Obamas beslut att öppet förse de syriska rebellerna med vapen, än så länge oklart vilken sorts vapen, har motiverats med det minst sagt tvivelaktiga svepskälet att den syriska armén ”i liten skala” skulle ha överträtt den röda linjen av att ha använt kemiska vapen i form av gasen sarin. Något som USA hävdar kan ha dödat 100-150 personer.
Det är en CIA-regisserad förevändning med låg trovärdighet, bara några veckor sedan Carla Del Ponte från FN:s egen undersökningskommission förklarade att det fanns ”starka, konkreta misstankar, om än inte obestridliga bevis” för att det är rebellerna som har använt sarin – även om hon inte uteslöt att även Assadregimen kan ha använt gasen.
Vissa alltmer trängda rebeller kan utan tvekan ha haft intresse av en direkt provokation i syfte att dra in USA i kriget.
Den verkliga anledningen till USA:s vapenbeslut har allt att göra med den syriska regimens betydelsefulla seger den 5 juni över rebellerna i den strategiskt viktiga staden Qusair nära gränsen till norra Libanon. Segern vanns efter en sällsynt hård strid som har lagt staden i ruiner sedan befolkningen flytt och som avgjordes av ett öppet ingripande av tusentals frivilliga från Assadregimens bundsförvanter inom den shiamuslimska Hizbollahmilisen från Libanon.
Därmed har viktiga försörjningsleder till rebellerna via den libanesiska Bekaadalen stängts av. Segern har också gett Assads trupper andrum till att ladda upp för nya upprensningsaktioner, dels i de motståndsfickor som fortfarande finns i och runt det närbelägna Homs och dels att påbörja uppladdningen för en förnyad offensiv mot de rebellkontrollerade delarna av Aleppo.
Segern i Qusair är heller ingen isolerad framgång, då armén under flera veckor har inkasserat flera framgångar. Faktum är att rebellerna bara behärskar en enda av Syriens femton provinshuvudstäder, den östsyriska staden Ezzor.
Hizbollahs stöd är inte den enda förklaringen till den militära vindkantringen. En annan viktig komponent är att Assadregimen har lyckats ganska väl med att organisera ett omfattande hemvärn av lokala miliser som har avlastat arméns kärntrupper. Detta har i sin tur utan tvekan underlättats av den ökade folkliga motviljan mot de dominerande rebellstyrkornas religiösa extremism, krigsherravälden och stora svårigheter med att sitta på sina bajonetter i de områden de kontrollerar i norra och östra Syrien.
Inte bara bland Syriens många religiösa och etniska minoriteter, utan även bland en stor del av den sunnimuslimska stadsbefolkningen, har rädslan för alternativet ofta vuxit sig starkare än deras ursprungliga hat mot Assadregimens diktatur och sociala kris som för två år sedan fick Syriens folk att ta till gatorna. Av denna ursprungligen folkliga revolution i Syrien finns på sin höjd rester kvar som kippar efter luft.
Till detta bidrar även bilden av de svikna revolutionerna i Egypten och Tunisien och det tilltagande kaos som råder i Irak och Libyen. Till och med det nyss så skenbart stabila Turkiet, som har gett sunnirebellerna säkra baser och försörjningsleder, skakas i dag av politisk oro.
Även i Libanon har spänningen stigit till bristningsgränsen för ett nytt libanesiskt inbördeskrig. Och även om Hizbollah taktiskt skulle dra tillbaka flertalet av sina styrkor efter att ha visat sina militära muskler i Qusair, tyder mycket på att allt fler iranska och irakiska shiajihadister nu ansluter sig på den syriska Assadregimens sida för att försvara sina heliga platser och bekämpa de sunnimuslimska jihadister som sedan länge har strömmat till Syrien från hela den sunnimuslimska världen.
Därmed understryks också det syriska inbördeskrigets allt mer uppenbart sekteristiska och regionala karaktär, som kan dra in hela Levanten i historiens värsta strid mellan shia- och sunnimuslimer.
Mycket talar för att nederlaget i Qusair inte bara har befäst intrycket av att regimen har skaffat sig ett militärt övertag, utan också att rebellernas nederlag särskilt hårt har drabbat styrkor från de mer moderata islamisterna i Homsregionens Faroukbrigader och deras allierade Tawhidbrigader.
Beskedet om att USA är berett att direkt beväpna de ”moderata” delarna av den så kallade Fria syriska armén betyder hur som helst att de fredssamtal, Geneve II, som man också har propagerat för tillsammans med Ryssland, tycks vara helt dödsdömda.
Vapenleveranser är också ett steg närmare ett direkt militärt ingripande från USA och de forna kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien, som kan få oöverskådliga konsekvenser.
För vad händer i det troliga perspektivet av att vapenleveranser ändå inte räcker för att uppnå USA:s deklarerade mål att tippa balansen till rebellernas förmån så mycket att Assad skulle vara beredd att förhandla om sin egen avgång?
Större vapenleveranser än de som redan sker i stor om än hemlig skala lär under alla förhållanden bidra till ett förlängt och intensifierat krig, som redan visar tydliga tendenser till att spilla ut över hela regionen.
Ett ökat militärt stöd kan bara, som de två före detta generalsekreterarna i NATO, Javier Solana och Jaap de Hoop Scheffer, varnar för, bidra till att lägga Syrien i permanenta ruiner genom att ”provocera till ytterligare upptrappning på alla sidor, fördjupa inbördeskriget och stärka extremismen, sekterismen och kriminaliteten i hela landet”.
I en rapport från tankesmedjan European Council on Foreign Relations påminner även författarna om att USA och dess allierade inte ens i Irak och Afghanistan kunde mikro-styra vapenkontrollen, trots en massiv militär närvaro där.
Mera vapen i omlopp kommer att i än högre grad göda krigets politiska ekonomi och livsstil i form av krigsherrar, krigsprofitörer, kriminalisering och utpressning. Därmed lär också vapnen snart hamna i händerna hos de mest disciplinerade jihadisterna.
”Det kommer att bli särskilt utmanande som Jabhat al-Nusra – en organisation med deklarerade ideologiska band till al-Qaida – nu anses vara den starkaste och mest effektiva rebellstyrkan”, påpekar rapporten.
Samtidigt kommer, som den välkände Mellanösternskribenten Robert Fisk påpekar, från och med nu varenda självmordsattentat i Damaskus och varje krigsbrott som utförs av rebellerna att betraktas som Washingtons ansvar i regionen.
Frågan är vad nästa steg blir om kriget nu intensifieras ytterligare, utan att det får Assadregimen på knä? Ju mer USA- och Västimperialismen inblandas, liksom deras närmast allierade i Israel, Saudiarabien, Qatar och Gulfstaterna, desto mer kan svårigheterna att besegra Assad och Iran bli ett prestigenederlag som mer eller mindre tvingar in dem i ett regionalt storkrig.
Mot detta står en massiv folklig opinion mot all inblandning i ett nytt krig. Enligt en opinionsmätning av Wall Street Journal ville bara 11 procent stödja ens vapenleveranser till Syrien.
I Storbritannien möter premiärministern David Cameron, som tillsammans med den franska regeringen har uppmanat Washington till att beväpna rebellerna, en starkare motvilja än de anat till och med i det egna Torypartiet.
Även om det fortfarande kan finnas fickor av folkligt revolutionära krafter, som dragits in i kriget, är dessa idag knappast tongivande i en revolution som sedan länge har kidnappats av konservativa och reaktionära krafter.
För Rättvisepartiet Socialisterna och CWI är det idag omöjligt att ge något som helst politiskt stöd vare sig till den blodiga Assadregimen eller till de reaktionära krafter som idag dominerar bland rebellerna – vare sig de är extrema jihadister eller lierar sig med USA, de reaktionära Gulfstaterna och de korrupta exilpolitikerna i den så kallat nationella koalitionen.
Vi är kategoriskt emot ett imperialistiskt ingripande av USA och deras allierade, och kräver ett tillbakadragande av alla utländska krigare.
Inom Syrien skulle vi kämpa för enade, ickesekteristiska självförsvarskommittéer i syfte att försvara arbetsplatser och bostadsområden mot sekteristiska attacker från alla sidor.
Liksom i Egypten eller Tunisien skulle vi kräva fria och demokratiska val till en revolutionär konstituerande församling, där vi själva skulle lansera ett socialistiskt övergångsprogram som kan konfrontera diktaturens maffiavälde med krav på samhälleligt ägande av de stora företagen, demokratisk planering och fördelning efter behov, kontroll av de som utför arbetet och jord till dem som brukar den.
Vi skulle också kämpa för nationella, demokratiska och jämlika religiösa rättigheter till alla folkgrupper, inklusive rätten att rösta om självstyre och en egen stat för kurderna, om de själva skulle vilja det i de regioner där de är i klar majoritet.
Vi skulle självklart delta i den dagliga kampen för civilbefolkningens försörjning och trygghet.
Bygget av oberoende fack och folkrörelser måste också ske med sikte på ett framtida demokratiskt socialistiskt massparti som kan representera alla arbetare och förtryckta och bana väg för att hela Mellanöstern och Nordafrika på sikt förenas i en frivillig, socialitisk konfederation.
Arne Johansson
