Vårdkrisen – ett socialistiskt svar

Den ständigt pågående vårdkrisen är ett vanligt förekommande inslag i nyhetsrapporteringen. Vårdförbundets tidning Vårdfokus rapporterade nyligen att varannan barnmorska i deras undersökning upplevde läget denna sommar värre än tidigare, med ett särskilt utsatt läge i Västerbotten.

Katja Raetz (katja.raetz@socialisterna.org)

Nästan samtliga tillfrågade barnmorskor kände att den otillräckliga bemanningen kunde utgöra en risk för patienterna. Liknande rapporter kom från neonatalvården i Stockholm. Som så ofta är det tack vare personalen som ställer upp med extra pass eller uppskjutna semestrar att vården ändå fungerar.

Två tredjedelar av befolkningen anser att sjukvården är den viktigaste politiska frågan i valet. Inte förvånande kommer de etablerade partierna med olika politiska utspel om hur vården ska räddas, trots att det är samma partier som har haft ansvaret för hälso- och sjukvården i landets regioner.

Sverige har haft en bottenplats länge när det gäller antal vårdplatser. Trots detta och de många protesterna från vårdpersonalen har antalet fortsatt minskat och ligger nu på endast 1,4 platser per 1 000 invånare. Som jämförelse är siffran för EU i genomsnitt 4,7. Med tanke på dessa siffror är det inte förvånande att det blir långa väntetider på akuterna för patienter som inte kan skickas hem. Enligt Läkarförbundet känner sig var fjärde läkare varje vecka tvungen att skriva ut patienter för tidigt på grund av brist på vårdplatser.

Den blåbruna Tidöregeringen kommer nu med nya utspel kring skärpta vårdgarantier och väntetider. Detta precis som löften om fast läkare med mera blir inget annat än pappersprodukter när hälso- och sjukvården inte ändras i grunden. Detta gäller också Socialdemokraternas vallöfte med indexreglerade sjukvårdsbudgetar, det vill säga att budgeten ska följa inflationen. Förslaget visar dock hur svältfödd sjukvården (och välfärden i övrigt) har varit under de senaste åren, där de extra statsbidragen inte ens kompenserade för inflationen efter pandemin. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har visat att primärvården, som till viss del ska ersätta vården på sjukhusen, har fått allt fler uppgifter pålagda under senare år utan att detta har följts av motsvarande resurser.

Men även om det krävs mer resurser till vården är det i sig själv inte nog för att skapa en vård efter behov. Det som krävs är att helt bryta med privatiseringar, avregleringar och New Public Management (NPM) med sina som vårdval förpackade privatiseringar. NPM innebär inte bara att de offentliga resurserna blir till privata vinster utan också en uppstyckning av den offentliga vården, där vården för de relativt sett friskaste människorna som klarar sig med korta vårdtider eller snabba besök blivit de mest vinstgivande delarna som tas över av privata vårdföretag. Förlorare är de människor med flera sjukdomar som inte passar i stuprörstänket, i synnerhet människor med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Utöver det kräver upphandlingar ständig detaljstyrning, vilket ses i att en större andel av vårdresurserna äts upp av administrationen.

Dessutom har de privata sjukförsäkringarnas intrång i Sveriges hälso- och sjukvård urholkat principen om att den med störst behov ska komma först. Forskaren John Lapidus har visat i sina granskningar hur vården slits isär i parallella sjukvårdsystem, där de privata vårdföretagen har upphandlade avtal med regionerna samtidigt som deras privatkunder kan gå före i kön.

Med tanke på den existerande ojämlikheten i hälsa där ekonomisk utsatthet, stress, slitsamma arbetsvillkor i sig själv ökar risken för kroniska sjukdomar slår detta dubbelt så hårt mot de fattigaste och mest utsatta människorna i samhället.

Genom bättre arbetsvillkor inom vården arbetsmiljö med heltid som norm och kortare arbetstid utan lönesänkning kan personalbristen lösas. En vård på de anställdas villkor och patienternas behov kräver också en annan demokratisk styrning, bort från den byråkratiska detaljstyrningen och till större inflytande för vårdpersonalen och patientorganisationer.