foto: Pressbild
Kajas flykt från den nazistiska terrorn är gripande och stundtals hjärtskärande.
Nazisten Anders Behring Breiviks terroristiska massmord på ön Utøya i Norge, där 69 ungdomar i Arbeiderpartiets ungdomsförbund (AUF) miste sina liv och många fler skadades och/eller traumatiserades för livet, får aldrig glömmas. I filmen Utøya 22 juli ges en rå, naken och fruktansvärt brutal bild av händelseförloppet.
Nazisten Breiviks uttalade mål med sitt terrordåd var att tvinga det socialdemokratiska Arbeiderpartiet att ”ändra sin politik” och att mörda marxister; han ska under skjutningarna ha ropat ”Idag ska ni dö, marxister”.
Filmen är en dramatisk skildring av händelseförloppet, där manus och regi är gjord i nära samarbete med flera av de överlevande. Den är dessutom gjord i en enda lång tagning, något som regissören Erik Poppe gjorde för att hålla skådespelarna i en sammanhängande bubbla. Detta är en bidragande orsak till att man som tittare sugs in i filmen och nästintill känner samma terror som ungdomarna på ön kände, och den enda långa tagningen är helt otrolig och starkt bidragande till hur bra filmen är.
Filmen börjar med klipp från bombattentatet utanför regeringskansliet i Oslo, som ägde rum 1,5 timmar innan dådet på Utøya. Breiviks bombexplosion dödade 8 personer och skadade ett tiotal. Sedan är vi på ön, där vi följer den unga tjejen Kaja (spelad av Andrea Berntzen) i resten av filmen. ”Ni kommer aldrig att förstå” är hennes första mening som hon säger rakt in i kameran.
De första 20 minuterna på Utøya är som vilket sommarläger som helst: tält står uppradade, ungdomar som har badat springer förbi och det är en allmänt glad och uppsluppen stämning, även om många oroas över explosionen i Oslo. Men när Kaja står och äter våfflor vid ett stånd nära möteslogen tillsammans med några andra lägerdeltagare hörs de första skotten i Breiviks 72 minuter långa terrordåd på ön.
De 72 minuter som följer är intensiva, extremt känslomässiga och nästan chockerande råa. Kaja och de ungdomar hon i paniken flyr med vet först inte vad som händer – är det en militärövning, kanske? – men blir snart varse om allvaret. En ungdom som springer förbi och gömmer sig med dem berättar för dem att ”det är en polis som skjuter oss, han skjuter på oss!” (Breivik var utklädd till polis för att kunna ta sig till ön).
Skotten ekar genom hela filmen. Ibland lite tystare på avstånd, men när han är nära Kaja dånar skotten otroligt högt. Ljudet i filmen är rakt igenom bra och man hoppar ibland till av hur högt skotten dånar.
Ju längre filmen går, desto fler livlösa kroppar och panikslagna ungdomar som febrilt försöker gömma sig ser Kaja omkring sig. Terrorn blir påtaglig och verklig, och hopplösheten blir närvarande. Hur Kaja håller om en skottskadad 14-åring som bara vill hem och gråter efter mamma. ”Tänk om vi dör idag”, säger hon skräckslaget. Man känner hur kallt vattnet är dit Kaja till sist tar sig, och rädslan hos de som gömmer sig i klippskrevorna.
Det gör stundtals ont att titta på filmen – man blir illa berörd över hur fasansfullt dådet på Utøya var. Filmen kan beskrivas som en verklighetsbaserad skräck, och det är omöjligt att lämnas oberörd efter att ha sett den.
I för- och eftertexter nämns kort om Breiviks motiv och om hur högerextremismen breder ut sig i Europa, men filmen ägnas helt åt de som drabbades – Breivik syns aldrig ens i filmen.
Breivik, hans terrordåd och extremhögerns utbredning är alla en produkt av den förda politiken. Allt fler av de stora etablerade partierna runtom i Europa ger näring åt extremhögern när de skuldbelägger flyktingar och attackerar invandrare. Förorter och arbetarklassområden brännmärks, och i Sverige menar etablissemangets politiker att det krävs ”hårdare tag” mot oss som bor där. Politikerna underminerar på detta sätt solidariteten, precis som med sina attacker på sjuka, arbetslösa och så vidare. Högerextremister känner medvind och att ”vi har rätt” på grund av politiken och det politiska klimatet från toppen.
Det behövs kämpande arbetarorganisationer för att slå tillbaka mot rasister och högerextremister, men många av de traditionella arbetarorganisationerna har sedan länge lämnat sin klassbas.
För att få bort grogrunden för terrordåden behövs en kämpande arbetarrörelse internationellt. Det behövs kamp mot terrorism, krig, kapitalistisk globalisering och rasism. Det behövs socialistiska alternativ till den nuvarande krisen.
Utøya 22 juli är starkt att rekommendera, även om den inte ger några politiska svar, vilket inte heller är filmens syfte. Det är en rå skildring av nazismens terror.
