Vänsterpartiet efter kongressen

2016-05-11 11:20:23

foto: Tom Nielsen / Vänsterpartiet / Flickr CC
V är inte beredda att mobilisera till verklig kamp eller till att utmana kapitalismen.

Vänsterpartiets ledning hade inga större besvär med att utan att ens behöva tillgripa rösträkning för att få med sig Vänsterpartiets kongress på fortsatt budgetsamarbete med den krisande och flyktingfientliga Löfvenregeringen. Ett lika övertydligt nej gavs också till de interna kritiker som har velat öppna upp partiet med krav på tendensfrihet och utrymme för en mer systemkritisk opposition.

Att V-toppen fick smäll på fingrarna i några frågor som fortsatt betoning av sextimmarsdagen, att PKK lyfts från EU:s terroristlista och att inte tona ned kravet på avvecklad kärnkraft betyder i sammanhanget mindre. Därmed riskerar Vänsterpartet i likhet med sina partivänner i danska Socialistiskt Folkeparti att överflyglas av nya vänsterformationer när kapitalismens kris förr eller senare på blåser upp vänstervindar även i Sverige.
Att de interna kritikerna inte kom särskilt långt på V-kongressen kan delvis förklaras av att Vänsterpartiet kan väntas lyfta en aning i bakvattnet av Miljöpartiets och regeringens akuta förtroendekris.

Utrustade med ett nytt och ”vassare” miljöprogram lovade Sjöstedt rent av att dra igång en kort och intensiv kampanj, oklart hur, mot ett regeringsja till Vattenfalls försäljning av det tyska brunkolet.
Dessvärre blir dock Jonas Sjöstedts avslutningstal om att ”vår ekonomiska politik och vår näringspolitik är samma sak som vår klimatpolitik” inte så mycket värt när Vänsterpartiet samtidigt bestämt har separerat budgetsamarbetet med regeringen från alla andra politiska områden.
Med stödet för budgeten som regeringsunderlag kan regeringen därefter göra upp med andra om allt från miljöpolitiken till den nya hårda flyktingpolitiken, värdlandsavtalet med Nato och stödet till TTIP.
Gentemot den interna budgetkritiken från Skåne- och Göteborgsdistrikten som vill att ribban höjs för budgetstödet till regeringen kunde partiledningen luta sig emot att man lyckats få gehör för ett antal små reformer i budgetuppgörelsen.
Men dessa framsteg är begränsade och det gäller även de 10 miljarder kronor extra till kommunsektorn från och med år 2017, som V-toppen ser som den viktigaste framgången.
Enligt landstingspolitikern Sara Svensson från Skåne motsvarar Skånes andel av dessa 10 miljarder bara en tredjedel av det budgetunderskott som föröder vården i hennes landsting.

I ett försök att stryka kritikerna medhårs lovar Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson att i höstens budgetförhandlingar pressa regeringen ännu hårdare och kräva skattehöjningar för de som har väldigt mycket inkomster och kapital i höstbudgeten. Om dessutom utredningen om vinster i välfärden helt fuskas bort antyds att V rent av kan tänka sig att bryta budgetsamarbetet.
Däremot vägrar V-toppen blankt att låta regeringens historiska svek mot solidariteten i flyktingfrågan påverka dess position som stödparti till S-MP-regeringen.

För dem som till äventyrs hoppats att Vänsterpartiet skulle vara beredda att öppna upp partiet på ett sätt som skulle attrahera fler vänsteraktivister och leda till en mer engagerad och politisk debatt snarare än personval och intriger blev kongressen en ny besvikelse.
Den motion för en Bred och enad rörelse med förslag på att V öppnar för tendensfrihet som skrivits under av 150 medlemmar och fem partiföreningar avvisades också efter kongressens allra första debatt. Det räckte inte att motionärernas argumenterade för att Vänsterpartiet en gång, alltså innan den stalinistiska tiden, grundades i protest mot det socialdemokratiska partiets munkorgsstadga. Inte heller att flera av de enligt motionärerna mest framgångsrika vänsterpartierna i Europa, som spanska Podemos, danska Enhedslistan, portugisiska Bloco de esquerda, tyska Die Linke och HDP i Turkiet, har en öppnare partistruktur.
Partistyrelsens slog fast att det inte går för sig ”att bilda ett nätverk” i Vänsterpartiet som ”står för en annan politisk linje än partiets”.
Samma hållning ledde redan förra året till oförenlighetsbeslut mot de aktiva runt tidningen Revolution, en trotskistisk studiegrupp som i flera år funnits inom partiet. Också en ansökan från Socialistiska partiet om att få ansluta sig tillsammans med sin tidning Internationalen och bibehållna band till sin internationella organisation USFI avslogs av V-styrelsen. Även Vänsterpartiets sätt att hantera debatten om Amineh Kakabaveh väcker oroande vibbar om partiets hälsa (läs kommentar nedan).

Positivt är givetvis att det i ett skikt av Vänsterpartiets anhängare och medlemmar, som kanske fick stöd av en femtedel på kongressen, finns en önskan om att kunna kämpa inom V för ett tydligare socialistiskt alternativ. Som Rättvisepartiet socialisterna (RS)  konstaterade i sitt svenska perspektivdokument på helgens samtidiga RS-kongress är många enskilda som vi deltar med i nätverk och kampanjer anhängare till Vänsterpartiet trots att partiet som sådant sällan deltar.
Även RS skulle precis som flera av våra systerorganisationer världen runt redan gör kunna tänka sig att delta i ett öppet och brett Vänsterparti, som tillåter socialistiska åsiktsriktningar att driva på för en socialistisk samhällsomvandling.
Men detta är tyvärr inte det troligaste scenariot från ett parti som inte uppvisar mycket av den sorts passion mot Wall Street och samhällets klassklyftor som till exempel Bernie Sanders i USA:s primärvalskampanj.
En sådan utveckling skulle också kräva ett uppbrott i såväl riksdagen som i kommuner och landsting från den bekväma taktik av parlamentarisk underkastelse för ”det mindre onda” till ett klasskamps­inriktat och öppet socialistiskt parti som verkligen tar ton mot dagens alltmer extremt ojämlika och korrupta kapitalistiska system och dess miljökatastrofer.

Om inte Vänsterpartiet i god tid klarar att distansiera sig från den moraliska och politiska kollaps som hotar dagens så kallade rödgröna regering talar därför mycket för att det snart kan överflyglas av initiativ till nya vänsterformationer. När vänstervinden på allvar blåser upp och de breda folkskikten bryter upp från dagens etablerade partier kommer med all säkerhet RS tillsammans med många av dagens vänsteraktivister och bästa vänsterpartister att vara en del av denna process.


Vänstern, Amineh Kakabaveh, hedersdebatten och kampen mot rasism

Mattias Bernhardsson, fullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna och författare till förstudien Förtryck i hederns namn, kritiserar turerna kring den vänsterpartistiske politikern Amineh Kakabaveh. Amineh har när detta skrivs tvingats till en månads politisk time out efter att ha delat ett videoklipp på Facebook från en nazistisk organisation med falska, rasistiska undertexter om somalier.

Jag tror man ska akta sig för att ta en mening och läsa den blint. Hon skrev ”Detta stämmer med verkligheten”, men hon avsåg inte det specifika klippet från nazisterna som hon själv ångrade att hon delade och sen tog bort – utan hon refererade till att sådana föreställningar faktiskt finns.
Amineh har outtröttligt kämpat mot kvinnoförtryck i decennier, även för de som har förtrycks av sin egen familj. Hennes rötter gör också att hon vet mer om förtryck i religionens och hederns namn än vad många av oss andra vet. Men hon har också outtröttligt kämpat mot rasism och främlingfientlighet väldigt länge.
Sen finns det läger inom vänstern som gärna kämpar för det ena, och förnekar det andra, eller förnekar det första och fokuserar allt på det andra.

Jag tycker att Amineh många gånger har dragit för långt åt att generalisera förtrycket av kvinnor som sker i namn av islam. Men jag tycker också att hennes kritiker inom vänstern förnekar att problemen existerar. Samma vänster som nu försvarar MP-arna Yasri Khan och Mehmet Kaplan, trots att den ene relativiserar dödsstraff mot ateister, den andre fiskar röster bland högerextremister i Milli Görüs och MHP och båda försvarar högerextrema AKP. Det är samma vänster som nu attackerar Amineh för denna länkning.
Som sagt, jag tycker Amineh och många andra i hedersdebatten generaliserar för stort om religion. Men de som nu tar sin chans att hänga ut sin egen partikollega lever i blind förnekelse över det fruktansvärda kvinnoförtryck som faktiskt finns och kläds i islams namn. Båda sidor saknar en marxistisk analys av könsmaktsordningen såväl som av religion och behöver faktisk besinna sig i sina uttalanden.

Amineh begick ett stort misstag med länkningen, vilket hon själv insåg och rättade till. Påståendet att hon medvetet har delat nazistpropaganda tror jag absolut inte på. Korkat, ja. Medvetet, nej.
Men jag ser till Aminehs viktiga antirasistiska gärningar under hela hennes liv, och tänker inte låta mig dras med i ett vänsterdrev som enbart är intresserad av att förneka förtryck.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!