den politiska makten. Detta har i sin tur medfört att det politiska livet domineras av tjafs mellan olika klan- och näringslivsintressen, vilket alienerar arbetarklassen än mer från politiken. 
Det är mot den bakgrunden ”icke-politikern” och komiken Volodymyr Zelenskyj, som backas upp av oligarken Ihor Kolomojskij, vunnit stöd.

Många arbetare och ungdomar i världen chockades under Euro­majdan när högerextreme Svoboda och Högra sektorn fick ett betydande stöd under och efter Euromajdan. Vissa har beskrivit Ukraina som en ”fascistisk stat”. Kreml använde detta för att rättfärdiga sin intervention att organisera folkomröstningen i Krim, tillsammans med en enorm propaganda om den ”fascistiska” kuppen i Kiev. 
Den sittande presidenten Petro Porosjenko har, likt sin antihjälte i Moskva, gått åt höger och tagit mycket av extremhögerns politik. Hans attacker på ungrares rätt att använda sitt språk, vilket återspeglar liknande attacker på minoritetsspråk i Ryssland, är bara ett exempel. 
Men nu har Svoboda och Högra sektorn blivit diskrediterade i sina egna regioner i västra Ukraina. Deras uppmaningar till intensifierade militära aktioner, samt deras eget deltagande i kriget, har alienerat skikt av väljarkåren. Och dessa känslor har intensifierats av den generella avsmaken för de högerextrema skurkarnas fackeltåg och brutala attacker på romer.
Även om de har förlorat valinflytande har publiken för högerextrema partier inte helt försvunnit – deras plats har tagits av bland annat Radikala partiet.

Under 1980-talet var det sovjetiska gruvarbetare – många från Donbass – som organiserade oppositionen och gav dödsstöten till den stalinistiska byråkratins misskötsel, som hade förstört plan­ekonomin och förtryckt olika nationaliteters rättigheter. 
Ukraina blev en självständig stat, men leddes tyvärr av en prokapitalistisk ledning. Om arbetarklassen vid början av Euromajdans kris hade intervenerat på ett avgörande sätt med ett program som kan tackla den ekonomiska förtvivlan och garantera demokratiska och sociala rättigheter, skulle det ha kunnat ena de ukrainska massorna och förhindrat splittring längs med nationella skiljelinjer och det efterföljande kriget.
Det är fortfarande bara arbetarklassen, organiserade och politiskt medvetna, som kan visa en väg ur den kapitalistiska mardrömmen. En socialistisk organisation behövs för att argumentera för en enad arbetarklasskamp med ukrainska, ryska och ungerska arbetare, inte bara kring ekonomiska och sociala krav, utan också till försvar av olika nationella gruppers rättigheter. 

Så länge landet slits isär av imperialistiska makter eller av kampen mellan olika inhemska oligarker för rikedom och makt kan det inte finnas något genuint oberoende Ukraina. 
Därför måste kampen för nationella rättigheter föras parallellt med kampen för att bli kvitt det system som orsakar fattigdom, auktoritära metoder och etniska konflikter – kapitalismen.
Nyckeldelarna av ekonomin måste tas tillbaka i statlig ägo, utan kompensation för oligarkerna, och styras av valda arbetarkommittéer som en del av en demokratiskt planerad ekonomi. Detta skulle tillåta bra löner och att gratis, kvalitativ sjukvård och utbildning kan etableras. 
Detta, tillsammans med demokratiska fri- och rättigheter, skulle innebära bygget av ett genuint självständigt, demokratiskt socialistiskt Ukraina. 
Men även ett framtida socialistiskt Ukraina skulle, om det omringas av kapitalistiska stater, få utstå försök att få sin ekonomi ruinerad och dess existens som ett självständigt land underminerad. 
Vår kamp är därför internationell. Att bygga fackföreningar, ungdomsorganisationer och ett socialistiskt parti i Ukraina, samt att koordinera och samarbeta med sådana organisationer i grannländer och andra europeiska länder, kan en gång för alla få ett slut på all imperialistisk intervention, kapitalistisk exploatering och krig samt etablera en genuint demokratisk, jämlik och frivillig socialistisk federation av Europa och resten av världen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!