Våldsamt sönderfall hotar Irak

2013-05-10 08:39:14




I skuggan av den allt våldsammare utvecklingen i Syrien har utvecklingen i Irak tagit en farlig vändning under de senaste veckorna.
Över 700 människor föll offer för det stegrande våldet i Irak april månad. Inte sedan 2008 har så många dödats under en och samma månad. Nyligen varnade International Crisis Group för att det tilltagande sekteristiska våldet hyser ”enorma risker” för såväl Irak som Mellanöstern i sin helhet.


I april dödades 712 personer i Irak och över 31 600 personer skadades i olika våldsdåd. Hittills i år har mer än 1 500 människor fått sätta livet till, de flesta av dem har fallit offer för terrorattacker utförda av reaktionära fundamentalistiska grupper som al-Qaida.
Våldsvågen den senaste månaden återuppväcker skräckbilderna från det sekteristiska inbördeskrig som rasade 2006 och 2007, och som ­under en tid skördade mer än 3 000 döds­offer varje månad. Inbördeskrigets terror cementerade gamla motsättningar och skapade nya svårigheter med att ena Iraks arbetare och ­fattiga massor.
När inbördeskriget rasade som mest kom Iraks nuvarande premiärminister Nouri Maliki till makten. Med hjälp av USA:s ockupationsstyr-kor konsoliderade han sin makt och grepp över Iraks många militär- och polisstyrkor. USA såg Maliki och den falang inom den shiamuslimska elit som han representerar som en motvikt mot dels andra strömningar bland shiaaraberna, som Muqtada al-Sadr och dennes Mahdiarmé, samt ett verktyg för fortsatt förtryck och diskrimineringen av sunniaraberna.
Tidigare var det bland sunniaraberna som landets elit hämtat sina rekryter. Under exempelvis Saddam Husseins blodiga diktatur (från 1970-talet fram till 2003) dominerades regimen och diktaturens redskap – Baathpartiet – av sunniaraber, vilka ­bara utgör ungefär en femtedel av befolkningen.
Under USA:s tio år långa ockupa­tion förekom många försök att ­skapa en enad motståndsrörelse. Men i avsaknad av arbetarorganisationer, som kunde förena kampen för nationell befrielse med den sociala befrielsekampen och bygget av en gemensam väpnad försvarsstyrka, tilltog de sekteristiska motsättningarna som hela tiden underblåstes av USA-imperialismens söndra och härska-taktik.
Men det vore en grov förenkling att se dagens våld som enbart ett uttryck för tilltagande motsättningar mellan shiaaraber och sunniaraber eller mellan kurder och den arabiska befolkningen.
De många sekteristiska och väpna­de grupper som idag finns terroriserar också dem som man påstår sig försvara.

Enligt den välkände journalisten Patrick Cockburn, som skriver om Irak för brittiska Independent, är det reaktionära fundamentalistiska grupper bland sunnimuslimerna, som exempelvis al-Qaida, som är ansvariga för de flesta av årets våldsdåd.
al-Qaida med flera grupper försöker dels skapa kaos och inbördeskrig och dels dra vinning av det enorma missnöje som finns bland sunniaara­ber och som har manifesterats i en lång rad protester sedan slutet av 2012.
”Den folkliga proteströrelse som utvecklades från slutet av 2012 i övervägande sunniarabiska områden var ett uttryck för en utbredd känsla av rättslöshet. Demonstranter känner sig alienerade från Bagdad, som uppfattas som säte för en nyfunnen shii-tisk makt, från sina påstådda företrädare, som klandras för att fokusera på sina egna trångsynta intressen på bekostnad av sina väljare och från säker­hetsstyrkorna som anklagas för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter på en sekteristisk basis. Kriget i Syrien spelar också en viktig roll i att intensifiera konflikten. Sunnitiska araber känner solidaritet med sina bröder intill och fientlighet mot en påstådd shiitisk axel som ­förbinder Hizbollah, Damaskus, Bagdad och Tehran. Det dröjde inte länge innan sunniarabiska stamhövdingar, religi­ösa ledare och politiker, inklusive några som tidigare har stött premiär­minister Maliki, försökte liera sig med gräsrotsdemonstranterna i ­syfte att dra egna politiska fördelar”, skriver International Crisis Group den 26 april.
Den absolut största delen av dessa protester var fredliga och riktades mot framför allt Malikis regering och den fortsatta svåra sociala situationen samt den utbredda korruptionen. Men regimens upptrappade våld mot protesterna, som nådde sin kulmen den 23 april i staden Hawija då regimens styrkor gick till våldsam attack mot en sunniarabisk torgprotest och dödade minst 44 personer, kom att bli en farlig vändpunkt.

Efter massakern i Hawija har våldet bara eskalerat. Om inte våldsspiralen bryts hotar ett nytt inbördeskrig och total splittring av Irak.
Samtidigt har årtionden av sanktioner, krig och ockupation skapat djupa sår som ännu väntar på att läkas. Inte ens två av fem bland den arbetsföra befolkningen har ett jobb. Minst en fjärdedel av befolkningen lever i svår fattigdom. Enligt Världsban­ken var år 2009 Irak det enda landet i Mellanöstern som inte upplevt någon ökning av levnadsstandarden sedan 1990. Under samma tid hade landet rasat från att vara mest utvecklat i Mellanöstern till att rankas som ett av världens fattigaste.
Den ökade oljeproduktionen och de påstådda mångmiljardprogrammen för återuppbyggnad har inte satt några spår i vanliga människors livsvillkor, utan har berikat en elit som nu slår världsrekord i korruption.
I såväl sunni- och shiaområden som i irakiska Kurdistan styr korrupta partier och politiker som är mest intresserade av att fylla på den egna plånboken samtidigt som man strider inbördes om kontrollen över de väpnade styrkorna.
Det finns ingen irakisk regering utan endast ett allt mer autokratiskt Malikistyre och i Kurdistan ligger makten hos Mustafa Barzanis och hans parti KDP, som nu riktar ­blicken mot att ta över det oljerika Kirkuk.
Våldsspiralen i Irak förstärks ­också av den vändning som ­inbördeskriget i Syrien har tagit. Medan Iraks ­regim fortsätter att stödja Syriens allt svagare regim har de syriska rebellstyrkornas frammarsch med stöd av reaktionära arabregimer, som alla är sunni och förtrycker shia, fått grupper bland sunni i Irak att hoppas på en liknande utveckling i Irak.
Terrorhandlingar tillsammans med Malikis diktatoriska strävanden och repression förstärker ständigt de sekteristiska motsättningarna.
Under ockupationen av Irak var viljan att driva bort de utländska styr-korna en faktor som tenderade att dämpa de sekteristiska motsättningarna, men efter att de utländska trupperna har börjat lämna landet ser de sekteristiska grupper som bidat sin tid en möjlighet att stärka sin ställning på andras bekostnad.
Dessutom har inbördeskriget i Syrien och de svårigheter som funnits att driva de arabiska revolutionerna vidare efter 2011 lagt nya hinder i vägen mot en enad massrörelse i Irak. Det är en ytterst svår kamp mot klockan som har inletts i Irak.
De modiga strejker som har genomförts av bland annat oljearbetarna och försöken att bilda fackfö­rening, trots att Saddam Husseins antifackliga lagar finns kvar, samt de demonstrationer som har ­genomförts mot de styrande klickarna ger en plattform för att ta första stegen mot att formera ett bredare icke-sekteristiskt klassbaserat motstånd.
Bara en socialistisk massrörelse kan hejda den hotande katastrofen och ena Iraks fattiga massor.

RS / Offensiv säger:

  • Bekämpa nationell och religiös sekteristisk splittring – för en enad socialistisk massrörelse och gemensamma försvarskommittéer.
  • Omedelbart tillbakadragande av alla utländska trupper och privatarméer i Irak.
  • Inga inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Fullt stöd till arbetarkampen och bildandet av kämpande fackfö­reningar. Försvara kvinnors rättigheter.
  • Det kurdiska folket har rätt till nationellt självbestämmande och en egen stat om de så vill.
  • Stoppa plundringen och privati­seringen av Iraks tillgångar. Statligt ägande av Iraks olja, gas och större företag – demokratisk kontroll och styre av ­ekonomin.
  • För ett demokratiskt socialistiskt Irak, som en del i en frivillig, socialistisk federation i Mellanös­tern.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!