Unik maktkamp i toppen och ekonomin bromsar in

2012-07-13 02:26:57


Framsidan på tidskriften Socialist magazine, som ges ut av Socialist Action (CWI i Hongkong). Följ utvecklingen i Kina på: chinaworker.info

Kinas regering har överraskats av den ekonomiska nedgångens djup och den har också underskattat allvaret i den globala kapitalistiska krisen och dramat som utspelar sig med ”Eurogeddon”.
Krisen i Europa har, föga överras­kande, lett till minskad efterfrågan och i juni krympte den kinesiska tillverkningsindustrin för åttonde månaden i rad.
Flera internationella storbanker har börjat skriva ned sina tillväxtprognoser för det innevarande året. Citigroup sänkte nyligen sin prognos för årets BNP-tillväxt till 7,8 procent mot tidigare 8,1 procent, medan JP Morgan förutser en tillväxt på 7,7 procent i år.
Men inhemska bedömare är ofta mer pessimistiska. ”Jag kan inte se någon botten”, sa Shi Xiaomin, vice ordförande för en regeringsanknuten tankesmedja i Peking, till Reuters den 25 juni 2012.
Svagare efterfrågan på exportmarknaderna är inte det enda problemet; även Kinas hemmamarknad visar tecken på att krympa.
Nedgången på fastighetsmarknaden, som svarade för 13 procent av BNP förra året, har dragit ned tillväxten inom mer än 40 industrigrenar, inkluderat cement-, stål- och den tunga maskintillverkningsindu­strin.
Kinas stålindustri har en överkapacitet på 110 miljoner ton, vilket  överskrider den totala produktionen hos världens näst största stålproducent, Japan. Trots detta finns nya stålindustrier med bland de 200 nya investeringsprojekt som regeringen nyligen har lagt fram som en del av dess ”ministimulans”-paket för att motverka den ekonomiska nedgången.
(Överkapacitet är när ett företag eller branch har kapacitet att producera, leverera eller i övrigt tillhandahålla betydligt mer än det gör).
Överkapacitet inom ­stålindustrin, liksom i andra delar av ekonomin, har lett till ett priskrig som har sopat bort vinsterna.
År 2009 blev Kinas bilindustri världens största. Men efter åratal av tvåsiffriga tillväxtsiffror ökar inte längre bilförsäljningen. Under perio­den januari till april i år minskade den med 1,3 procent, jämfört med samma period i fjol. ”Osålda bilar trängs på städernas bilförsäljningsfirmor från Guangzhou i söder till ­Xian i väst”, tillkännagav Su Hui, en toppföreträdare för statsägda Kinas bilför­säljningsförbund, och liknade raset med ”en smittsam sjukdom som sprider sig.”
Inte desto mindre utvidgar både tillverkare av kinesiska och ­utländska bilmärken aggressivt sin produktions­bas, vilket enligt vissa analytiker kommer att resultera i en överkapacitet på 10 miljoner bilar år 2015.

Även nya industrier lider av extrem överkapacitet. Till följd av ett mega­stimulanspaket under 2009-10, en kreditinjektion till ett värde på motsvarande 60 procent av BNP under två år, har Kinas solkraftsindustri katapulterats fram till en global domi­nansposition.
Hälften av världens solkraftsceller tillverkades i Kina under förra året, jämfört med bara 1 procent år 2001. Detta har dock skapat en global överproduktion och en pris- och vinstkol­laps (priserna gick ned med 48 procent under förra året). Suntech Power Holdings, det New York-registrerade kinesiska företag som nu är världens största solcellpaneltillverkare, rapporterade en nettoförlust på 1 miljard USA-dollar (7,0 miljarder kronor) förra året.
Kinas kapacitet att tillverka solcellspaneler nådde en nivå på 50 gigawatt år 2011, vilken är nästan dubbelt så mycket som den samlade världsefterfrågan.
Detta exempel illustrerar kapitalismens galna logik, den gällande ”efterfrågan” bestäms av inte samhällets verkliga behov, utan av kapitalisternas (o)förmåga att skapa en marknad och göra vinster.

Vem kan ifrågasätta behovet av en betydligt kraftigare utvidgning av solkrafts- och andra former av ren energiproduktion? Under kapitalismen är dock fossilbränslen som olja och gas mer profitabla, vilket hänvisar regeringarna till att (genom offentliga investeringar) axla huvudansvaret för investeringar i alternativ energi.
Det är tillbakarullningen av regeringsprogrammen, särskilt i Europa, som har kapat ner den globala marknaden för solcellspaneler just precis vid den tidpunkt då ny kapacitet blivit tillgänglig i Kina.
Offentligt ägande och demokratisk kontroll av hela energisektorn är enda sättet att ta sig ur detta kaos och utveckla en integrerad plan för utvecklandet av en kolfri ekonomi, som en del av en bredare socialistisk omorganisering av den globala ekonomin.

Uttalandet om att Kinas ­officiella statistik – i synnerhet BNP-siffrorna – är av ”mänskligt ursprung” och därför ”otillförlitliga” gjorde landets vice premiärminister Li Keqiang till en ”kändis”.
Under den pågående ekonomiska inbromsningen har debatten om Pekingstatistikens trovärdighet intensifierats. Den pågående förändringen av landets ledning har lett till att de styrande på alla nivåer positionerar sig inför en befordran och därför ”blåser upp” sina ekonomiska resultat.
Många kommentatorer pekar på stagnerande eller fallande elkonsum­tion och andra nyckelindikatorer som bevis för att de officiella siffrorna döljer djupet och allvaret i situationen.
Patrick Chovanec, en biträdande professor på Tsinghuauniversitetet för ekonomi och företagsledning i Peking, varnade i en kommentar för det ökande glappet mellan BNP-siffrorna och verkligheten och uteslöt inte att det just nu kunde handla om  ”en ekonomisk kontraktion”.
”Om investeringarna enbart skulle ligga kvar på samma nivå som i fjol kan tillväxttakten sjunka ned till 4,5 procent”, sa Chovanec vidare. Om den prognosen slår in är det fråga om en hårdlandning – en recession med ”kinesiska förtecken”.
Den pågående inbromsningen av bankernas utlåning visar också på en allvarligare inbromsning än vad de officiella BNP-siffrorna antyder.

Tvillingproblemen med ”skuldbomben” som har planterats genom det senaste stimulanspaketet och den snabbt sammanfallande fastighetsbubblan har lämnat centralregeringen tveksam till och förmodligen också djupt splittrad ifråga om sådana åtgärder.
Den pågående ekonomiska nedgången är inte som den som inträffade 2008-2009. Regeringens ­politiska manöverutrymme är mer begränsat, inte minst på grund av följderna av det senaste stora stimulanspaketet och i synnerhet den spräckta fastighetsbubblan. ”Detta år skiljer sig ifrån 2009. Bankerna kommer inte att ha samma finansieringskapacitet”, varnade Lian Ping, chefsekonom på banken för kommunikationsväsendet.
Markprisbubblan var en avgöran­de komponent i stimulansprogrammet som tillät de lokala myndigheter­na att få fram enorma medel för finansiering av infrastrukturprojekt genom markförsäljning till markexploatörer och banklån med mark som säkerhet.
Markförsäljning svarade för uppe­mot hälften av de lokala myndigheternas inkomster under denna ­period. I detta ingick höggradigt spekulativa verksamheter i vilka lokala myndigheter tillsammans med fastighetsspekulanter favoriserade infrastrukturprojekt som höjde markpriserna, genererade mer intäkter och mer spekulativa avtal.
Detta är inte längre möjligt. Bostadspriserna föll med i genomsnitt 15 procent i de större städerna i fjol. De lokala myndigheternas försäljning av mark har sjunkit ännu mer.  Detta har tvingat de lokala myndigheterna att skära ner på infrastrukturutgifterna och lägga oavslutade projekt i malpåse.
Bankerna tvingas avskriva lån (vilket hände i Japan efter dess fastighetsmarknadskollaps för två decennier sedan) för att undvika att ställas inför en potentiellt smittsam kedja av konkurser för lokala myndigheter och de tusentals finansiella plattformar som har upprättats för att komma åt stimulanspaketerans lättillgängliga krediter.

Det råder en växande stämning av ordervägran bland de lokala myndigheterna gentemot Pekings fastighetsmarknadskontroller, som infördes i slutet av 2010 för att avvärja en fullskalig kollaps och få till stånd en ”kontrollerad” minskning av bopriserna. Även om regeringen lyckas med detta, vilket är långt ifrån ­säkert, har fallande markpriser redan nu en avsevärt negativ inverkan på den bredare ekonomin.
Kanske lyckas Peking få till stånd en ”punktering i slow motion” enligt japansk modell, snarare än de kollap­sade fastighetspriser som USA och stora delar av Västeuropa har fått uppleva. Men trots den gradvisa takten i Japan och trots att regeringen beordrade bankerna att fortsätta med att låna ut till problemtyngda ”zombie”-bolag ligger fastighetspriserna idag 60 procent lägre än toppnivån i slutet av 1980-talet. Kinas ekonomi skulle kunna drabbas av liknande utveckling som i Japan – en utdragen deflationsperiod – som drar ner investeringsnivåerna och företagsvinsterna samtidigt som det huvudsakligen statliga bankväsendet tyngs ned alltmer av dåliga lån.

”Kinas fastighetsbubbla är utan tvekan historiens största”, medgav Yi Xianrong vid Kinas samhällsvetenskapliga akademi.
En genomsnittlägenhet i Shanghai eller Peking kostar 28 gånger mer än den genomsnittliga hushållsinkomsten (med två inkomsttagare). Detta jämfört med genomsnittbostadspriser på 7 gånger den genomsnittliga hushållsinkomsten i London och 6 gånger densamma i New York.
Efter 2008 har företag över hela det ekonomiska spektrumet – inkluderat de flesta av de jättelika ­statsägda företagen under centralregeringens kontroll – dykt djupt ner i fastighetssektorn. De jagade efter den ”drog” som snabba och spektakulära framgångar via fastighetsspekulation utgör, då deras ”kärnaffärsverksamheter” till större delen har gått med förlust eller dragits med massiv överka­pacitet.
Lenovo, till exempel, som är världens näst största tillverkare av persondatorer, rapporterade 2009 att 60 procent av bolagets vinster härstammade från ”fastighetsinvesteringar” (fastighetsspekulation) och enbart 40 procent från tillverkningssektorn.

Centralregeringen, som fruktar för de explosiva sociala och politiska effekterna av de extrema bostadspriserna, men också av effekterna på företag och banker av finansbubblor som spricker, har infört ­restriktioner för bostadsförsäljning och andra åtgärder i syfte att bekämpa spekulation. Detta drev emellertid in speku­lanter i andra sektorer (till mindre städer, kommersiell egendom, skuggbankverksamhet och varor som metaller).
Men även dessa sektorer ­påverkas av den generella nedgången. Spekulativt kapital strömmar nu i allt ­högre grad ut ur Kina i en takt på 100 miljarder yuan (1 yuan = 1 krona) ­varje månad. Kineser är nu de näst största utländska uppköparna av bostäder i USA.
Länge har ökad kinesisk konsum­tion framhållits som det som kan rädda både Kina och världskapitalis­men. Men konsumtionens andel av BNP fortsätter att sjunka och låg på bara 35 procent förra året (mot 46 procent i slutet av 1990-talet), och den kommer av allt att döma att sjunka ytterligare. Med hälften av alla hushållstillgångar uppbundna på bostadsmarknaden har fastighetsmark­nadens nedgång skapat en ”negativ rikedomseffekt” – liknande den i Europa och USA. Den låga nivån på – eller, i fallet med de omkring 150 miljoner migrantarbetarna, totala avsaknaden av – grundläggande välfärdstillgångar som pensioner, a-kassa, sjukförsäkring m m fungerar också som en kraftig broms på konsumtionen.
Den brittiska tidskriften Economist jämförde i en rapport nyligen Kinas ekonomi med den gamla lättippade cykeln som hade ett stort framhjul och litet bakhjul på grund av den enorma skillnaden mellan å ena sidan de mestadels statligt styrda investeringarna (framhjulet) och å den andra sidan hushållskonsumtionens lilla bakhjul. Förra året svällde investeringarnas andel av BNP till rekordhöga 49 procent.

Inte minst premiärminister Wen Jiabao har ofta upprepat att en så hög investeringsnivå är ­”obalanserad” och ”ohållbar”. Investeringar i förhål­lande till BNP-kvoten toppade till exempel på strax under 40 procent under Japans och Sydkoreas industrialiseringsperioder.
Regeringens ansträngningar att ombalansera den ekonomiska tillväxten – från investeringar till konsumtion – har emellertid misslyckats. Ekonomin har istället blivit än mer ”obalanserad”.
Konsumtionen hålls tillbaka av de kombinerade effekterna av låga löner, inflation och de förlamande höga kostnaderna för boende, utbildning och sjuk- och hälsovård.
En undersökning gjord av McKinsey (den 13 mars 2012) förutser att konsumtionen så sent som år 2020 bara kommer att svara för 39 procent av BNP, vilket är en väldigt låg andel. Om den bristande fastighetsmarknadsbubblan knuffar in Kina i en period av deflation (fallande priser), där man redan nu kan se symptomen, stramas konsumtionen åt än mer.

Wen och hans regering har blivit något av situationens fånge. De fallande fastighetspriserna har blivit en barriär mot regeringens försök att motverka ekonomins inbromsning genom en generösare penningpolitik (räntesänkningar och ökad utlåning). Det är troligt att det blir nya stimu­lanspaket, i synnerhet om den globala krisen fördjupas, men de kommer sannolikt inte att få den omfattning som det tidigare krispaketet och dess effekter blir begränsade.
Standarbäraren för den mer statligt orienterade ”vänsterflygeln” Bo Xilais fall har gjort Wen och den libe­rala flygeln, som är för en snabbare avreglering, särskilt av finanssektorn, och delvis vill bryta upp de kvarvarande statliga monopolen, djärvare.
Men striden om den framtida ­ekonomiska politiken är bara en av många strider som utkämpas inom det styrande partiet.

Bo Xialai-affären har skadat alla flyglar inom styrande kinesiska kommunistpartiet eftersom fler och fler ­ifrågasätter partiets legitimitet.
Avslöjandena i samband med Bos fall om de så kallade ”nakna tjänstemännens” – KKP-ledare som skickar sina barn och partners utomlands för att göra affärer – beteende har fördjupat allmänhetens skepticism gentemot regeringen i dess helhet.
Nyligen gjorda avslöjanden om att den blivande presidenten Xi Jinpings familj har affärsintressen till ett värde på 376 miljoner ­USA-dollar (2,6 miljarder kronor) i Kina, Kanada och Hongkong har lagt mer bränsle på brasan. Xi och Bo var ”kron­prinsar” från två av KKP:s familjedynastier.
Men det är inte bara ”kronprinsarna” och deras familjer som ägnar sig åt inkomstbringande affärsverksamheter. (”Kronprinsar” är barn eller barnbarn till gamla KKP-ledare).
Av nio medlemmar i den nuvarande politbyråns stående utskott, har sex barn som är fabulöst rika och som inte räknas som ”kronprinsar”. Bland de sex finns barn till både president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao.
De som är för snabbare liberalise­ring argumenterar för att detta kommer att hålla ”kronprinsarna” (stenrika barn och barnbarn till gamla KKP-ledare) makt i schack och begränsa korruptionen.
Men nya avregleringar och mer av marknadsorientering kommer inte att vara till hjälp. Det kan tvärt­om förvärra krisen, vilket borde vara uppenbart för vem som helst som bevittnar den europeiska kapitalismens kris, för att inte tala om krisen i USA.

Den kinesiska ekonomin går därför in i en ny period av kris och lägre tillväxt, nertyngd som den är av extrema överkapacitetsnivåer, åtstramade investeringar och växande skulder.
Den enda lösningen är en socia­listisk sådan; att bryta de korrupta kronprinsarvingarnas, byråkraternas och kapitalisternas grepp över ekono­min och lägga beslutsfattandet över ekonomin i händerna på arbetarklas­sen, genom dess egna demokratiska massorganisationer.

Vincent Kolo
chinaworker.info