Saudiarabien har tillsammans med bland annat Förenade arabemiraten och Egypten inlett en total blockad av det lilla men stormrika emiratet Qatar vid Persiska viken.
Blockaden beslutades kort efter att landets nyhetsbyrå QNA den 23 maj publicerade en uppgift om att Qatars emir Hamed al Thani strax innan det toppmöte som hölls i Riyadh mellan 50 arabstater och Donald Trump förklarat idén om ett “arabiskt Nato” med udden mot Iran vara onödig.
Blockaden, som uppenbarligen har tillkommit på initiativ av Saudiarabiens nye kronprins och starke man Mohammed bin Salman, inleddes den 5 juni efter en storm av anklagelser mot Qatar för att både stödja terrorism och odla otillbörliga förbindelser med Iran. De blockerande länderna har sedan dess inte bara fryst alla sina diplomatiska förbindelser med Qatar och stängt såväl land- och sjögränser som sina luftrum för alla förbindelser med emiratet: Qatariska medborgare har också med kort varsel kastats ut från de blockerande grannländerna.
I den lista på 13 krav som Qatar den 23 juni fick tio dagar på sig att svara på ingick att bryta de diplomatiska förbindelserna med Iran, att avbryta alla förbindelser med och ”terroriststämpla” organisationer som inte bara IS och al-Qaida utan även Muslimska brödraskapet och dess palestinska motsvarighet Hamas, stänga al-Jazeera och avbryta stödet till flera andra media, individer och organisationer som ogillas av Saudiarabien, Egypten, USA med flera. Andra krav gällde att avbryta Turkiets militära närvaro i Qatar samt att Qatar politiskt, ekonomiskt och militärt måste alliera sig med de andra Gulfstaterna och arabiska staterna enligt ett tidigare avtal från år 2014.
Beslutet att blockera Qatar hyllades omedelbart på twitter av Donald Trump som en framgång för hans uppmaning till arabstaterna att ta strid mot ”terrorismen”, vilket dock hans egen utrikesminister Rex Tillerson var snar att tona ned genom att liksom den brittiske utrikesministern Boris Johnson efterlysa en ”rimlig kravlista” på Qatar. Säkert av rädsla för att blocka-
den tväremot syftet kan driva Qatar ännu närmare Iran.
Rivaliteten mellan Qatar och Saudiarabien är inte ny. Den har äldre rötter i konflikten mellan rivaliserande sunniislamistiska rörelser som Muslimska brödraskapet och den saudiska salafismens extrema wahabbism. Qatar och Turkiet har spelat en mycket aktiv roll i stödet till Muslimska brödraskapet och dess närstående rörelser, inte minst i Tunisien, Libyen, Egypten och Syrien under den så kallade Arabiska våren 2011 och därefter, medan Saudiarabien har gett fullt stöd till al Sisis egyptiska kupp mot brödraskapets Morsi.
Denna konflikt slätades över år 2014 av Qatars, Turkiets och Saudiarabiens gemensamma intressen av att befinna sig på samma och som de då trodde vinnande sida mot Assadregimen, Iranstödda shiamiliser såväl som kurdiska YPG i de syriska och irakiska inbördeskrigen.
Att Qatar av Saudiarabiens 32-årige nye kronprins Mohammed bin Salman utpekas som ett näste för stöd till extremister och terrorister är både sant och ett obeskrivligt hyckleri från en regim som länge har närt al-Qaida vid sin barm och just nu i all tysthet ödelägger Jemen.
Enligt ett memorandum från USA:s utrikesdepartement den 17 augusti 2014 som blev känt genom läckan i Hillary Clintons korrespondens rådde det inget tvivel om vilka som stod bakom stödet till IS. ”Nu vet vi till sist vad Hillary Clinton visste hela tiden – att USA:s allierade Saudiarabien och Qatar finansierade IS”, löd rubriken om detta i brittiska The Independent den 14 oktober 2016.
Men läget har åter förändrats i vår nya lika instabila som multipolära världsordning sedan Assad efter de ryska och iranska stödinsatserna nu ser ut att kunna rida ut den syriska stormen, samtidigt som IS är på väg att krossas i sina sista större fästen i irakiska Mosul och syriska Raqqa.
När axeln Teheran-Bagdad-Damaskus därmed stärks har Qatar egna goda skäl att istället oroas över att Saudiarabien med dess vasallstater med stöd av både Trump och Israel försöker bygga upp ett nytt kallt krig mot Iran, som skulle riva upp Obamas halvhjärtade avspänningspolitik och damma av Bushs idé om ett väststött regimskifte i Teheran.
Farhågorna understryks av de senaste veckornas militära incidenter mellan Assadtrogna styrkor, USA-flyg och USA-tränade sunnimiliser i det syriska gränslandet till Jordanien och Irak. Mycket talar för att Trumpadministrationen när IS röjs undan nu försöker förhindra Assadregimens försök att återta kontrollen över östra Syrien genom att skapa en ny buffertzon som kan blockera landförbindelserna mellan Teheran-Bagdad och Damaskus och förhindra en konsolidering av Assadregimen.
Qatar har livsviktiga intressen av att kunna balansera sina förbindelser mellan Saudiarabien och Iran, varav det viktigaste är att det lilla emiratet delar världens största naturgasfält i Persiska viken tillsammans med Iran. Qatar säljer redan idag större delen av sin naturgas, som står för 90 procent av emiratets exportinkomster, till Asien och är därmed starkt beroende av den infrastruktur med pipelines som kontrolleras av Iran.
Kanske var den viktigaste utlösande faktorn i den saudiska paniken bakom blockaden mot Qatar att emiratet i april lyfte sin egen frysning av en dialog med Iran om den fortsatta utveckling av naturgasen i det gemensamma fältet?
Qatar har de senaste två åren undertecknat avtal till ett värde av 86 miljarder dollar i kinesiska yuan och ser fram emot en stark utveckling av handelsförbindelserna med Kina i takt med att den ”nya Sidenvägen” byggs ut med vägar och järnvägar mellan Kina, Mellanöstern och Sydasien och därutöver till Europa och Afrika. Som ett led i denna utveckling har Iran, liksom tidigare Pakistan och Indien, just upptagits som fullvärdig medlem av det Kinaledda politiska, ekonomiska och militära samarbetet inom Shanghai Cooperation Organisation.
Medan USA under Obama signalerade en omgruppering av sina militära resurser för att kontrolle-
ra Kina i Stilla havsområdet och Ostasien är Kina i full färd med att expandera sina tentakler västerut, vilket också bryter Irans isolering. Det är en utveckling som Trump får mycket svårt att göra något åt, med eller utan ett Saudilett ”Nato”.
För regionens arbetare, som Irans, Iraks, Syriens, Egyptens, Turkiets och inte minst Qatars och Saudiarabiens alla gästarbetare utan al-la rättigheter, är detta en imperialistisk rivalitet långt över deras huvuden mellan rakt igenom reaktionära regimer. För dem är givetvis ett slut på dagens krig i Syrien och Jemen och en chans till jobb genom ekonomisk utveckling att föredra framför risken för fortsatta krig med allt större insatser.
Men för att säkra detta krävs deras eget oberoende inträde på scenen i revolutionära rörelser som kan störta sina egna förtryckare och påbörja bygget av en demokratisk, socialistisk och frivillig federation i hela området. ■
