foto: Fredrichi / Flickr CC
Frågan är vad som var mer plågsamt, att se söndagskvällens första tv-sända partiledardebatt om fortsatt status quo i ett Sverige som redan slits isär eller medias hyllningar efteråt till Moderaternas nye ledare Ulf Kristersson.
Visst lyckades Stefan Löfven markera en viss skiljelinje till Kristersson och visst lyckades Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt vinna en och annan poäng.
Men om det beklämmande faktum att Sverige är det industriland där inkomstskillnaderna har ökat allra mest sedan år 1995 och att klyftorna i stort sett har bestått under regeringen Löfven och dess budgetsamarbete med V sades det ingenting i denna debatt.
”Klyftorna minskar knappast alls”, lyder rubriken i LO:s tidning Arbetet för en artikel som visar att mycket marginella förbättringar har genomförts. Det är ett facit som hand i hand med en svidande kritik mot kapitalismens stagnationskris, välfärdens nedprioritering och privatisering och ökade klyftor i bostadspolitiken borde ha varit en självklar utgångspunkt för den antikapitalistiska vänsteropposition som V är oförmöget att prestera.
V-ledaren Sjöstedt fick visserligen in en rejäl poäng genom att påminna om hur Ulf Kristersson som socialborgarråd i Stockholm sålt ut offentlig verksamhet till vrakpris, men lyckades bara humma i marginalen om Löfvens släppta krav på ett vinsttak i sjukvården och vilja att samarbeta över blockgränsen med dem som vill rasera välfärdens finansiering.
SD-ledaren Jimmie Åkesson hade svårt att sticka ut på högerflanken i ett läge där de andra partiledarna alla nu tävlar om att bjuda över varandra med budgetbesked och förslag om fler poliser, hårdare straff, kameraövervakning av förorterna och sänkta socialförsäkringar för nyanlända (även i regeringens budget när det gäller föräldraförsäkringen) med mera.
I spåren av nazistdemonstrationen i Göteborg ville flera partiledare överväga förbud eller skärpt lagstiftning mot nazister som NMR, där några skandalöst nog precis som Åkesson försökte dra likhetstecken till den ”autonoma vänstern”.
Bra var att Sjöstedt ändå tog tillfället i akt att avkräva Jimmie Åkesson ett avståndstagande från att SD:s gruppledare Mattias Karlsson har lagt ut en bild på facebook där en glad polis poserar med två unga afghaner, varav en är Ung i Sveriges 17-åriga talesperson Fatemeh Khavari. Detta var något som Åkesson vägrade att göra.
Dåligt var att Sjöstedt än en gång avstod från ge stöd till kravet på flyktingamnesti.
Inte ens det ödesdigra faktum att koldioxidutsläppen åter ökar även i det Sverige vars ”rödgröna” regering skryter om en falsk ledarroll i denna ödesfråga förmår Vänsterpartiet att lyfta kravet på en fundamental socialistisk omställning av det kapitalistiska samhällets sätt att producera och fördela samhällets rikedomar.
Efter söndagens partiledardebatt finns det ännu fler skäl att resa frågan: Var finns vänsteroppositionen, var finns kampen, V? ■
