foto: Hayley Bouchard / Flickr CC
Många kvinnor som har blivit utsatta för sexuellt våld känner att det inte är någon idé att anmäla förövaren.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 20 300 sexualbrott under år 2014, varav 6 700 rubricerades som våldtäkt – en ökning med 15 procent jämfört med år 2013. Detta är anmälda brott, men mörkerantalet är svårt att uppskatta. Offensiv har träffat tre kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt för att få en tydligare bild av verkligheten.
Att man utsätts för någon typ av sexuellt brott är vanligare än vad man tror. Eftersom många inte anmäler brott är det också svårt att göra en ordentlig uppskattning.
En av kvinnorna som Offensiv pratar med berättar om hur hon blev utsatt på en dejt. Det gick inte alls som hon trodde att det skulle gå då hon under knivhot blev tvingad till fullbordad våldtäkt i mannens bil. Anna berättar:
– Efteråt släppte han av mig vid min gata, jag skyndade mig hem för att snabbt gå in till lägenheten för att ta en dusch. Jag kunde inte koppla ihop vad som hade skett, hade det verkligen hänt eller var det bara en mardröm?
Vi frågar Anna om hon någonsin berättade om våldtäkten för någon. Hon säger att hon inte vågade säga något alls förrän flera år efteråt.
– Jag berättade först till en vän för någon månad sedan. Det hände i början av år 2012, men jag har inte vågat berätta för en enda själ. Jag skämdes för mycket. Jag skämdes för att jag hade varit dum. Visst har jag idag insett att det inte var mitt fel och att jag inte ska klandra mig själv. Men man skäms fortfarande mycket och det är svårt att dela med sig av en sådan händelse. Idag är jag 25 år, men jag kan säga att jag hade nog ändå inte gjort något annorlunda. Det skadade mig såpass hårt att min ålder inte hade påverkat mina val.
Du gjorde ingen anmälan?
– Nej, jag vågade aldrig och kommer aldrig göra någon heller. Jag vet väl om att jag inte har tillräckligt med bevis, då jag i stundens hetta inte tänkte på saker som registreringsskylten eller något sådant. Vi hade börjat prata med varandra på en chattsida, men hade aldrig bytt nummer och dagen efter var hans profil och vår konversation borttagen. Att hitta honom många år efteråt hade varit som att hitta en nål i en höstack. Det mesta har jag ändå förträngt nu.
En starkare kamp mot sexuellt våld behövs. Det krävs starkare protester och starkare stöd för kvinnojourer och mot sexistiska domstolar. Det behövs fler aktioner och kampanjer riktade mer direkt mot sexismen och dess uttryck i kulturen, reklamen, ordna porrblockader och agera mot sexuella trakasserier på skolor och arbetsplatser.
Det är inte ovanligt att personen som berättar att den har blivit utsatt inte vill att saken ska föras vidare. Hen kanske främst vill ha någon att prata med. Det är ytterst viktigt att den som drabbas ska få den vård som behövs, exempelvis terapi. I vården måste det finnas mer personal som har tid att lyssna och kunskap om sexuellt våld mot kvinnor. Det är viktigt att man får det stöd man behöver och att man pratar mer öppet om våldet.
Att man inte vågar anmäla ett sexuellt brott kan bero på många faktorer, bland annat samhällsnormen, samhällsstrukturen, tabun kring ämnet, kultur, att man som offer blir ifrågasatt kring hur man var klädd, om man förtärt alkohol och var man befann sig. Vissa vågar inte anmäla på grund utav brist på tillit till rättssystemet.
– Varför ska man anmäla om man ändå inte tas på allvar?, säger Sara upprivet och fortsätter:
– Jag skulle anmäla, men efter att jag hade hört min väninnas historia vågade jag inte. Hon anmälde, men fallet lades ner då hon enligt vad som sades i rätten inte hade kämpat emot tillräckligt mycket. Då kände jag att jag inte hade någon chans.
Sara berättar att hon var 13 år gammal när våldtäkten skedde. Hon hade träffat en kille som påstod sig vara 17 år gammal, men var i själva verket 26 år. Som 13-åring kan det vara svårt att förstå vad man är med om på grund av sin ringa ålder.
– Jag förstod först inte vad som hände, han våldförde sig på mig flertalet gånger och jag trodde att det var så jag var tvungen att göra, att låta det ske. Att han hade någon typ av rätt till det.
Förövaren hotade Sara med att berätta för familj och vänner genom att sprida rykten om henne om hon berättade något. På grund av skammen när hon väl förstod vad hon hade drabbats utav vågade hon inte.
Det kan vara svårt att ta in omfattningen av det sexuella våldet. Brottsförebyggande rådet uppskattar att det sker hisnande 36 000 våldtäkter per år – 100 om dagen, baserat på 13 000 svarande i Nationella trygghetsundersökningen.
Av dem polisanmäls bara en sjättedel: 6 000. Rapporten Våld och Hälsa från Uppsala universitet konstaterar att drygt en av tio kvinnor efter sin 18-årsdag har utsatts för allvarligare sexvåld, till exempel påtvingat samlag, i jämförelse med en av hundra män.
Samtidigt har man även sett en ökning av anmälningar och, enligt Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, framförallt en ökad benägenhet att anmäla.
– Jag började prata med en man när jag var 14 år gammal som sade att han var 19 år gammal, men det visade sig sedan vara en lögn. Jag lärde känna honom via en hemsida och vi kom varandra väldigt nära väldigt snabbt. Vi pratade om allt och berättade allt för varandra. Efter en tid sade han att han skulle till samma stad som jag bodde i på en familjeresa och att vi skulle ses när hans föräldrar var ute. Han bjöd mig till hotellet och när jag kom dit såg jag att det i själva verket var en man i 40-årsåldern, berättar Rebecca för Offensiv.
Hon berättar vidare att han fortsatte sin kontakt i cirka ett år efter våldtäkten, men endast i syfte att hota henne. Om hon skulle anmäla honom skulle han skada hennes familj. Rebecca är idag 22 år gammal och har fortfarande inte vågat anmäla och inte heller vågat berätta för närmast anhöriga.
Reaktionen på en våldtäkt kan vara förödande. Man reagerar på olika sätt, men många gånger kan det resultera i självdestruktiva beteenden samt att man kan få svårt för relationer i allmänhet rörande tillit. Det är vanligt med psykisk ohälsa såsom posttraumatiskt stressyndrom, fobier, depression och ångestrelaterade problem som kan leda till alla möjliga typer av psykiska sjukdomar.
Det behövs organisering och kamp mot sexismen, och i den kampen har det socialistiska programmet en enorm styrka i att inte bara beskriva förtrycket, utan också visa hur könsmaktsordningen kan avskaffas. Arbetarklassen har förmågan att störta hela klassamhället och upprätta ett samhälle där det kollektiva ägandet är grunden och därmed förutsättningen för var och ens lika möjligheter och rätt till olikheter.
Denna klasskamp kommer dock aldrig att lyckas om rasism, sexism, heteronorm, transfobi och fördomar tillåts att splittra massan. En framgångsrik klasskamp måste sätta feministiska frågor längst fram i fronten. ■
Fotnot: Kvinnorna i artikeln heter egentligen något annat.
