På kort sikt genomgår världshandeln en uppgång, men samtidigt ökar obalanserna.
Efter år 2016, som såg den lägsta globala tillväxten sedan 2008, har Internationella valutafonden IMF och andra kapitalistiska institutioner höjt prognoserna för världsekonomins tillväxt. I Sverige kallar Svenska Dagbladet ekonomin ”urstark”, bland annat efter en ökning av exporten. Betyder det här att den längsta globala ekonomiska krisen på 100 år är över?
I en historisk jämförelse är dock uppgången svag och mycket tyder på att nya krisförlopp väntar runt hörnet. Dessutom kopplas den ekonomiska utvecklingen allt mer ihop med den politiska krisen i många länder, som kan utlösa nya ekonomiska kriser. Och det är inte bara Donald Trump som ger kapitalistiska strateger djupa veck i pannan.
Vad som uppmuntrat borgerliga prognosmakare är att tillväxten nu räknas upp på bred front. Framför allt är det så kallade utvecklingsländer och ”tillväxtmarknader” som står för den uppskruvade tillväxten, men även till exempel eurozonens tillväxt för år 2017 har räknats upp från 1,5 procent 2015 till 1,8 procent 2018 (enligt OECD Economic Outlook, juni 2017).
För råvaruproducerande länder, som Brasilien och Ryssland, har stigande priser på olja, järnmalm med mera gjort att de har kunnat lämna den djupaste krisen. Andra tillväxtländer har sett räntor sjunka och tillgångspriser stiga när spekulanter varit beredda att ta större risker i sina ”investeringar”. En annan siffra som har bekymrat ekonomerna är den låga tillväxten av världshandeln, men som nu beräknas öka till 4,5 procent 2017 (OECD).
Både IMF och OECD räknar med att den globala tillväxten stiger till 3,5 procent i år och 3,6 procent nästa år, från 3,0 procent år 2016. Men trots en viss ökning är det fortfarande en bra bit under den genomsnittliga tillväxten mellan åren 1987 och 2007 på 3,9 procent.
På kort sikt är det tydligt att det är en viss uppgång, men samtidigt fortsätter obalanserna på många håll i världsekonomin att öka. Till exempel beror en stor del av tillväxtökningen på nya kreditbaserade stimulanspaket i Kina, vilket ytterligare spär på skulderna hos företag, kommuner och privatpersoner. Enligt OECD var de privata sektorernas skulder i Kina 210 procent av BNP 2016, en ökning från 120 procent tio år tidigare!
Men det är långt ifrån bara Kina som ökar skulderna. Mellan åren 2007 och 2014 ökade de samlade skulderna hos privatpersoner, företag och stater med 57 000 miljarder dollar till över 200 000 miljarder dollar (konsultfirman McKinsey). Skulderna växer snabbare än världsekonomin som helhet och har därför ökat från 270 procent av global BNP 2007 till 315 procent 2016. Trots stora ökningar av skulderna har tillväxten varit svag. För varje dollar i ökad global tillväxt har skulderna ökat med 3,5 dollar.
Skulderna har blåsts upp av noll- eller minusräntapolitik tillsammans med att centralbanker köpt upp olika sorters värdepapper på ”marknaden” och därmed i praktiken tryckt nya pengar (sker numera förstås digitalt) som kastats ut i ekonomin. Det är enorma belopp det handlar om. Bara den amerikanska centralbanken Fed har köpt ”tillgångar” för 3 500 miljarder dollar sedan år 2007.
Frågan är vad som kommer att hända när centralbankerna börjar minska sina innehav – och därmed minska tillgången på pengar? Risken är stor att en kapitalism som borgerligheten sett sig tvingad att dopa med billiga pengar får stora problem, till exempel i form av att stigande räntor undergräver konsumtionen ytterligare och/eller leder till att de som har lånat inte längre har råd att underhålla sina lån.
För utvecklingsländer och tillväxtländer kan minskad tillgång på pengar få katastrofala följder när spekulanterna drar tilllbaka sitt kapital till ”säkra” länder.
Även borgerliga ekonomer ser dagens tillväxt på kredit som riskfylld. IMF pekar på hur både USA och Kina på ”medellång sikt” måste minska statlig stimulans med lånade pengar.
Det är dock allt mer en annan faktor än låg tillväxt och ökad skuldsättning som oroar kapitalistiska strateger, nämligen den galopperande ojämlikheten. I IMF:s senaste ekonomiska rapport får de ökade klyftorna till och med ett eget kapitel. Det är självklart inte ojämlikheten i sig som oroar kapitalismens försvarare, utan de revolter som kan bli resultatet.
”Det internationella ekonomiska systemet som har rått sedan andra världskriget är under stor belastning, trots de samlade fördelar det har haft – detta på grund av att tillväxt och ekonomiska förändringar alltför ofta har lett till att belöningar delats ut orättvist”, oroar sig Maurice Obstfeld i förordet till IMF:s senaste World Economic Outlook. Rapporten visar hur arbetarklassens del av nationalinkomsten i de mer utvecklade ekonomierna föll under 50 år fram till 2007. Enligt OECD:s beräkningar har de topp tio procent rikaste hushållen inom OECD (de rika länderna i världen) ökat sina inkomster med 35 procent sedan 1990, medan den tiondel med lägst inkomst bara ökat med 8 procent.
IMF lägger i sin rapport delvis skulden på teknisk utveckling som de menar har tagit bort många ”medelinkomstjobb” och ökat andelen låginkomstjobb, samtidigt som den
har ersatt arbete med kapital/maskiner. Den andra orsaken som IMF pekar på är att ökade inkomster från kapital endast ger ökade inkomster för de rika.
Det ligger fler korn av sanning i detta, men IMF vill förstås inte avslöja hela den sanningen. Även under perioden efter andra världskriget utvecklades ny teknik snabbt utan att arbetarklassens andel av ekonomin sjönk. Tvärtom innebar en stark arbetarrörelse i kombination med hotet från ett konkurrerande ekonomiskt system, stalinismen, att arbetarklassen kunde flytta fram sina positioner.
Faktum är att den nya tekniken nu har använts för att flytta delar eller hela produktionen till länder där utsugningen av arbetarklassen är betydligt större, något som har varit möjligt på grund av arbetarrörelsens lednings förborgerligande och lägre facklig anslutningsgrad i kombination med stalinismens kollaps, vilket gav kapitalismen hundratals miljoner nya arbetare att exploatera.
Det är förstås sant att de ökade kapitalinkomsterna har ökat orättvisorna dramatiskt, men den intressanta frågan är varför? Ända sedan kapitalismens födelse har trenden varit att finanskapitalet har ökat sin dominans i kapitalismen med allt mer vinster som kommer ur spekulation istället för produktion. Men när regeringar och centralbanker världen över besvarade kapitalismen kris år 2007-2008 med att hälla nya miljarder över spekulanterna späddes denna utveckling på enormt. Samtidigt har företagsskatterna fallit ända sedan 1970-talet.
Resultatet är att antalet dollarmiljardärer har ökat från 500 stycken år 2005 till 2 043 stycken 2017 (enligt Forbes). Tillsammans har miljardärerna en förmögenhet på 7 670 miljarder dollar, eller nästan 68 000 miljarder kronor, vilket är mer än dubbelt så mycket som Storbritanniens BNP.
Kapitalisterna har helt enkelt flyttat fram sina positioner på den globala arbetarklasssens bekostnad. Detta har i kombination med ”stimulanspaket” för de rika ökat klyftorna till nivåer som inte har setts sedan 1800-talet. Enligt Oxfam räcker nu en lyxlimousine för att husera de åtta rikaste personer som har lika mycket som halva jorden befolkning, drygt 3,6 miljarder människor.
Förutom rent ekonomiska motsättningar bidrar den politiska situationen allt mer till världsekonomins instabilitet, vilket framför allt symboliseras av Trumpadministrationen i USA.
Trumps valseger ledde visserligen till ett glädjerus bland spekulanterna och aktiebörserna slog nya rekord månaderna efter hans tillträde. Det var inte heller förvånande med tanke på att flera ledande personer i hans administration hade en historia i ”investmentbanken” (läs spekulantbanken) Goldman Sachs och Trump gav löften om enorma skattesänkningar och feta infrastrukturkontrakt till amerikanska storföretag.
Sedan dess har entusiasmen dämpats i takt med Trumps motgångar med att få igenom sin politik och de massiva protester som hans beslut har provocerat fram. Kapitalisterna är allt mer rädda för effekterna av Trumps politik, både på ekonomi och världsrelationer, men också för att han undergräver förtroendet för deras ekonomiska system, kapitalismen.
Det handlar om direkta ekonomiska konsekvenser, som att Trumps stimulans för de rika kan spä på inflationen, skapa ytterligare spekulationsbubblor och/eller tvinga fram snabba räntehöjningar, som i sin tur kan döda uppgången och utlösa en ny kris på grund av den höga skuldsättningen.
Det handlar också om Trumps agenda om ”Amerika först” där ökade konflikter med Kina, Tyskland, Mexiko med flera kan leda till ett accelererande handelskrig som kan förvärra ekonomiska problem.
IMF skyller Trumps och andra regeringars ökade protektionism, som de kallar ”inåtvänd politik”, på populism och ökad ojämlikhet. Faktum är dock att kapitalismen i alla perioder av stagnerande tillväxt har sett en ökad protektionism. Precis som i alla andra frågor ser inte enskilda kapitalister till vad som är bäst för deras eget system, utan vad som är bäst för dem själva. I hopp om att skydda marknader och vinster rycker borgerliga regeringar ut till sina egna kapitalisters försvar med olika protektionistiska åtgärder.
Det är en ödets ironi att det var den kinesiska diktaturens president Xi Jinping som var ”globaliseringens och frihandelns” försvarare på kapitalisternas toppmöte i Davos i början av året. Trumps skrotande av ”frihandelsavtalen” TPP och TTIP har redan minskat USA:s ekonomiska inflytande och möjliggjort för USA-imperialismens konkurrenter, framför allt Kina, att gå på offensiven. Med verktyg som infrastrukturprojektet One Road One Belt (OROB) och ”utvecklingsbanken” AIIB försöker den kinesiska regimen koppla länder i Euroasien och Afrika närmare Kina och samtidigt få avsättning för kinesisisk överproduktion. Hela projektet liknar dock den amerikanska ”sub-prime”-bubblan (men i jätteformat), där krediter gavs till dem som uppenbarligen inte hade råd att betala tillbaka lånet.
Är inte riskerna överdrivna och har de inte tagits upp förr – utan att bli verklighet?
Det har inte blivit någon hårdlandning i Kina ännu, trots skuldberg och spekulationsbubblor. Effekterna av Brexit blev inte så stora och euron håller ihop. Trumps värsta hot har inte realiserats och Syrienkonflikten har ännu inte lett till ett nytt storkrig i Mellanöstern. Är det verkligen så farligt? Denna syn summerades nyligen av den svenska ekonomen Andreas Cervenka med orden ”Faran är verkligen in-te över, men världsekonomin har ändå visat sig betydligt mer stryktålig än vad många befarade”.
Marxister nöjer sig dock inte med att studera enskilda händelser eller risken för att just dessa ska leda till nya krisförlopp. Istället måste en se till hela utvecklingen och i vilken riktning den går.
Grunden för nya kriser är den strukturella kris som kapitalismen genomgår. Den tar sig uttryck på många olika sätt, inte bara ekonomiskt, men också politiskt, socialt och vad gäller miljön. De ökade klyftorna och kapitalismens allt mer parasitära karaktär (i allt från spekulation till korruption) gör att förtroendet för kapitalismens institutioner och partier rasar.
Den strukturella krisen visas i att kapitalisterna själva inte investerar i sitt eget system. Investeringar har varit fallande under lång tid, men föll dramatiskt efter krisen år 2007-2008. Trots att tusentals miljarder har getts i stimulans till de rika har investeringarna inte ökat. I Japan har den ”produktiva kapitalstocken” inte ökat alls på tio år (OECD Economic outlook) medan Eurozonens investeringar ännu inte har nått samma nivå som innan krisen år 2008.
Orsaken är bristande efterfrågan – det finns helt enkelt ingen anledning för en kapitalist att investera i ny produktion om de inte tror att det finns tillräcklig efterfrågan som kan generera mer kapital än vad de investerade från början. Den låga efterfrågan kopplar i sin tur tillbaka till den ökade ojämlikheten och arbetarklassens minskande del av de globala inkomsterna. Enligt OECD har reallöneökningar de senaste åren varit långt under medel för tiden 1987-2007 i USA, Eurozonen och Japan. Till detta måste också läggas den förlorade köpkraften som har uppstått när jobb har flyttats till låglöneländer eller automatiserats. Ett annat uttryck för den låga efterfrågan är att trots många nya miljarder i stimulans är inflationen nära noll. Med fallande investeringar är också produktivitetsökningarna fallande, alltså förmågan att öka produktionen utan att lägga ned mer arbete.
Istället för att investera sina växande rikedomar gömmer de superrika undan pengarna för att undvika skatt: Enligt Tax justice Network har förmögna personer gömt undan 32 000 miljarder dollar, ungefär lika mycket som det enligt FN skulle kosta att uppnå alla 17 globala hållbarhetsmål, som handlar om allt från att utrota fattigdomen till att ge alla god utbildning och stoppa klimatförändringarna.
Men det kanske tydligaste tecknet på kapitalismens kris är den ökande globala arbetslösheten och osäkerheten. Trots en uppgång i ekonomin i år förväntas arbetslösheten passera 200 miljoner enligt FN-organet ILO. Till det tillkommer 1,4 miljarder människor med mycket osäkra jobb, ofta helt inofficiella utan några sociala skyddsnät.
Kapitalismen är idag ett system som trots viss uppgång just nu stagnerar vad gäller tillväxt, produktivitet och sysselsättning. Den tillväxt som finns är baserad på en explosion i skulder, en spekulationsekonomi med växande motsättningar och snabbt växande klyftor i alla delar av världen. Förr eller senare kommer det växande skuldberget, spekulationen och klyftan mellan produktionskapacitet och konsumtionsförmåga att leda till nya krisförlopp. Vad som blir den utlösande faktorn är svårt att förutse, men i en allt instabilare värld finns många kandidater; skuldkrisens Italien och Grekland, EU:s kris, Trumps protektionism, Kinas skuldberg, naturkatastrofer, krig eller något helt annat.
Redan idag finns en växande klyfta mellan miljoner människors förväntningar på sina liv och vad dagens kapitalistiska verklighet kan erbjuda. Det återspeglas gång på gång i de massrörelser som bryter ut i land efter land.
Att kapitalismen för tillfället upplever en viss återhämtning är positivt för kampens möjligheter. Det ger ökat självförtroende att, nu när kakan växer, ta kamp för att ta tillbaka en del av den mark som förlorats. I kampen utvecklas medvetenheten och arbetarklassen och fattiga kan stärka sin organisering.
Nya krisförlopp kommer ytterligare att förstärka det ifrågasättande av kapitalismen som redan växer, till exempel bland skikt av unga i USA. Men för att kapitalismens girighet, kriser och konflikter verkligen ska kunna ifrågasättas måste de diskrediterade politiska partier som försvarar kapitalismen utmanas av nya socialistiska arbetarpartier. ■
