foto: GLEB GARANICH
Offensivs ledarkommentar skrevs dagarna innan de proryska separatisterna natten mot onsdag den 18 februari erövrade staden Debaltseve och Kievregeringens trupper började lämna staden.
Slutstriden om Debaltseve sammanföll med uppgörelsen i Minsk och den påföljande vapenvila som ska börja gälla. Det var bara frågan om dagar innan de utmattade och demoraliserade regeringsstyrkorna i Debaltseve, som lidit stora förluster, skulle besegras av de militärt överlägsna separatisterna.
Med erövringen av järnvägsknutpunkten Debaltseve, som vid krigsutbrottet hade 25 000 invånare men idag är en spökstad med endast en femtedel av befolkningen kvar, kan separatisterna förena de områden i östra Ukraina som de kontrollerar. Det i sin tur ger Putin och den ryska imperialismen det fotfäste man eftersträvat i Ukraina efter att den tidigare presidenten Viktor Janukovytj tvingades på flykt i februari och en västvänlig högerregering installerades i Kiev. Precis som de ryskkontrollerade Abchazien och Sydossetien är östra Ukraina nu en rysk buffertzon. (Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 resulterade i att de två utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien de facto bands till Ryssland och på den grundvalen ”frystes konflikten”.)
Det är mycket möjligt att den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande ansåg att Debaltseves fall var ett pris värt att betala för att kriget inte skulle eskalera. Att uppgörelsen i Minsk inte nämnde Debaltseves framtid har fött många frågor och konspirationsteorier. Några har som Willhelm Agrell, historiker och författare av många böcker om försvars- och säkerhetspolitik, liknat uppgörelsen i Minsk 2015 med den brittiska och franska imperialismens eftergifter till Hitler i München 1938. Men den liknelsen är lika ohistorisk som absurd.
Eftergifterna i München gav Nazityskland grönt ljus att börja expandera österut med målet att förinta det stalinistiska Sovjetunionen och påskyndade nedräkningen till andra världskrigets barbari. Uppgörelsen i Minsk är inte inkörsporten till en ny världsbrand, utan ett försök från den ryska och europeiska imperialismen att ”frysa konflikten” och om möjligt förhindra en upptrappning av det nya ”kalla krig” som uppstått mellan de olika kapitalistiska makterna.
Det är möjligt att kriget i Ukraina, med utvecklingen på slagfältet som grund, åtminstone tillfälligt övergår i en bräcklig vapenvila. Men det är långt ifrån säkert och freden är långt borta. Inom Västimperialismen höjs nu än starkare röster för vapen till Kievregeringen och nya sanktioner för att ”stoppa den ryska aggressionen”. USA-vapen till Kievregeringen vore en upptrappning som ökar risken för ett utvidgat krig.
Ytterligare sanktioner och nya försök att isolera Ryssland slår också politiskt samt ekonomiskt mot Västimperialismen, bland annat i form av splittring och att exempelvis banden stärks mellan den kinesiska och ryska imperialismen.
”I Väst ses Vladimir Putin ofta ses som något av en internationell paria. Men det är slående hur många internationella vänner som den ryska presidenten lyckats odla. Bland hans speciella vänner finns Egyptens president al-Sisi, Turkiets president Erdogan, Israels premiärminister Netanyahu och Sydafrikas ledare Jacob Zuma. Putin har också hittat vänner i ’fiendelägret’ – i EU som infört sanktioner mot honom. Men det har inte hindrat Ungerns premiärminister Viktor Orban att rulla ut röda mattan för Putin /…/ Men president Putins enskilt viktigaste relation är förmodligen den med Kinas president Xi Jinping i Kina. Och den relationen blir allt bättre.” (Gideon Rachman i Financial Times den 18 februari)
Kievregeringens och president Petro Porosjenkos allt svagare ställning på hemmaplan gör läget än mer osäkert och laddat. Regeringen kan varken mobilisera stöd eller resurser för att fortsätta kriget. Samtidigt som de högerextrema och paramilitära grupper som Kievregeringen lutat sig mot ser vapenvilan som ett ”svek” kommer de att bli allt våldsammare i sin revanschism och chauvinism. Tilltagande splittring och kaos jämsides med att landets ekonomi har kollapsat (BNP rasade med 15,2 procent under fjärde kvartalet i fjol jämfört med samma kvartal 2013 och snart går en av tre utan jobb) gör läget ytterst allvarligt. Risken är stor för att det nya Ukraina som Väst säger sig vilja skapa blir till två misslyckade stater (failed states) – en som EU:s och USA:s protektorat och den andra som konstituerar de områden som idag är under rysk överhöghet (östra Ukraina och Krim).
Bara om massorna finner vägar tillbaka till enad kamp och organisering kan Ukraina räddas och freden säkras.
