foto: Natalia Medina
Chockdoktrinen 2015: En skrämseltaktik som slog mot de mest utsatta.
”Mölndals stad ville inte använda ordet ’kris’ och anser att det är ett ord som används i staten, inte i kommunerna. Kommunen upplevde en ansträngning, inte en kris.”
Vad hände i Sverige på hösten 2015? Vad låg bakom helomvändningen från Stefan Löfvens tal på Refugees welcome till införandet av EU:s hårdaste flyktingpolitik?
Citatet om Mölndal finns i den utredning regeringen själv hade tillsatt, som presenterades torsdag den 9 mars (Att ta emot människor på flykt, Sverige 2015). På 440 sidor, plus bilagor, ges en bild av ett ansträngt men långt ifrån kollapsande myndighets-Sverige. ”Det finns olika bilder av hur stor påfrestningen blev”, konstaterar utredningen.
Sammanlagt 163 000 människor kom till Sverige 2015. Av dem var 70 000 barn, varav hälften var ensamkommande. De allra flesta kom på hösten, från början av september tills gränskontrollerna infördes den 12 november.
I juli 2015 hade Migrationsverket skrivit ner sin prognos för antalet flyktingar som förväntades söka asyl i Sverige. Det baserades på att fler skulle stanna i Tyskland.
Men från tidiga september anlände allt fler. Det blodiga kriget i Syrien var den avgörande faktorn. Direkt från Syrien kom 50 000 flyktingar. Många ensamkommande unga med ursprung i Afghanistan hade vuxit upp i Iran där de flytt undan hotet om att skickas som soldater i de iranska styrkorna i Syrien. Totalt 40 000 kom från Afghanistan, varav 23 000 barn och unga. Tredje land var Irak, där Islamiska Staten har tagit över stora områden. Därifrån kom cirka 20 000 till Sverige.
Det är uppenbart från utredningen att regeringen agerade yrvaket, men från oktobers början hade den bestämt sig för att behandla flyktingarnas ankomst som ett krisläge.
Här är några nyckeldatum:
6 september: Stefan Löfven talar på Refugees Welcomes manifestation i Stockholm med över 10 000 deltagare. Detta är tre dagar efter att treårige Alan Kurdis kropp spolats upp på en grekisk strand. ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig”, sa Löfven, som i intervjuer betonade att det inte fanns någon ”övre gräns” för hur många flyktingar Sverige kunde ta emot. 10 000-tals människor i olika frivilligorganisationer var nu aktiva för att ta emot och hjälpa flyktingarna.
1 oktober: Regeringen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att samordna information och myndigheter angående flyktingarna. MSB bildades 2009 som en sammanslagning av bland andra Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar. Här finns statsapparatens kärna.
23 oktober: Överenskommelse mellan S-MP-regeringen och Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna om att uppehållstillstånd ska tidsbegränsas, och fler åtgärder med syfte att minska antalet som flyr till Sverige.
12 november: Inre gränskontroller införs. Fem dagar senare även ID-kontroller, i praktiken ett stopp för alla som saknar pass eller ID-kort.
Dessutom hotas transportföretag med böter om de har passagerare som saknar ID eller pass.
24 november: Drastiskt ändrade regler, under rubriken ”Sverige behöver andrum”. Sverige ska ligga på EU:s miniminivå. Familjeåterförening blir i praktiken omöjligt. Kategorin ”övriga skyddsbehövande”, där många från Syrien ingår, ska inte längre räknas som flyktingar.
Allt detta presenterades som ett ”räddningspaket”, att det på något sätt skulle ge ett bättre mottagande för flyktingar samtidigt som Sverige skulle förhindras att ”kollapsa”.
På grund av den starka opinionen till stöd för flyktingarna betonades det ständigt att besluten var temporära.
Men precis som Offensiv och många andra varnade för, är ”andrummet” nu på väg att permanentas.
Regeringen hänvisade i sin helomvändning till att polisen och Migrationsverket ansåg att det fanns ”ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten”. Vidare skrev regeringen att ”MSB pekar på stora påfrestningar för främst boende, hälso- och sjukvård, skola och socialtjänst, men även annan samhällsviktig verksamhet.”
Utredningen visar, om än något indirekt, att dessa argument inte höll. Migrationsverkets dokument dagen innan gränskontrollerna infördes hette ”Möjliga effekter av införande av gränskontroller”. Men ”En halvtimme senare sändes en ny skrivelse av samma innehåll men då rubricerad ’Migrationsverket förordar införande av gränskontroll’, tillsammans med meddelandet att den tidigare skrivelsen hade sänts av misstag och kunde bortses från.”
Polisen sägs ha varnat för hot mot säkerheten, men rikspolischefen Dan Eliasson, citerad i regeringskansliets officiella anteckningar, gjorde ”bedömningen att det inte är motiverat ur ett polisiärt perspektiv att göra en framställan till regeringen om återinförande av gränskontroll”.
Utredningens slutsats är därför att det är ”svårt att se att underlagen från MSB och Migrationsverket var relevanta för regeringens bedömning av förutsättningarna för återinförande av inre gränskontroller.”
Utredningen kritiserar svagheter i MSB:s dagliga lägesbilder: ”Om samhället t ex inte kan ge ett visst kanske lägre antal personer den sjukvård som är lagstadgad eller om ett 30-tal människor sover utomhus och det betraktas som en avvikelse från normala förhållanden formulerar MSB det i sina lägesbilder som att vårt mål för liv och hälsa är utmanat. En sådan formulering kan lätt uppfattas som att situationen innebär ett hot för ett större antal människor.”
Utredningen konstaterar därför: ”Vi har lyft fram att lägesbildernas formuleringar, där svårigheter exempelvis beskrivs som att målen för liv och hälsa och samhällets funktionalitet är utmanade, riskerar att feltolkas. Vi tror att det kan ha bidragit till att situationen i myndigheterna, även om läget var mycket ansträngt, upplevdes som ett större hot mot samhällets funktionalitet än den i verkligheten var.”
Flera beskrivningar från kommuner och landsting ger en annan bild, till exempel säger sig varken Västra Götalandsregionen eller Stockholms läns landsting ha upplevt någon kris. Göteborgs stad beskriver MSB som ”militäriskt”.
Det fanns samtidigt stora brister. Som i många andra frågor har flyktingmottagandet blivit kommunernas ansvar. När 84 000 flyktingar kom från före detta Jugoslavien 1992 var ansvaret fortfarande Migrationsverkets. Dessutom har flyktingboendena privatiserats, vilket gör att kommunerna får betala dyrt. Det fanns också en brist på tolkar.
Kommunerna fick extra resurser 2015, men för lite och för sent. Statliga lokaler, liksom de som erbjöds från exempelvis kyrkor, användes inte. Bättre framförhållning och mer resurser till kommunerna hade lättat på trycket. Det gäller även om alla kommuner hade behövt delta.
Utredningen pekar också på hoten mot flyktingförläggningar, där regeringen och polisen gjorde inget eller lite.
Regeringen vidtog enligt utredningen inte heller några åtgärder angående mottagandet av de ensamkommande unga förrän i januari 2016. De många barn som försvann sedan de anlänt till Sverige fick väldigt liten och sen uppmärksamhet från statens sida.
Regeringens fokus var sedan början av oktober att stoppa flyktingarna. Till detta användes en kanonad av propaganda, som tillsammans bildade en chockdoktrin (omskakande händelse som används för en dramatisk politisk kursändring högerut). Utredningen rapporterar om ett närmast oändligt antal krismöten och nya kommittéer.
Trumfkortet var statens beslut dagarna innan presskonferensen om andrum om höjd nivå på terrorhot mot Sverige och jakt på en misstänkt terrorist, som sedan släpptes som oskyldig. Ett ”humant” argument var att det inte fanns boenden, att vissa skulle tvingas bo i tält. Enligt utredningen gällde det sammanlagt 13 personer.
Varför ändrades politiken? Det uttalade syftet var att ”begränsa och minska antalet människor på flykt som kan ta sig in i landet”. Statens hårda kärna i allians med de styrande politikerna visade vilka som bestämmer. Opinionen för flyktingarna slogs tillbaka och statens kostnader minskade.
En viktig faktor var också anpassningen till resten av EU. Genom att införa gränskontroller mot Danmark, där gränsen varit öppen i 50 år, visade den svenska regeringen att den inte längre stod för en ”extrem” flyktingpolitik. Tvärtom – den svenska linjen följdes snart av fler.
Flykten undan krig, massakrer och diktaturer har inte upphört för att S-MP-regeringen bytte linje.
Rörelser för solidaritet med flyktingarna växer igen.
De finns enorma resurser i Sverige, som skulle kunna användas för bostäder, välfärd och flyktingmottagande. I vägen står banker, storföretag och högerpolitiken. ■
