USA, EU:s stormakter och representanter för mer än 130 regeringar har erkänt den nybildade oppositionsalliansen i Syrien, Den nationella koalitionen av syriska revolutionärer och oppositionsstyrkor (SNC). Denna anses nu med Obamas ord vara de enda legitima och ”tillräckligt inkluderande, reflekterande och representativa” ombuden för Syriens folk.Erkännandet, som gjordes offentligt på ett stort möte med ”Syriens vänner” i Marockos huvudstad Marrakesh den 12 december, visar att västmakterna nu är beredda att trappa upp sina politiska, ekonomiska och militära insatser för ett så kontrollerat och västvänligt regimskifte i Syrien som möjligt. Och då räcker inte längre det indirekta stöd som länge har slussats via USA:s allierade i regionen, framförallt Turkiet, Saudiarabien och Qatar.
USA:s samtidiga terroriststämpling av den väpnade oppositionens mest militärt effektiva, välutrustade och fruktade salafistiska milis, al-Nusrafronten, har fått mindre uppmärksamhet. Men att detta beslut möttes av offentliga protester från SNC:s ledare är samtidigt en fingervisning om hur styrkeförhållandena inom den väpnade oppositionen har muterat i sekteristisk riktning.
Att mer än 100 oppositionsgrupper inne i Syrien demonstrerade mot terroriststämplingen bakom slagordet ”vi är alla al-Nusra”, sänder också kalla kårar längs ryggraden hos Syriens alla etniska eller religiösa minoriteter för vad som kan hota från dem som vill göra Syrien till en sunniislamistisk stat efter regimens fall.
Västmakternas erkännande av SNC sammanfaller med en alltmer pressad militär situation för den syriska al-Assadregimen, som på några få dagar har förlorat två militärbaser i utkanten till landets största stad Aleppo. Men även om till exempel Natochefen Anders Fogh Rasmussen hävdar att al-Assadregimen nu är på fallrepet och till och med Rysslands biträdande utrikesminister Bogdanov har medgett att en seger för oppositionen ”inte kan uteslutas”, kan den blodiga dödskampen av flera skäl bli mycket utdragen.
USA:s, Tysklands och Nederländernas beslut att placera ut sex batterier av Patriotmissiler längs den turkiska gränsen mot Syrien – tillsammans med 400 soldater från USA, 400 från Tyskland och 360 från Nederländerna – understryker allvaret i upptrappningen. Allt fler krigsfartyg placeras också utanför Syriens kust.
Än så länge försäkras det att den militära uppladdningen ska ske ”i defensivt syfte”, parat med en varning till Assadregimen om att inte använda de kemiska stridsmedel den påstås inneha. Trots att det politiska klimatet i USA knappast stödjer en insats av reguljära marktrupper mot regimen inne i Syrien som i Irak eller Afghanistan, eller ens i första taget en flygvapeninsats som mot Libyen, rycker någon form av militärt ingripande allt närmare.
Än så länge avvisas även en militärt skyddad ”humanitär korridor” till rebellkontrollerade områden – även om den brittiske premiärministern Cameron hävdar att budskapet till Assad ska vara att ”inget är uteslutet”.
Utplacering av Natotrupper vid den syriska gränsen tjänar flera syften. Ett är säkert att begränsa den reella risken för att det syriska inbördeskriget spiller över till Turkiet, Libanon och andra grannstater. Samtidigt underlättas möjligheterna till intima förbindelser med den militära kommandocentral som SNC bygger upp i turkiska Antalya, liksom möjligheterna att infiltrera och försöka kontrollera Syriens rebeller – i första hand med rådgivare, spioner och hemliga specialförband. Det säger sig självt att detta också kan underlätta en senare direkt intervention i Syrien om detta bedöms som nödvändigt av USA.
Västmakterna vill ha en så snabb regimförändring som möjligt i Syrien. Samtidigt har de goda skäl att oroa sig för det islamistiska monster de själva har släppt ut ur flaskan, vilket kan bädda för åratal av inre stridigheter, destabilisering av hela Mellanöstern och en ny massflykt av kristna och shiamuslimska alawiter.
Patrick Cockburn berättar i The Independent om en av de hittills mest fasansfulla videofilmer ”som varenda syrier sett”, där två tillfångatagna officerare ur den alawitiska minoriteten halshuggs av syriska rebeller. Värst av allt är att den visar hur en 12-13-årig pojke förmås att skära huvudet av en medelålders man.
Även om al-Assadregimens bombardemang av hus och stadsdelar som infiltrerats av det väpnade motståndet än så länge är ansvarigt för den överväldigande andelen av civilbefolkningens lidande, död och förstörelse, bekräftas regimens ursäkt allt oftare av rebellernas egna övergrepp.
Enligt den kristna hemsidan Agenzia Fides rapporterar en ung kristen som hittills har identifierat sig med oppositionen om fasansfulla scener när miliser ur den Fria syriska armén angrep kurdiska posteringar vid Ras al-Ein och intog staden ”som erövrare, inte befriare”.
”Vem gav milisen order om att döda på basis av religiös tillhörighet?”, frågar han sig.
Värst drabbades enligt rapporten de kristna som omedelbart drevs bort ifrån sina hem: ”Kurder, araber och kristna, mer än 70 000 personer, flydde, de flesta till Hassake. Inom några få timmar blev staden en spökstad. Alawiterna drabbades värst, de dödades bara för att de var alawiter. Ett av offren var en skollärare, som älskade staden så mycket och under många år undervisat alla familjers barn. Några milismän fann, fångade och dödade honom framför hans fru och barn, som kidnappades”.
Den assyriska demokratiska organisationen ADO uppmanar också SNC att ”ingripa kraftfullt för att minska den växande spänningen mellan araber och kurder i Mesopotamien, som har en negativ inverkan på fred och enighet inom den sociala strukturen”.
Inget eller mycket litet av allt detta speglas av svenska media, som i vanlig stil ger en glättat förenklad bild av den syriska katastrofen. Men inte ens några av det väpnade upprorets mest okritiska anhängare inom den svenska vänstern, som tyvärr i de socialistiska veteranerna Kildén & Åsmans blogg, kan längre blunda för den tilltagande våldsmakten från Syriens heliga krigare, vars tillväxt de skyller på USA:s och västmakternas senfärdighet i att beväpna mer moderata grupperingar!
Men utan en oberoende arbetarklassrörelse i stil med Tunisiens och Egyptens var denna sekteristiska mutation av en ursprungligen genuin, men idag till stor del tystad och skingrad massrörelse mot diktaturen dessvärre en logisk följd av ett utdraget inbördeskrig, som framförallt har sponsrats av några av planetens mest reaktionära och minst demokratiska krafter i Saudiarabien och Qatar, och bakom dem av imperialismen.
Samtidigt förskönas al-Nusra-jihadismens tillväxt av K&Å med argumentet att de mer lockar till sig syriska ungdomar för att de har bättre vapen och militär slagkraft än andra miliser än av religiös övertygelse. Trots de erkänt blodiga erfarenheter och metoder som al-Nusras veteraner har tagit med sig från kriget i Irak efter USA:s invasion 2003, går K&Å också i god för att de har sina rötter i Syrien och inte omfattar al-Qaidas globala jihad mot de otrogna världen över. Trots att K&Å hela tiden har vädjat om mer militär hjälp från västimperialismen kritiserar de nu precis som SNC:s ledning USA:s terroriststämpling av al-Nusra som ”kontraproduktiv”!
Säg det till de 30 procent syriska kurder, alawiter och kristna som i bästa fall kan hoppas på att överleva som andra klassens medborgare i en islamistisk sunnistat. Väldigt lite uppmärksamhet ges också till de kurdiska ansträngningarna att befästa kontrollen över sina egna områden och vägra underkasta sig såväl Assadregimen som den Fria syriska arméns diverse miliser.
– De mest militanta inom oppositionen har inte precis någon politisk dagordning för vad som ska hända efter Assads fall, och ju mer detta drar ut på tiden, desto mer sekteristisk blir situationen, kommenterar också den tidigare Syrienambassadören Viola Furubjelke.
Även om regimen är pressad finns det i dagsläget inte mycket som talar för att den spricker eller imploderar, då den styrande alawitiska eliten inte ser någon annan utväg än att slåss för livet till det bittra slutet. Av samma skäl talar mycket för en katastrofal vinter, präglat av ett utdraget och desperat ställningskrig där olika religiösa och etniska grupper fördrivs eller flyr till egna, skyddade enklaver, eller i allt större flyktingströmmar ut ur landet.
Att regimen är trängd betyder inte att miliserna i den Fria syriska armén allmänt uppfattas som några befriare som det är värt att dö för. Som till och med den qatariska nyhetsbyrån al-Jazeera rapporterar skyller också många i till exempel Aleppo regimens övervåld på de rebeller som befäster sig i de bostadsområden där de kan ta sig in.
– Vårt land förstörs. Om det här är revolutionen vill jag inte ha den. Jag betonar att jag inte stödjer regimen, för den brukade förtrycka oss. Men nu förtrycks vi hundra gånger mer, citeras en grönsakshandlare från Aleppo.
Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, vare sig den dödsdömda Assadregimen eller de miliser som anförs av religiösa extremister eller som annars underordnar sig västimperialismens eller de reaktionära arabstaternas försök att koppla ett grepp över Syriens rebeller.
Uppgiften måste vara att bygga allianser till ömsesidigt skydd och försörjning av alla hotade bostadsområden och alla som vägrar att dras in i detta sekteristiska inbördeskrig, över alla religiösa och etniska gränser.
Utifrån detta kommer förr eller senare Syriens arbetare, demokratiaktivister och ungdomar att påbörja bygget av en ny socialistisk rörelse som hämtar inspiration från till exempel Tunisiens och Egyptens kämpande arbetare och som står fri gentemot reaktionära regimer, religiös fundamentalism och imperialism.
Arne Johansson
