Ju längre presidentvalskampanjen gick, desto mer kunde man fråga sig: Vem vill egentligen ta över presidentposten nu? I september kraschade Lehman Brothers, vilket blev startskottet för finanskrisen. Efter det har banker gått omkull, miljoner jobb har försvunnit och konflikter i världen har skärpts. Obama måste ta itu med den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och samtidigt står USA-imperialismen inför den oroligaste och farligaste internationella situationen sedan andra världskriget.Obama står inför en rad problem när han tillträtt posten som USA:s president.
I USA fortsätter den ekonomiska krisen att fördjupas, och med den växer en allt värre social kris fram. Medan allmänna tillgångar injiceras i det finansiella systemet, står vanliga människor inför en kraftigt försämrad levnadsstandard, med miljoner förlorade jobb, bolånekrisen och ökad svält. Till detta kommer klimathotet, det katastrofala privatstyrda sjuk- vårdssystemet och den oacceptabla kostnaden för barnomsorgen, och så vidare.
Det är troligt att Obama när han svärs in omedelbart kommer att vidta vissa åtgärder som ska markera ett uppbrott från åren med Bushadministrationen. Men kommer han verkligen att leva upp till de enorma för- hoppningar som finns? Redan medan man firade segern började Obama och hans rådgivare försöka dämpa ner förhoppningarna om att Obama snabbt och enkelt ska kunna lösa landets problem eller upphäva Bushs åtgärder.
USA:s BNP kommer fortsätta att sjunka under hela 2009. Situationen är så besvärlig att keynesianism, underskottsbudgetering och Franklin D Roosevelts New Deal (ny giv) alla åberopas. USA:s federala underskott beräknas bli nära 1 200 miljarder dollar (9 700 miljarder kronor) år 2009, ett underskott som USA aldrig tidigare varit i närheten av.
Paniken inom USA:s härskande klass är slående. De ser nu keynesianistiska ingrepp som ett nödvändigt ont för att rädda sitt system, men trots alla åtgärder finns det ingen garanti för att kapitalismen kan undgå att falla ner i en depression och/eller i en förödande deflationsspiral. Lenin påpekade att det finns ingen ”sista kris” för kapitalismen. Systemet kommer alltid att överleva om arbetarklassen misslyckas med att ta över mak- ten och åstadkomma en socialistisk omvandling av samhället.
Det är en viktig lärdom från 1929 års börs-krasch och den följande depressionen; kapitalismen kan överleva svåra kriser.
Men den ekonomiska krisen handlar inte bara om BNP-siffror, husbubblor och kreditmarknader. Den handlar även om människors liv och om hela områden som förstörs på grund av vräkningar, avskedanden, lönesänkningar, försämrade arbetsvillkor och nedskärningar.
Under 2008 förlorade fler arbetare sina jobb än under något år sedan andra världskriget. 2,6 miljoner jobb försvann i USA. Arbetslösheten steg till 7,2 procent – den högsta siffran på 16 år. Två tredjedelar av dem som blev arbetslösa förlorade sina jobb mellan september och november 2008, alltså på bara tre månader. Det visar på krisens snabbhet och djup. Än värre är nyligen gjorda prognoser som säger att mer än en miljon arbetare i månaden kan förlora sina jobb i USA under första halvåret 2009.
Obama presenterade nyligen sin plan för stimulanspaket, som förväntas skapa 3-4 miljoner nya jobb fram till år 2010. Det kan låta som en stor siffra, men man ska ha i åtanke alla de jobb som har förlorats och att arbetslösheten redan nu ligger på 7,2 procent. I stimulanspaketets samman- drag sägs det att: ”Ekonomin är nu i sådant bryderi att även om detta paket antas väntas arbetslösheten stiga till mellan åtta och nio procent i år. Utan detta paket kan arbetslösheten komma att explodera till uppemot tolv procent” (Svenska Dagbladet den 16 januari). Och arbetslösheten beräknas i underlaget till Obamas stimulanspaket ligga kvar på cirka 7 procent i slutet på år 2010, även om pa- ketet godkänns.
De tre amerikanska biljättarna, General Motors (GM), Chrysler och Ford är i kris. Om de tillåts att gå omkull hotas miljontals jobb. Ett krispaket till företagen röstades ned innan jul i senaten, och det återstår att se hur Obama kommer att agera.
År 2007 startade bolånekrisen i USA och antalet människor som förlorade sina hem blev allt större. Under 2007 förlorade cirka 2 miljoner familjer sina hem och minst 2,5 miljoner vräktes 2008. Och antalet kommer att fortsätta stiga. En rapport från Mortgage Bankers Association säger att en av tio amerikanska husägare har lån där man ligger minst en månad efter med betalningarna. I många fall är man på väg in i utmätningsprocessen.
Under november 2008 befann sig 259 085 hushåll i något stadium av utmätning, vilket var 7 procent lägre än i oktober, men 28 procent högre än november 2007, enligt RealtyTracs senaste rapport.
– Hushåll i något stadium av utmätning nådde i november den lägsta nivån sedan juni, delvis tack vare nyli-gen beslutade lagar i vissa stater, som har förlängt vräkningsprocessen. Men många indikatorer säger att denna lägre siffra bara är tillfällig och att en ny vräkningsstorm kommer att slå under de kommande månaderna, sa James J Saccacio, vd för RealtyTrac.
De senaste siffrorna från Standard &Poor’s/Case Schiller visar att huspriserna fortsatte att dala under oktober 2008. 14 av 20 storstadsområden visar rekordhöga årliga tapp och 14 av dem visar minskade huspriser på över 10 procent sedan oktober 2007.
Antalet hemlösa har stigit snabbt, de största städerna rapporterar en ökning på 12 procent under 2008.
Familjer som plötsligt förlorar sina hem hyr motellrum eller bor hos kollegor och släktingar. Även härbärgen är fyllda med hemlösa familjer. Förespråkare för hemlösa säger att detta inte har upplevts sedan den stora depressionen. San Fransisco har den tredje största årliga minskningen av huspriserna, minus 31 procent, och där har hemlösheten sitigt med hela 50 procent (Foreclosuredeals.com)!
Krisen är uppenbar, och visar sig inte bara som ökade hemlöshet, utan också som ökad efterfrågan på akut hjälp med matförsörjningen. En av åtta amerikaner, inklusive barn och pensionärer, har idag inte tillräckligt med mat för att upprätthålla ett hälsosamt liv. Hunger är ett problem för många människor, inte bara hemlösa och arbetslösa. 36 procent av de individer som kämpar med hunger har åtminstone en arbetande vuxen i hus- hållet, enligt organisationen Feeding America.
Bristen på fullvärdig näring påverkar barns kognitiva och beteendeutveckling. Sannolikheten är större för att barn från hem utan tillräckligt med mat också kommer att plågas av ir-
ritation, utmattning och koncentrationssvårigheter än för andra barn, vilket kan göra deras skolgång svår.
Ett annat stort problem Obama ställs inför är klimathotet. Behovet av en ”grön New Deal” fick mycket uppmärksamhet i Obamas presidentvalskampanj och han lovade att spendera 150 miljarder dollar (1 200 mil- jarder kronor) på förnyelsebar energi. I det föreslagna stimulanspaketet ingår satsningar på till exempel sol- och vindkraftprojekt. Men det är inte nog, för att rädda klimatet behövs drastiska åtgärder och en total omställning av produktionen. Till exempel borde biljättarna som är i kris förstatligas, för att de ska kunna ställas om till en miljövänlig produktion samtidigt som massor av jobb då kan räddas.
Obama föreslår nu ett stimulanspaket på omkring 850 miljarder dollar (6 900 miljarder kronor) över två års tid, men enligt vissa uppgifter kan det handla om mer. Paketet innehåller både keynesianistiska ingrepp och skatteavdrag. Extra finansiering kommer att gå till arbetslöshetsförsäkring, matkuponger, Medicaid (statligt sjukvårdsprogram för fattiga) och så vida-re. Det ska också att göras stora in- vesteringar i offentliga byggnader och infrastruktur såsom broar, vägar, bibliotek, sol- och vindkraftprojekt med mera. Om paketet genomförs kommer det att bli det största statliga utgiftspaketet på decennier. Men det är inte troligt att kongressen kommer att godkänna paketet snabbt, vilket Obama kanske hoppas. Krisåtgärderna ska debatteras i kongressen under de närmaste veckorna.
Trots utsikterna av ett enormt statligt underskott som på sikt, bortom den akuta krisens fallande priser, kan leda till en explosionsartad inflation, stödjer den härskande klassens strateger ett massivt stimulanspaket för att rädda sitt system från total kollaps och Obama agerar i deras intressen. Genom keynesianistiska ingrepp är man inte ute efter att rädda arbetare i kris; man är ute efter att rädda kapitalismen. Keynesianism är till för akutsituationer, för att försöka förhindra en ekonomisk kollaps och dess politiska konsekvenser. När systemet är räddat kommer kapitalistiska ledare att vilja återgå till ekonomisk konservatism.
Frågan är hur paketet ser ut och om det verkligen kan förhindra en utdragen nedgång och återupprätta tillväxt? Kan stora stimulanspaket över- brygga krisen för den amerikanska kapitalismen, som är en del av en global kris?
Stora paket kanske kan mildra den omedelbara effekten av krisen. Men en fullständig återhämtning av den kapitalistiska ekonomin beror på återhämtningen för kapitalistklassens profiter.
Den nuvarande krisen kommer troligen att pågå under en längre tid framöver, både i USA och globalt. Även om statliga ingrepp kan förhindra en katastrofal kollaps, jämförbar med den stora depressionen på 1930-talet, kan det inte förhindra hög arbetslöshet, hemlöshet och fattigdom. För arbetare kommer återhämtningen att bli långsam och tuff.
Marknadens anarki och kapitalisternas ständiga profitjakt kan inte överbyggas av keynesianistiska åtgär- der.
Obamas seger har väckt enorma förväntningar även internationellt. Bortsett från Franklin D Roosevelt under andra världskriget, är det svårt att hitta en amerikansk president som stått inför sådana internationella problem som Obama nu gör.
Så fort Obama tillträder som president den 20 januari tänker han ta ett politiskt helhetsgrepp om konflikten i Mellanöstern. Han sätter nu samman en grupp som ska engagera sig i Mellanöstern. När det gäller Iran säger Obama att USA förväntar sig ”förändringar i beteendet och för detta finns det både morot och piska åt dem”. Bakom löftet om mer diplomatiska kontakter med Iran kvarstår uppenbarligen ett hot om ett möjligt militärt ingripande. Obama har sagt att Iran blir en av hans regerings största utmaningar.
När det gäller Israels terrorkrig mot Gaza, fortsätter USA skamlöst att använda sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd till att stoppa alla krav på ens ett tillfälligt eld upphör. Kritiken växer också snabbt mot Obama, som innan installationen som president har varit helt tyst i denna fråga. Tystnaden tolkas som ett medgivande till Israels Bushuppbackade krigspolitik.
En del palestinier kan ha haft illusioner om att Barack Obama som USA:s president skulle kunna innebära en förändring, men så lär inte ske. Obama har istället lovat den israeliska regimen 30 miljarder dollar (200 miljarder kronor) under de kommande 10 åren, och Joe Biden, hans vicepresident, tillkännagav på ett möte med amerikansk-judiska anhängare: ”Jag är sionist”.
USA-imperialismen trappade upp sitt ekonomiska bistånd till Israel under 1950-talet till följd av de revolutionära rörelser som svepte fram över arabvärlden, vilka hotade kapitalismens långsiktiga intressen i regionens oljereserver.
USA-imperialismen är den huvudsakliga finansiären av israelisk militarism. Israel mottar 3-4 miljarder dol- lar (cirka 24-32 miljarder kronor) årligen i stöd från USA, mycket av det i form av militärt stöd.
Nästan alla amerikanska politiker har gett sitt fulla stöd till den israeliska regeringens brott mot det palestinska folket.
Den amerikanska senaten godkände den 8 januari en resolution som stödjer Israels krig utan ett kritiskt ord, trots att Röda korset samtidigt kom med rapporter om palestin- ska barn som svalt bredvid sina döda mödrar då Israel blockerade hjälpinsatser. Resolutionen la all skuld för kriget på Hamas. Representanthuset godkände en liknande resolution dagen efter, med 390 röster för och 5 emot.
Resolutionerna skrevs av demokrater och många så kallade ”anti-krigsdemokrater” röstade för dessa resolutioner. Obama har under hela konflikten varit tyst, en tystnad som avslöjar Obamas position. För USA-imperialismen är Israel en viktig allierad på grund av dess strategiska läge.
Under valkampanjen lovade Obama att USA skulle dra tillbaka trupperna från Irak inom 16 månader. Denna reträtt gäller dock bara stridande trupper. Andra styrkor kommer att lämnas kvar för att träna ira- kiska styrkor, garantera ”säkerheten” och försvara amerikanska intressen.
I Afghanistan står Obama för en upptrappning av USA:s närvaro, trots varningar om att detta endast kommer att leda till ökade konflikter. Genom att trappa upp kriget i Afghani- stan kan Obama gräva ner sig i ett än djupare träsk än Irak för USA-imperi- alismen. Obamas stöd för en amerikansk militärintervention i gränsområdena till Pakistan har gjort honom väldigt impopulär i Pakistan. Pakistans premiärminister Yousaf Raza Gilani varnar för att detta endast kommer att spä på de antiamerikanska stämningarna i landet.
Även om USA-imperialismen är försvagad av den ekonomiska krisen och dess militära utmattning, är den fortfarande den mäktigaste militärmakten i världen. Obama är en representant för USA-imperialismen och han kommer inte att tveka att använda dess ekonomiska och militära makt för att skydda dess intressen. Den förvärrade krisen kommer att leda till ilska och missnöje. Arbetare, unga och minoriteter som har hoppats på Obama kommer att bli besvikna, och många kommer att dra nya slutsatser och inse behovet av nya idéer, ny politik och demokratiska organisationer som försvarar arbetares intressen.
Vägen ut ur krisen är en kamp för ett socialistiskt krisprogam. För att lösa problemen i USA, och internationellt, behövs kamp för en socialistisk värld, där produktionen utgår från människors och miljöns behov.
Johanna Evans
