| Scen | Man – en utredning |
| Regi | Robin Spegel |
| I rollerna | Francine Agbodjalou, Robin Spegel |
Man – en utredning sätter ljus på en fråga om vad manlighet är och hur människor tvingas på roller som de kanske inte vill ha eller ens vet varför de har dem.
Föreställningen inleds med fyra personer i Darth Vader-dräkter som står och tittar på publiken. Sen tar en av dem upp den ena och den tredje tar upp den fjärde på ryggen, och de blir två Darth Vaders som slåss. De drar olika repliker från Star Wars mellan Luke skywalker och Darth Vader, medan de slåss: ”I am your father!” – ”No you are not!”
Efter det väcks en ny fråga: hur beter sig vuxna gentemot sina barn angående vad som är manligt och kvinnligt?
Man får se skådespelarna berätta olika minnen ur sina liv, där de blivit konfunderade om vad de är för något. Varför är mamma just mamma och pappa just pappa? Publiken får också se hur skådespelarna är på en fest där det dricks tequila och t-röd, och snortar saltet samt sprutar in citronsaften i ögat samtidigt som de berättar olika anekdoter om när de känt sig extremt manliga.
Efter det får publiken se en film gamla och unga män blir tillfrågade vad de tycker är manligt, vad som betecknar en man, och hur den typiska ”Urmannen” är. Alla utom en svarar att en man är det han gör: Jobbar åtta timmar om dagen, klär sig på ett speciellt sätt, gör saker som är ”manliga”, har mycket skägg eller gillar öl och fotboll m m. Vad det är, och varför det är just det som är manligt framkommer inte riktigt:
De flesta säger att ”Så har det alltid varit” eller ”Så är det bara”. Bara en säger att ”Det är väl samhället eller normen som vill att man ska ha de här idealen”. Just det sista är väldigt talande men också det som sätter mest fokus på vad föreställningen vill förmedla, vad finns det för ideal och varför har vi dem? Och vad är egentligen manligt och kvinnligt? Existerar det? Och varför? Just det är väldigt intressant och vad föreställningen vill visa på, och som förvånande nog knappt diskuteras eller debatteras i samhället i stort. Föreställningen blir aldrig långtråkig och tappar inte publikens fokus, utan är hela tiden fylld med frågeställningar med komiska och dystra inslag.
Ruben Derkert
