Vad är imperialism?

2010-04-07 15:36:11




Den revolutionära marxisten Vladimir Lenin definierade imperialism som ”kapitalismens högsta stadium”. Imperialism betydde ökade spänningar, konflikter och krig när världsmakterna delade upp världen i intressesfärer.

Imperialismen orsakades av koncentration och monopolisering av kapitalet nationellt. ”Överflödigt” kapital exporterades för att kunna fortsätta öka profiterna och tillväxten. Detta ledde till en särskild ”kapplöpning till Afrika” då kontinenten koloniserades på bara nå­gra årtionden. Den ökända brittis- ke imperialisten och kolonisatören Cecil Rhodes förkunnade att om Storbritanniens styrande ville undvika inbördeskrig på hemmaplan ”måste ni bli imperialister”.
Genom imperialismen, som på det stadiet tog sig formen av direkt kolonial erövring, fick Storbritanni­en, Frankrike, Tyskland, USA och andra stater tillgång till råmaterial (från elfenben och gummi till olja och guld), nya marknader och billig arbetskraft. Ekonomierna utvecklades aldrig fullt ut och konst- gjorda gränser lämnade nationella frågor olösta. De lokala kapitalistklasserna var extremt svaga och beroende av sina imperialistiska herrar. Istället för ökad levnadsstandard betydde imperialismen slaveri och ständiga konflikter, vil­ka kulminerade i första och andra världskrigen.

Efter 1945 utvecklades en massiv befrielserörelse mot kolonialstyret i Afrika. Arbetarklassen spelade en nyckelroll, med generalstrejker 1950 i Tanganyika (Tanzania) och Guldkusten (Ghana). Strejkrörelser utvecklades också i Franska Västafrika, Nigeria, Kenya och Zambia m fl länder.
Afrikanska ledare vid den tiden, som Ghanas Kwame Nkrumah och Tanzanias Joseph Nyerere, radikaliserades kraftigt. Den femte panafrikanska kongressen i Manchester 1945 fördömde ”kapitalets monopol och styret av privata rikedomar och industrier enbart för profit”, men det fanns inte arbetarpartier med massförankring som vara kapabla att leda kampen till en socialistisk lösning. Kommunistpartierna hölls tillbaka av stalinismens stadieteorier, d v s tron att en lång period av kapitalism var nödvändig innan en socialistisk politik var möjlig att genomföra.

Ghana 1957 och Guinea 1958 var de första afrikanska kolonierna som uppnådde självständighet från Storbritannien respektive Frankrike. När Nkrumah, Nyerere och andra blev regeringschefer stannade de inom kapitalismens gränser, trots sina ambitioner att genomföra sociala reformer. Re­dan 1965 använde Nkrumah termen ”nykolonialism” för att beskri- va det fortsatta greppet från imperialistiska makter och multinationella bolag.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!