Världsperspektiv: Trump 2.0 har kastats ner i en kris utan återvändo – trappa upp det globala motståndet

Detta är det fjärde världsperspektivuttalandet som tagits fram av ISA sedan invigningen av Donald Trumps andra presidentskap. Det senaste, som publicerades den 12 februari, kommenterade vad hans amerikanska imperialistiska offensiv 2026 kunde leda till härnäst: ”Efter hans framgångsrika halshuggning och underkastelse av den venezuelanska regeringen har hans hybris blivit turboladdad. I skrivande stund är Iran och Kuba främst på listan över ‘lätta mål’ och allierade till den kinesiska imperialismen som han är villig att ge sig på nästa gång.”

Samtidigt klargjorde vi att Trumps då, så högmodiga hållning skulle slå tillbaka: ”Han hybris kommer oundvikligen att leda till felbedömningar på alla områden, och militära felbedömningar är de mest kostsamma av alla. Trumps alltmer ohämmade aggression, i kombination med USA-imperialismens oförmåga att sätta in betydande marktrupper, är ett recept för nya kriser och kvicksandsfällor”. Mindre än tre veckor senare är detta precis vad som hände när Trump började sitt katastrofala krig mot Iran.

I juni 2026 är det mycket tydligt att en vändpunkt i hans andra administration har passerats. Efter lite mer än ett år i ämbetet har Trump 2.0 oåterkalleligen kastats in i en kris. Hans drömmar om en plats på Mount Rushmore har gått upp i rök. Istället kommer han att gå till (den borgerliga) historien som en av de mest katastrofala amerikanska presidenterna någonsin. Hans ledarskap kommer för alltid att associeras, inte med amerikansk ”storhet” utan med den accelererade nedgången för USA-imperialismen.

Men det betyder inte att Trump bara kommer att halta genom resten av sitt presidentskap som en ”lam anka”. Efter sitt förödmjukande nederlag i Iran har han Kuba i sikte som nästa tilltalande ”lätta mål”. I USA fortsätter hans reaktionära agenda, med de sista månaderna präglade av historiska attacker på svarta amerikaners demokratiska rättigheter i synnerhet.

Det är också viktigt att förstå att Trumps problem inte i sig själv kommer att driva tillbaka den internationella reaktionära agendan för de härskande klasserna. Den bara fortsätter.. Faktum är att de bland miljardärerna och deras representanter som börjar vända sig emot honom inte gör det på grund av något motstånd mot hans övergripande program. De stödde honom inte trots hans reaktionära politik, utan för att kärnan i hans reaktionära löften var som musik i öronen. Dessutom är en vändning till reaktionär politik den starka mannens  på många sätt ett nödvändiga svar för den härskande klassen på den dramatiskt eroderade basen för socialt stöd för så kallad liberal kapitalism och alla dess institutioner.

I likhet med alla bonapartistiska regimer i historien stöddes Trump 2.0 av den härskande klassen för att driva sina intressen mitt i en djup kris för deras styre. Den senila dumheten hos denna bonapartist understryker den dekadenta amerikanska kapitalismens förruttnelse och bristen på politiska alternativ som står till deras förfogande  i spåren på det politiska etablissemangets dödliga kris.

Just nu vacklar USA:s^: kapitalistklass och många kapitalister internationellt under tyngden av “Frankensteins monster”-konsekvenserna av denna katastrofala presidents hazarsspel. Detta inkluderar den ekonomiska oansvarighet som har fått Trump att ta världsekonomin till randen av en nedgång vid inte bara ett utan flera tillfällen — senast med Iran/Hormuzdebaclet. Det inkluderar emellertid också risken för sociala uppror och revolter.

För miljardärerna är Trumps snabbt fallande opinionssiffror mycket mindre oroande än det faktum att USA har bevittnat ett historiskt uppsving i protester och ännu mer avgörande, nämligen återkomsten av politiska masstrejkåtgärder. Och medan Irankriget är avgörande för att störta Trump 2.0 ner i en kris, är det inte den enda faktorn. Bara veckor efter Trumps ”stora seger” i Venezuela drevs hans blodiga ICE-offensiv beslutsamt tillbaka av arbetarklassen i Minnesota i hans första stora nederlag.

Detta är den viktigaste frågan för marxister. När vi analyserar hur Trumps regim sjunker ner i kaos och kris försöker vi identifiera potentiella öppningar för ökad kamp och organisation bland arbetarklassen och förtryckta. Försvagningen av en reaktionär regim har ofta historiskt, tillsammans med splittringar inom den härskande klassen, ökat arbetarklassens självförtroende att slå tillbaka. Som vi ofta har upprepat är våra perspektiv en guide till handling: att hjälpa till att återuppbygga denna kamp, samtidigt som vi kämpar för att återuppbygga arbetarklassens rörelse på grundval av ett revolutionärt socialistiskt program.

Två supermakter på nedgång

En annan avgörande aspekt av ISA:s analys av världsperspektiven som måste repeterasi detta ögonblick av djup kris för USA-imperialismen är vår förståelse för att den amerikanska/kinesiska imperialistiska maktkampen i centrum för världsrelationerna idag är en kamp mellan två supermakter på nedgång. Detta skiljer sig från de flesta kapitalistiska kommentatorers, och faktiskt också mycket av den internationella vänsterns, uppfattningar. Medan de flesta lyckas identifiera USA:s nedgång, fortsätter de däremot att se den kinesiska imperialismen som en uppåtstigande makt. Detta missförstånd föder olika former av förvirring.

Vid Xi Jinpings och Donald Trumps toppmöte i Peking i maj nämnde Xi ”Thukydidesfällan”, en metafor som han också har använt i möten med tidigare amerikanska presidenter. Thukydides skrev historien om de första 20 åren av det 27 år långa kriget mellan Aten och Sparta för 2 400 år sedan. Kriget utkämpades mellan ett växande atenskt imperium och den dominerande makten Sparta. Xis syfte var både att påpeka att det också finns två supermakter idag, en i nedgång och en annan som stiger uppåt för att övervinna den första, och att hävda att han vill undvika ett oundvikligt krig mellan de två – ”fällan” i fråga.

Den största bristen i denna jämförelse är dock att Kina inte längre stiger uppåt. De djupa och sammanflätade kriserna i världens båda konkurrerande supermakter uttrycktes tydligt vid toppmötet i maj. Där undveks alla verkliga diskussioner om de mest omtvistade frågorna, inklusive kritiska mineraler, sällsynta jordartsmetaller, halvledare och AI. Båda regimerna ville projicera ”strategisk stabilitet”, en nyckelfras som lanserades av Xi. Trump upprepade detta och lovordade förhållandet mellan ”G2-regeringarna” och han till och med positivt citerade Xis omnämnande av USA:s nedgång – och försäkrade publiken om att han hänvisade till Bideneran!

I tidigare epoker av den kapitalistiska historien – som har präglats av en rad  konflikter mellan uppåtstigande och sjunkande imperialistiska makter som är engagerade i en ständig kamp för att omforma världen – skulle blundrar lika katastrofala som Trumps snabbt och beslutsamt ha utnyttjats av stora imperialistiska rivaler. Idag har dock Kinas svagheter i stor utsträckning hindrat dem från att göra det. Det har tillåtit allierade att bli mobbade och attackerade av Trumps aggression, med bara ord av stark ”oro” utfärdat som svar samtidigt som de rullar ut röda mattan för Trump i Peking.

Medan Trumps växande kriser livestreamas dygnet runt flyger den djupa krisen i Kina i stor utsträckning under den internationella radarn. Under en lång period byggdes den kinesiska ekonomiska tillväxten på fastighetssektorn, som under 2006-2020 byggde hälften av alla nya bostäder globalt. Sedan dess har sektorn sjunkit från 33 procent av BNP till 11 procent och denna kollaps har fortsatt. Nya högprofilerade sektorer – elektriska fordon, solpaneler, batterier, AI – är trots stora investeringar inte något som kompenserar för denna nedgång. Den reala tillväxten stagnerar långt under officiell statistik, med arbetslöshet som stiger till 20 procent (i verkligheten högre) bland ungdomar och migrerande arbetare som lämnar städerna på grund av den fullständiga bristen på ett socialt skyddsnät, arbetslöshetsförsäkring etcetera. Den totala skulden motsvarar 330 procent av BNP,  bland de högsta i världen i den privata sektorn, enligt IMF.

Detta är en process av ”japanisering” – som det kallas efter Japans 35 år av deflation, låg tillväxt och enorma skulder. I Kinas fall är vi fem år in i denna krisfas. Som ett större, fattigare samhälle, med mycket större nivåer av ojämlikhet, fångade i en skarp interimperialistisk konflikt, kan resultatet bli betydligt värre än i Japan.

Detta utgör bakgrunden till maktkampen på toppen. I januari greps general Zhang Youxia, medlem av KKP:s politbyrå och landets högst rankade militära ledare, anklagad för politiska brott som illojalitet och spionage snarare än korruption, den mer sedvanliga anklagelsen i KKP/arméns-utrensningar. Detta följer efter att över 100 topplacerade arméofficerare rensats ut sedan 2023, varav många hade befordrats av Xi för att cementera hans kontroll över militären. Men månaderna efter hans arrestering har Zhang Youxia, vars vistelseort är okänd, fortfarande inte formellt tagits bort från sina positioner. Detta indikerar en hård pushback från armén och andra elitsektorer i KKP-staten. Den 7 maj fick två före detta försvarsministrar som greps tre år tidigare i Xis utrensningar, generalerna Wei Fenghe och Li Shangfu, uppskjutna dödsdomar för ”illojalitet mot partiet”. Denna drakoniska dom handlar om att skicka ett meddelande till anti-Xi-fraktionerna i armén, och visar att maktkampen  långt ifrån är över.

Medan hans katastrofala felbedömning i Irankriget allvarligt har undergrävt Trumps och USA-imperialismens fotfäste, är det slående hur Xis regim har varit oförmögen att vända på styrkeförhållandena i den interimperialistiska konflikten. Trumps tullkrig från 2025 resulterade i en ”vapenvila”, som överenskommits i Sydkorea i oktober, med 30-procentiga tullar på USA: s export till Kina och 47 procent på kinesisk export till USA.

Trots båda sidors önskan om en period av nedtrappning kan det inte finnas någon långsiktig stabilitet i detta ”förhållande”. Alla konfliktfrågor kvarstår, och kan utlösa nya explosioner. Den militära uppbyggnaden fortsätter i ökad takt, liksom det stora spelet av kamp för resurser, energi, AI och makt. Kinas extrema beroende av export i en deglobaliserad värld, och USA:s plats i hjärtat av finanssektorns bubblor, är sårbarheter som kan underblåsa skarpa nya vändningar och kriser. Så det är det växande missnöjet i båda länderna som bygger upp för explosiva kamper.

I stort sett är det fortfarande fallet att ingen sida i detta skede under denna pågående uppgörelse kan utdela ett avgörande ”knockout-slag” mot den andra, och de har inte heller råd att helt enkelt backa och ge den andra sidan en fullständig seger.

Iran: Trumps Vietnam? Eller sämre?

Den 31 maj ställde den brittiska tidningen Guardians diplomatiska redaktör frågan ”Kan Trumps Iranutflykt vara en större global vändpunkt än Vietnam?”. Medan förlusten av liv i Vietnam (inklusive för amerikanska soldater) och den förödande krisen som utlöstes inom den amerikanska militären och i samhället är mycket större i jämförelse, är det säkert så att de internationella konsekvenserna av Trumps förödmjukelse i Mellanöstern är mer långtgående. Detta återspeglar hur långt den amerikanska imperialismens nedgång har utvecklats sedan sjuttiotalet.

Långt ifrån att vara en ”mindre expedition” som Trump hävdar, var det amerikanska/israeliska kriget mot Iran en kolossal ansträngning. Under de 40 krigsdagar som föregick ”vapenvilan” den 10 april släppte amerikanska och israeliska styrkor fler bomber mot Iran än vad som avfyrades under den amerikanska invasionen av Irak 2003. Under samma 40 dagar avfyrade amerikanska styrkor 850 Tomahawkmissiler, jämfört med de 57 som var planerade att produceras under hela 2026.

Detta är en betydande utarmning av amerikanska lager, med konsekvenser som kommer att genljuda långt bortom Persiska viken. När Trump gick ner sig i ett träsk omdirigerades vapen, system och personal i stort antal från västra Stilla havet (USA-imperialismens strategiska prioritet) och Europa. Det kommer att ta flera år att fylla på ammunitionen som spenderas, trots den massiva accelerationen i produktionen som Trump kräver. Den verkliga kostnaden för det amerikanska finansdepartementet kommer att uppgå till hundratals miljarder dollar, med en ledande Harvardekonom som förutspår en total kostnad på upp till en biljon (tusen miljarder) dollar.

Och vad fick Trump i utbyte mot ett så förödande utlägg? Inte ens en pyrrhusseger som i fallet med Irak, utan ett nederlag. I skrivande stund gör det bräckliga avtalet mellan Washington och Teheran detta resultat kristallklart. Den iranska regimen var, även i en tid av historisk svaghet, helt enkelt för stark för den krisdrabbade amerikanska imperialismen att besegra..

Inledningsvis, när Trump misslyckades med att tvinga Teheran till kapitulation, övervägdes ett scenario av upptrappning till ett markkrig allvarligt i Washington. Dagarna före tillkännagivandet av juniavtalet sa Trump öppet till reportrar att ”att ta ön Kharg” hade alltid varit hans ”preferens”, men att ”jag vet inte 

Här hänvisar Trump verkligen till en av USA-imperialismens viktigaste begränsningar på världsscenen idag, vilket ISA har påpekat upprepade gånger i det senaste materialet: dess oförmåga att genomföra storskaliga landkrig – för att ”sätta stövlar på marken”. Detta är en återspegling av USA-imperialismens långa nedgång: ”Vietnamsyndromet” följde på nederlaget  på sjuttiotalet, som förvärrades av Irak/Afghanistansyndromet efter det katastrofala ”kriget mot terrorismen” i början av detta århundrade. Långt ifrån att framgångsrikt ta itu med detta grundläggande problem för världens främsta supermakt, har Trump nu gjort det mycket värre.

Den regionala maktbalansen

Effekten av detta amerikanska nederlag i fråga om maktbalansen i Mellanöstern är svår att överdriva. Trumps krig har inte bara sprängt USA:s auktoritet och trovärdighet i regionen, utan lade också dynamit under hela den ekonomiska och geopolitiska grunden för Gulfstaterna, vars diktaturer hade varit fulla av optimism under den föregående perioden. Hela strukturen i dessa staters beroende av förbindelser med Washington – tanken att den amerikanska militära makten och den omfattande importen av amerikanska vapen skulle kunna säkra deras fossila bränsleindustrier – har gått upp i rök. När verkligheten kom ikapp demblev deras heliga allians med Washington en källa till sårbarhet, inte styrka.

Även om det nuvarande avtalet håller, kommer situationen i Gulfen att fortsätta att förändras snabbt. Förutom att reparera skadad infrastruktur, som kommer att ta flera år för att åter bli fullt fungerande, måste regimerna i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar med flera spendera miljarder dollar i ny infrastruktur – särskilt i fråga om rörledningar – för att minska sitt beroende av Hormuzsundet. Kriget har också tagit det redan ansträngda förhållandet mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till en ny låg nivå, med Förenade Arabemiraten som flyttar sig närmare Israel och lämnar den saudiledda OPEC-oljekartellen.

För vissa regimer kommer ett närmande till Iran – som har visat sig vara den viktigaste garanten för regionens olje- och gasexport – också att framstå som ett alternativ när dammet har lagt sig. När det gäller Oman – en amerikansk allierad som Trump hotade att ”sopa bort” om de gjorde överenskommelser med Iran – verkar detta redan vara uppe på bordet. Dessutom inkluderar juniavtalet enligt uppgift utbetalning av stora belopp från andra Gulfstater till Teheran för återuppbyggnad.

Den iranska regimens styrka bör inte överskattas. Även om den tydligt tog hem vinsten, drevs den också till randen av kollaps. Kriget tog inflationen i Iran upp till dess högsta nivå sedan andra världskriget – 77 procent – och flera nivåer av stat, militär och politisk hierarki slogs ut. Trumps upprepade påståenden om att ”regimskifte” hade genomförts är uppenbart absurda. Regimen har dock genomgått en viss omstrukturering, med polisstaten, representerad av IRGC, som nu spelar en mer central roll, trots det formella upprätthållandet av ett prästerligt ledarskap och politisk tillsyn.

Med detta sagt är det mest betydande resultatet av kriget för den regionala maktbalansen den tydliga de facto-kontroll Teheran nu utövar över Hormuzsundet. Detta stärker dramatiskt den iranska makten. Det skickar också ett budskap till otaliga andra stater och icke-statliga aktörer om hur effektivt och relativt enkelt sådana strypgrepp kan utnyttjas. Detta följer på den framgångsrika inskränkningen av transitering genom Bab-el-Mandeben-sundet av huthierna 2024, en upprepning som var en av USA-imperialismens främsta farhågor i händelse av ytterligare upptrappning med Iran.

Resultatet av kriget och avtalet i juni mellan USA och Iran är naturligtvis också ett hårt slag mot den israeliska regimen. Dess bloddränkta ”framsteg” med att flytta den regionala maktbalansen till dess fördel är nu under allvarligt hot. Kriget mot Libanon, med nästan fyra tusen dödade i skrivande stund, är den mest explosiva skärningspunkten som hotar avtalet. Netanyahus högerextrema regering är inte på humör för att tygla sitt regionala angrepp. Den fortsätter också att vrida om kniven i Gaza och intensifiera den etniska rensningen av Västbanken. Al Jazeera rapporterar att IDF har ockuperat över 1 000 kvadratkilometer av Gaza, Libanon och Syrien under de senaste två åren, en expansion på över 5 procent av det totala territoriet under dess kontroll.

Ett av Trumps mest absurda uttalanden under detta krig (med en lång radatt välja mellan!) gjordes den 25 maj. I en uppsjö av inlägg hävdade han att resultatet av konflikten skulle leda till en enorm förlängning av ”Abrahamavtalen”, med en lång lista över länder från Turkiet till Saudiarabien till Pakistan som nämns som bland dem som är på väg att ”normalisera” relationerna med Israel. Verkligheten är precis tvärtom.

I själva verket har detta krig ytterligare skyndat på  processen för att israelisk kapitalism förvärvar ”pariastatus” på världsscenen, något som har turboladdats sedan oktober 2023.  Israels folkmord på det palestinska folket är en av de mest dramatiska medvetandeformande händelserna i mannaminne  på den senaste tiden.

Under trycket av ett internationellt massraseri, som uttrycktes i en historisk internationell massrörelse som sträcker sig över mer än två år, börjar den globala politiken skifta på ett avgörande sätt. De öppna och entusiastiska försvararna av israelisk statsterror – som nyligen inkluderade den stora majoriteten av de västerländska medierna och det politiska etablissemanget – har reducerats till en smal ytterkant i de flesta länder i världen. Även i USA har stödet för Israel sjunkit i opinionsundersökningar, bland anhängare till både stora partier och särskilt bland den yngre befolkningen.

Trump själv – Netanyahus främsta möjliggörare – gick hysteriskt ut med kritik av israeliska attacker mot civila i Libanon i juni. Naturligtvis hade detta ingenting att göra med oro för libanesiska civila och allt att göra med hans desperation över att inte få  kapitulationen till Iran störd av fler israeliska bombningar. Men vad är betydelsen av de spänningar som finns mellan dessa två mördare?

Mycket diskussion bland kommentatorer som är kritiska till Irankriget, särskilt inom USA, har betonat tanken att Israel, med hjälp av sin mäktiga Washington-”lobby”, verkligen är den ”svans som viftar med hunden” i fråga om USA:s utrikespolitik. Detta är en särskilt framträdande del av diskursen om ”anti-krig” mitt i amerikansk politik, som exemplifieras av figurer som Tucker Carlson och Marjorie Taylor Greene, även om det inte på något sätt är begränsat är  till dessa sektorer.

Marxister förstår att konflikter i Mellanöstern, liksom med alla regioner, är en del av en global imperialistisk styrkebalans. I detta sammanhang är de amerikanska och israeliska regimerna verkligen nära sammankopplade och integrerade med varandra, en ”allians” som sträcker sig över varje förbipasserande administration. Och visst, ingen imperialistisk geopolitisk relation är en mellan jämlikar.

Men enligt alla mätvärden är det USA som är huvudpartnern i detta fall, i allra högsta grad. Den israeliska kapitalismen spelar en grundläggande roll för att genomdriva USA:s intressen i en region som har varit avgörande för dess intressen. Men den är i sin tur helt och hållet beroende av Washington för sin överlevnad. Tanken att Trump är Netanyahus nickedocka är därför en felaktig karikatyr av läget.

Detta betyder dock inte att den israeliska regimen inte skulle ha något som helst inflytande i denna situation. Medan Trump har skapat spänningar inom det västerländska blocket, är Israel den enda traditionella amerikanska allierade som  han har skapat närmare relationer med under sin andra mandatperiod. Netanyahu har gjort flera försök, ofta med framgång, att få Trumps initiativ att driva igenom misslyckade avtal och ”fredsplaner” att spåra ur.

Upptrappningen av kriget mot Libanon i juni var ett extremt öppet försök att hindra Trumps kapitulationsavtal. Och ingenting tyder på att den israeliska regeringen  kommer att fortsätta. försöka. Det motiveras också av politiska överväganden, där Netanyahu desperat försöker gå in i det israeliska valet i oktober som en ”krigstidsledare” för att behålla makten och undvika fängelse, medan Trump är fast besluten att gå in i USA:s mellanvalsperiod med det motsatta scenariot i sikte.

Detta är en av anledningarna till att det är mycket osannolikt att det blir ett mer varaktigt slut på fientligheterna i regionen. Trumps nya definition av ett eldupphör som ”beskjutning på ett mer måttligt sätt” är i Gaza och Libanon redan den nya normen. Ett scenario av fortsatt väpnad konflikt mellan Iran och Israel utan (formellt) deltagande av USA är också möjligt. I början av juni citerade Iran israeliska attacker mot Beirut som ett direkt motiv för missilattacker för första gången och dess Houthiallierade har också under denna period utfört spridda attacker mot israeliska mål.

Detta skulle dock sätta stor press på Trump. Den israeliska militären är en formidabel kraft i sin egen rätt, men den är helt beroende av USA, inte bara för leveranser utan också för de underrättelse-, satellit- och radaranläggningar som gör dess bombningar av Iran möjliga. Huruvida en djärvare iransk regim kommer att tillåta att konflikten ”frikopplas” på detta sätt – att till exempel inte stänga Hormuz igen som svar på israelisk aggression – är också en öppen fråga.

I själva verket är juniavtalet mellan USA och Iran ett avtal om 60 dagar av fortsatta förhandlingar, som kan förlängas. Det betyder att Mellanöstern fortsätter att vara på gränsen till förnyade krig och kriser, inklusive potentialen hos rörelser underifrån för att utmana lokala regimer och imperialism.

Energikrisen – ännu inte ute ur vildmarken

Tidpunkten för juniavtalet och Trumps ökande desperation att driva igenom det hade allt att göra med den tickande bomben som utgörs av hans personligen handgjorda energikris – världshistoriens värsta. Paniken spred sig över hela industriområdet, med varningen från Internationella Energirådets chef i slutet av maj för en överhängande ”röd zon” för energimarknader som börjar i juli. Medan Trumps ständiga lugnande av marknaderna, och nu juniavtalet, kan ha avvärjt det värsta scenariot med en katastrofal ekonomisk krasch, kommer de kvardröjande effekterna att fortsätta att hänga över världsekonomin.

Även om Hormuzsundet öppnas igen – ett mycket stort om – kommer världsekonomin att vara mycket långt ifrån att vara på det torra. Rensningen av minor och evakuering av hundratals fartyg som inrymmer mer än 20 000 sjömän, som för närvarande är fångade i sundet kommer bara det att ta flera veckor. Det skulle då ta många veckor för de globala leveranserna att fullt ut flöda, eftersom tankfartyg tar månader på sig för att ta sig från Hormuzsundet till asiatiska och amerikanska hamnar. Sjöfartsförsäkringsbolagen skulle också ta tid på sig för bli övertygade om att storskalig transport genom sundet är värt risken. Exemplet med Bab-el-Mandeb-sundet – som fortfarande inte har återgått till någonstans i närheten av nivåerna före 2024-nivåer i fråga om trafik – är illustrativt. Dessutom kommer den iranska regimen nästan säkert att gynna ett långsamt och gradvist återöppnande av sundet, för att upprätthålla hävstångseffekten i framtida förhandlingar eller dödlägen med Trump.

De flesta ekonomer förväntar sig att förhöjda olje- och gaspriser fortsätter under åtminstone resten av 2026. Inflationens knockouteffekt har bara börjat visa sig i världsekonomin, och den kommer att få djupgående effekter, särskilt i de nykoloniala delarna av världen, där miljoner tippas över kanten från elände till svält. Effekterna av störningar i gödselleveranser som orsakats av kriget är också redan inbakad i det hela, med garanterat mindre skördar och högre priser under de kommande 12 månaderna.

Energikrisen handlar också om mer än en igentäppt försörjningskedja. Omfattande skador har gjorts på produktionsanläggningar, och återöppnande av stängda brunnar är en komplicerad process. Samma IEA-chef som citeras ovan förutspådde att en återgång till full oljeproduktion i Gulfen skulle ta minst ett år, och några av världens största gasanläggningar kommer att behöva  mellan tre och fem år för att reparera helt och hållet efter de iranska attackerna i mars. 

AI och världsekonomin

Kort sagt kommer kriget att leda till en lång, kostsam och komplicerad process för reparation och omstrukturering av regionens energiindustri, som kommer att få långsiktiga världskonsekvenser. Bland de värst drabbade sektorerna i ekonomin av denna energichock kommer att vara den bransch som står för över 80 procent av aktiemarknadens tillväxt och den enda faktorn som håller världsekonomin tillbaka från en djup lågkonjunktur: Artificiell intelligens.

Genom att blåsa upp AI-bubblan till sina nuvarande extrema proportioner spelar investerare inte bara på utvecklingen av själva tekniken, utan  också på en snabb expansion av billig energi till  de oändliga datacenter som krävs för att leverera avkastning på gjorda  investeringar. Mer än 300 miljarder dollar av dessa investeringar har gjorts i Persiska viken! Detta understryker ohållbarheten i AI-bubblan och alltså   för situationen i den globala finanssektorn, som kommer att spricka någon gång.

Världsekonomins beroende av en enda industri, som ännu inte har levererat verklig lönsam avkastning, är ett starkt symptom på det ultraparasitära stadium som kapitalismen har nått under 2020-talet. Så är det faktum att denna bubbla har tilldellat den groteska Elon Musk  titeln som  historiens första biljonär. Att han bara råkar vara världens ledande finansiär av högerextremister och nynazister  bara förstärker bilden.

Det är också djupt reaktionärt ur klasskampens synvinkel. Den härskande klassens strävanden ifråga om AI bygger i slutändan på att kvalitativt minska arbetskostnaderna. Amazon, Microsoft, Meta och andra megaföretag har redan börjat dra nytta av ”fördelarna” med AI genom att tillkännage massavskedanden. Som med all annan ”arbetsbesparande” teknik som implementerats av kapitalistklassen i historien, kommer utbyggnaden av AI oundvikligen att bli ett slagfält i klasskampen.

AI är kärnan i den nya eran av imperialistisk konflikt och militarism. Dess modeller möjliggör en nästan hotfull planering av mordiska amerikanska och israeliska missilsalvor i Mellanöstern, och miljontals dollar och timmar av mänsklig energi investeras i jakten på automatiserade dödsmaskiner.

Det är också en avgörande front i konflikten mellan USA och Kina och var redan en nyckelfaktor för förbudet mot försäljning av avancerade chip till Peking under Bidens presidentskap. USA-imperialismen går nu ut för att kapitalisera på sin fördel över Peking i avancerad teknik. Trumps statskapitalistiska förslag för det amerikanska finansdepartementet att köpa aktier i stora AI-företag är en indikation på detta, men kommer också att få den oavsiktliga konsekvensen att ytterligare utsätta Washingtons offentliga finanser för effekterna av den kommande kraschen.

Kina är inte mindre investerat i AI-loppet, men verkar inte fokusera på att överträffa amerikanska företags tekniska framsteg, utan snarare på att rulla ut befintlig teknik snabbare och i stor utsträckning. Dess mer centraliserade system och den totala avsaknaden av oberoende fackföreningar har gjort det möjligt att normalisera ”ljusa” (helt automatiserade) fabriker. Det är dock uppenbart att detta inte kommer att vara något motgift mot den kinesiska kapitalismens underliggande kriser av överproduktion, undertryckt konsumtion och deflation. Det kan till och med förvärra dessa trender i vissa avseenden, eftersom förskjutningen av arbetare av AI och robotar kommer att förvärra konsumentutgifternas kollaps.

Perspektiv för världsekonomin måste förbli öppna, men grunderna – i synnerhet en historisk energikris och överblåst finanssektor– pekar i en tydlig riktning. Den kommande krisen kommer också att förvärras mycket av det faktum att det kapitalistiska systemet befinner sig i en oerhört mycket svagare position jämfört med uppbyggnaden till finanskraschen 2008. Skuldbergen, slutet på Kinas uppgång och avsaknaden av effektiva institutioner för internationellt samarbete innebär att systemets verktygslåda för att ta itu med en allvarlig nedgång är utarmad.

Inrikespolitisk kris i USA

Inrikespolitiskt befinner sig Donald Trump i sin svagaste position under någon av sina två mandatperioder. Hans totala stöd i opinionsundersökningarna ligger på 30-procentiga nivåer, och enligt The Economist har han ett positivt nettobetyg i endast fyra av USA:s 50 delstater. Hans siffror på det ekonomiska området – som var avgörande för hans omval – är särskilt dåliga. Detta följer på flera allvarliga bakslag.

Hans personliga ICE-armé (migrationspolisen), vars uppdrag är att terrorisera invandrare och alla som står i vägen för dem, drevs tillbaka i slaget om Minneapolis, vilket kulminerade i generalstrejken den 23 januari. Trumps förlorade krig i Iran och dess ekonomiska konsekvenser har varit djupt impopulära från början, särskilt inflationsuppgången. I slutet av maj hade bensinpriset stigit med 47 procent och den totala inflationen hade nått 4 procent, den högsta på tre år.

Trots detta går den amerikanska ekonomin bättre än andra stora kapitalistiska makter, driven av AI-investeringsbubblan och en växande inhemsk fossilbränsleindustri. Om AI-bubblan skulle spricka inom en snar framtid,  något som säkerligen skulle leda till en krasch av 2009-typ, skulle Trumps inhemska ställning bli helt ohållbar. 

Redan nu befinner sig en stor del av arbetarklassen i en utsatt situation. Ett mått på detta är att kreditkortsförseningarna över hela landet har nått sin högsta nivå sedan 2011, då ekonomin fortfarande var på väg att återhämta sig från den stora recessionen. Det finns många rapporter om den belastning som läggs på soppköken till följd av nedskärningarna i federala stöd. NPR hade nyligen rubriken ”Fler människor går hungriga än på pandemins höjd”, då när det fanns massarbetslöshet.

I denna situation kan en kraftig ekonomisk nedgång detonera ilskan under ytan över  den oöverträffade nivån av korruption av en amerikansk administration som Trumpfamiljen har berikat sig till miljarder; ilskan vid mörkläggningen av Epsteinfallet; de oupphörliga provokationerna mot svarta människor av den mest öppet rasistiska administrationen på över 100 år; en litania av attacker på transpersoner; och Trumps mångfacetterade auktoritära åtgärder. En imploderande ekonomi är inte heller det enda scenariot då Trump kan stå inför en avgörande uppgörelse.

Men trots att problemen börjar stapla sig skulle det vara helt fel att dra slutsatsen att Trump är en lam anka. Han kommer att försöka avleda och hitta ”lätta” segrar antingen  genom att attackera Kuba eller utföra nya attacker mot förtryckta delar av samhället.

Medan republikanerna i kongressen och högerdominerade högsta domstolen har visat lite mer vilja att trycka tillbaka på några av Trumps vildare förfrågningar – om så bara  för självbevarande – som en miljard dollar för hans balsal i Vita huset, fortsätter han också att göra viktiga vinster för sin reaktionära agenda. Två av dessa sticker ut. Det första är den effektiva slakten på rösträttslagen från 1965, en vinst av medborgarrättsrörelsen som föreskrev för majoriteten av svarta kongressdistrikt i söder, som en del av att vända den svarta befolkningens historiska diskriminering  under Jim Crow.

Trumps  senaste vinst är de 70 miljarder dollar som kongressen klubbade igenom för att finansiera ICE-operationer fram till slutet av hans mandatperiod 2029. Regimen fortsätter sina obevekliga attacker mot invandrare med
60 000 för närvarande i ICE-fängelser under fruktansvärda förhållanden. En hungerstrejk och arbetskraftsstrejk i Delaney Halls interneringscenter i New Jersey har lett till veckor av protester.

Trumps ”invandringstsar”, Tom Homan, har hotat med att låta ICE-styrkorna invadera  New York City som svar på ”fristads”-åtgärder. Detta kan provocera fram en reaktion som skulle vara flera gånger större än vad som hände i Minneapolis, och skulle omedelbart sätta masstrejkerpå dagordningen. Det är inte klart om Trump är redo för denna kamp, men det faktum att det till och med togs upp visar att hans hantlangare förbereder sig för fler provokationer.

Samtidigt har regimen tagit bort skyddet för minst 1,6 miljoner ”uppehållstillståndsinnehavare”, inklusive personer från särskilda länder som beviljats tillfällig asyl, och letar efter vägar för att fördjupa detta angrepp. Målet är att pressa människor att lämna och hundratusentals gör det redan. Trumps obevekliga försök att driva på för ”återvandring” är en modell för högern internationellt, med Europaparlamentet i juni som beslutar om ett stort deportationsprogram.

Åtalet mot 15 personer som är inblandade i ICE-motståndet i Minneapolis på helt falska anklagelser om en kriminell ”konspiration” är också ett tecken på att Trump kommer att försöka öka förtrycket mot alla som motstår hans laglösa styre. Frågan om hur arbetarrörelsen och vänstern svarar på dessa attacker kommer att vara avgörande.

De stundande mellanårsvalen

Det är nu mindre än fem månader kvar till mellanårsvalen till kongressen. Demokraterna är på väg att vinna representanthuset och möjligen senaten. Detta betyder dock inte att Trump och republikanerna har gett upp att söka efter alla möjliga sätt att stjäla valet ”lagligt” eller på annat sätt. Valkretsmanipulation, bland annat genom att utnyttja urholkningen av röstlagstiftningen (Voting Rights Act), skulle till exempel kunna ge dem ytterligare 10 mandat.

Det råder en massiv desillusionering bland Demokraternas väljare gentemot partiets etablissemang – särskilt på grund av deras misslyckande med att bekämpa Trump på något meningsfullt sätt. Även om demokratiska väljare kommer att gå till valurnorna i stort antal vid mellanårsvalen i ett försök att knuffa tillbaka Trump, kommer detta inte att drivas av någon djupt rotad entusiasm för Demokratiska partiet.

Redan nu finns det några exempel i mellanvalskampanjen på kandidater som vill följa i fotspåren efter Mamdani, borgmästaren i New York City, samt AOC och Bernie Sanders i kongressen. AOC kommer sannolikt att ställa upp i presidentvalet 2028  Det  inleds i praktiken dagen efter att mellanårsvalen är över i november. Detta, tillsammans med bristen på ett tydligt ledarskap och en klar riktning för den etablerade falangen inom Demokratiska partiet, har potential att inleda en ny omgång av debatter om partiets inriktning.

När kandidaterna börjar tillkännage sina avsikter att ställa upp och partidebatterna inför primärvalen inleds, kommer också en offentlig och kaotisk debatt om Republikanernas framtid efter Trump att ta fart. Trump kommer utan tvekan att sträva efter att utse en efterträdare, men det vore en illusion att förutse en ordnad övergång med tanke på de sprickor som har börjat uppstå inom MAGA-rörelsen,  något som har förvärrats av Irandebaclet. Det som i princip är garanterat är att oavsett vem som blir den nästa republikanska kandidaten så kommer det inte att bli någon återgång till det republikanska partiet före MAGA-eran.

Social kamp och klasskamp i USA

År 2025 präglades av en kraftig återkomst av massprotester och social kamp i USA, från No Kings-massmobiliseringarna som samlade miljoner människor till motståndet mot ICE i olika städer, inklusive de avgörande nätverken för snabbinsatser i lokalsamhällena. Det har också förekommit några viktiga strejker, bland annat av sjuksköterskor i New York City, och den kraftigt stigande inflationen kommer sannolikt att utlösa fler ekonomiska strejker.

Motståndet mot byggandet av datacenter har också mobiliserat människor, särskilt i många landsbygdsområden. En färsk opinionsundersökning visade att mer än 70 procent motsätter sig byggandet av datacenter i sitt närområde.

Trots obevekliga attacker mot svarta och transpersoner har det hittills varit få strider kring dessa frågor, men detta kan snabbt förändras. Provokationer och grymheter är oundvikliga från denna regim på reträtt, och detta kommer att utlösa en massreaktion. En period av mer explosiv och ihållande masskamp kan bli den faktor som slutligen tvingar den härskande klassen – eller en del av den – att agera mer beslutsamt mot Trump. Det avgörande är att arbetarklassens sociala makt kommer till uttryck, så som den började göra den 23 januari i Minneapolis.

Men även då kommer den härskande klassen inte att överge den reaktionära agenda som från början fick den att stödja Trump. De kommer dock att tvingas hitta nya medel, och detta kan leda till splittringar inför en historisk uppgång från arbetarklassen och de förtryckta som står inför kontrarevolutionens piska. Dessa splittringar kommer naturligtvis inte att handla om att ställa sig på upprorens sida, utan om strategiska meningsskiljaktigheter om hur man bäst stabiliserar situationen för den härskande klassen.

Europa och Ukraina

Ett centralt kännetecken för denna period är Europas vikande makt. Dess hårt ansatta imperialister hör till de största förlorarna i varje kamp som präglar 2020-talet. Europeiska kapitalister investerar till exempel i amerikansk AI istället för i europeiska nystartade företag. EU är, som alltid, lamslaget av sin grundläggande motsättning – att det inte är, och aldrig kan bli, en nationalstat. För närvarande har unionen 27 olika regelverk för AI! Samma problem undergräver dess massiva upprustningssatsning, där konkurrerande nationella företag som tillverkar stridsflygplan, drönare och stridsvagnar är oförmögna att samordna ett EU-omfattande projekt.

Europa är också 2020-talets största geopolitiska förlorare. Trumps vrede över de europeiska makternas vägran att stödja hans krig mot Iran har drivit på processen mot det västliga blockets upplösning ytterligare. Utöver  tillbakadragandetav 5 000 amerikanska soldater från Tyskland som tillkännagavs efter krigets början har Washington även meddelat sin avsikt att dra tillbaka en tredjedel av de stridsflygplan som för närvarande är stationerade i Europa. Detta kan gå mycket längre under den senare halvan av Trumps presidentperiod.

En annan effekt av kriget mot Iran har varit att avleda den internationella uppmärksamheten från den fortsatta farliga eskaleringen av det längsta europeiska kriget sedan andra världskriget. Under loppet av några dagar i maj drabbade storskaliga ukrainska drönarattacker både Moskva och Sankt Petersburg, ett scenario som skulle ha varit fullständigt otänkbart för inte så länge sedan. Parallellt med detta har Rysslands luftkrig eskalerat dramatiskt, med 24 procent fler långdistansdrönare riktade mot ukrainska städer i maj jämfört med april, vilket resulterade i det högsta antalet civila dödsoffer sedan 2022.

Sedan Rysslands vinteroffensiv avstannade har maktbalansen i konflikten tenderat att förskjutas mot Kiev, trots att frontlinjen i stort sett förblivit oförändrad. Putin står nu under hårt tryck. På slagfältet verkar de ryska förlusterna ohållbara på längre sikt utan ytterligare en massiv tvångsmobilisering, vilket skulle vara extremt politiskt riskabelt bara tre år efter Prigozhins myteri. De ekonomiska konsekvenserna av de ukrainska drönarattackerna mot ryska energianläggningar är också betydande. Raffinaderiproduktionen sjönk med 15 procent under våren, trots en guldgruva i form av höga oljepriser och en delvis lättnad av sanktionerna på grund av kriget i Iran.

Efter det totala misslyckandet med Trumps fredsinitiativ förra året är utsikterna för att Putin idag skulle söka en uppgörelse från en svagare position ännu mer avlägsna. Istället kan den ryska imperialismen försöka eskalera konflikten ytterligare för att öka trycket på Kiev och de europeiska makterna. I juni avfyrade en rysk fregatt varningsskott mot ett brittiskt fartyg i Engelska kanalen efter att ett tankfartyg från dn så kallade ”skuggflottan” beslagtagits av brittiska styrkor. Under de senaste månaderna har ryska drönare trängt in i luftrummet över åtminstone Rumänien, Lettland, Litauen, Estland, Finland, Moldavien och Polen.

Även om det mardrömsscenario som europeiska krigshetsare ständigt målar upp – ett ryskt angrepp mot Nato – inte ligger i korten, är det möjligt att Putin skulle kunna försöka ta efter Irans strategi med ”horisontell eskalering”. Europeiska underrättelsetjänster har till exempel spekulerat om att Vitryssland skulle kunna gå in i kriget i större utsträckning, vilket skulle öppna en ny front för att ytterligare sätta press på de ukrainska styrkorna.

Asien-Stillahavsområdet

Trumps beslut att, om än tillfälligt, omfördela USA:s militära styrkor till Mellanöstern och presentera en ”först”-doktrin för västra halvklotet inleder en ny fas av imperialistisk konflikt i Asien-Stillahavsområdet. Detta är den arena som objektivt sett förblir den viktigaste i den övergripande interimperialistiska konflikten. Även en delvis nedskärning av den amerikanska militära närvaron i regionen skulle få stora konsekvenser, då andra makter skulle träda in, framför allt ett Japan som snabbt återmilitariseras.

I juni 2025 varnade den amerikanske krigsministern Pete Hegseth vid Asia Security Forum i Singapore för att en kinesisk invasion av Taiwan var nära förestående. Detta följde på uttalanden från högt uppsatta amerikanska militärer som förutspådde en kinesisk militär attack år 2027. Vid årets forum i Singapore nämnde Hegseth dock inte ens Taiwan. Slutsatsen man kan dra av detta är inte att konflikten håller på att avta, utan att både Washington och Peking i detta skede förespråkar förberedelser framför konfrontation.

Vapenkapplöpningen i regionen fortsätter. Trump har pausat det senaste vapenförsäljningspaketet till Taiwan, liksom leveransen av kryssningsmissiler till Japan, men har ändå sålt mer vapen till Taipei än någon annan amerikansk president, dettagenom affären på 11 miljarder dollar i december 2025, den största någonsin.

De grundläggande ståndpunkterna hos den amerikanska imperialismen respektive KKP när det gäller Taiwan har inte förändrats. För båda är det den skarpaste röda linjen, där varje reträtt skulle leda till att deras makt hotas. Nationalismen, med Taiwan som central fråga, är den viktigaste basen  för KKP:s propaganda för att hålla tillbaka centrifugalkrafterna inom den nuvarande kinesiska staten, medan Taiwan har avgörande militär, strategisk och ekonomisk betydelse för den amerikanska imperialismens makt i Asien-Stillahavsområdet.

Den militära närvaron och de storskaliga övningarna i regionen utökas ständigt. Den årliga USA-ledda Balikatanövningen ”till försvar för Filippinerna” i april-maj omfattade 17 000 soldater, däribland för första gången 1 400 japanska soldater. I slutet av december genomförde den kinesiska armén en stor övning med stridsflygplan och krigsfartyg som simulerade en inringning av Taiwan. I juni höll Taiwans armé en stor övning som förberedelse för försvaret av Taiwansundet.

Konfrontationen om Taiwan utspelar sig helt över huvudet på arbetare och ungdomar i Taiwan och regionen. Den taiwanesiska DDP-regeringen ökar sin militärbudget och är helt beroende av den amerikanska imperialismen. De två oppositionspartierna, KMT och TPP, går i stort sett med på detta, även om KMT också framställer sig som ett parti som ”samtalar med båda sidor” – Washington och Peking. Regeringen använder också sin militaristiska politik för att genomföra nedskärningar och inskränka de demokratiska rättigheterna.

Den pågående strävan att ändra Japans ”pacifistiska” konstitution – som begränsar landets stora armé till enbart ”försvar” – har tagit kraftig fart med den högernationalistiska Sanae Takaichi som premiärminister. Försvarsutgifterna ökade med 9,7 procent förra året, med målet att nästan fördubbla budgeten under de kommande åren. Takaichis militarism möter också motstånd, med 50 000 demonstranter i Tokyo i maj. Hennes politik omfattar även angrepp på ”utlänningar”, vilket omfattar många olika grupper.

Takaichis uttalande i december förra året om att en kinesisk blockad eller ett krig mot Taiwan skulle utgöra en ”existentiell kris” för Japan utlöste en ny kris i förhållandet mellan Peking och Tokyo, bland annat i form av kinesiska marinövningar nära Japan och Pekings restriktioner för kinesiska resor till Japan, en viktig källa till intäkter från turismen. Den japanska regeringen har närmat sig sin sydkoreanska motsvarighet för militärt samarbete, en mycket omstridd fråga på grund av Japans brutala ockupation av Korea 1910-1945. Valet av en mer Kinavänlig, ”vänsterorienterad” president, Lee Jae Myung, har inte på något sätt bromsat Seouls anpassning till den japanska imperialismen, som inleddes under hans högerextrema föregångare. En extrem oro över inriktningen på Trumps politik i Asien-Stillahavsområdet är en viktig faktor som driver Tokyo och Seoul närmare varandra.

De senaste åren har också präglats av en konsolidering av den nordkoreanska regimens ställning, med en kraftig sväng bort från ”återförening” och ”solskensdiplomati” med Sydkorea, särskilt sedan Pyongyang gick in i Rysslands krig mot Ukraina. Xi Jinpings nyliga statsbesök var ett försök att återupprätta Kinas dominans i Nordkorea.  Denna har urvattnats av Pyongyangs växande band till Ryssland. Det understryker hur mycket den kinesiska imperialismen har hamnat på  defensiven, och hur dess ambitioner nu riktas mot att stabilisera sina centrala inflytandesfärer.

De globala effekterna av kriget mot Iran – på olja och energi, försörjningskedjor och transportvägar, inflation och annat – har varit mest kännbara i Asien, med dess stora beroende av importerad energi. Asiatiska utvecklingsbanken rapporterade att ”15 länder hade ansökt om finansiering, däribland Bangladesh, Fiji, Filippinerna och Sri Lanka, eftersom de står inför förluster av penningöverföringar och intäkter från turismen samt begränsade leveranser av bränsle och gödselmedel. Den största enskilda ansökan gällde 1,75 miljarder dollar från Filippinerna, som har utlyst ett nationellt energinödläge och gått över till att köpa rysk olja” (Financial Times den 13 juni). Indien, som tidigare förutspåddes ha den högsta tillväxten bland de större ekonomierna, har också begärt stöd.

Prisökningar och ransoneringar orsakade av kriget mot Iran har lett till omfattande protester. 1 200 demonstrationer mot brist på varor och höga priser i hela Sydasien har registrerats av den övervakande icke-statliga organisationen ACLED sedan kriget började. Takten ökar, med 15 demonstrationer per dag i början av juni. På Filippinerna gick transportarbetare ut i strejk i slutet av mars. Proteströrelserna kommer att växa, och krigets efterverkningar hotar regeringar, varav många är allierade med den amerikanska imperialismen.

Kuba i Trumps sikte

Efter Trumps förödmjukelse i Iran verkar det mest troliga nästa måt för hans aggression vara Kuba. Hur exakt han ska få den ”lätta segern” han hoppas på återstår dock att se.

Situationen på ön efter månader av ett extremt embargo är helt ohållbar – en massiv humanitär katastrof är på väg att inträffa. Regimen i Havanna gör allt för att tillmötesgå den amerikanska imperialismens krav, och förhandlingar på hög nivå – där CIA-chefen nyligen deltog i Havanna – pågår. Kubas president Díaz-Canel har aviserat flera ”reformer”, däribland avskaffandet av alla restriktioner för privata investeringar på ön från kubanska exilkubaner. Dessa åtgärder utgör betydande framsteg i regimens redan etablerade politik för kapitalistisk återuppbyggnad.

Trots dessa eftergifter finns det dock tecken på att Trump planerar militära angrepp mot ön. Åtalet mot Raúl Castro för historiska anklagelser har allmänt tolkats som ett försök att skapa en förevändning för en militärkupp i Madurostil. Utplaceringen av betydande amerikanska marina och militära resurser i regionen, däribland hangarfartyget USS Nimitz, pekar i samma riktning. Det är också möjligt att Trump avser att använda luftangrepp – en begränsad uppvisning av militär styrka – som ett verktyg för att pressa regimen till ytterligare eftergifter vid förhandlingsbordet.

Kuba är inte Iran, inte ens i fantasin. Det finns inga utsikter till en effektiv militär vedergällning mot en amerikansk attack, och Havanna har inget verkligt ekonomiskt inflytande över USA eller regionen i stort. Dess mäktiga allierade har dessutom redan så gott som bekräftat att inget meningsfullt stöd kommer att erbjudas. Detta betyder dock inte att Trumps övermod inte återigen skulle kunna leda till att han hamnar i ett träsk.

Att genomföra en ”Delcy Rodriguez-manöver” – att etablera en kollaborativ övergångsregering ledd av en insider – är mycket svårare att föreställa sig i Kuba än i Venezuela. Regimen i Havanna har varit fullt etablerad i årtionden, utan inre opposition eller Washingtonvänliga fraktioner, och präglas ideologiskt mycket mer konsekvent av sitt motstånd mot USA:s imperialistiska dominans. Den mäktiga ”kubanska lobbyn” i USA – som i huvudsak består av arvtagare till den tidigare kapitalistiska eliten som berövades sina tillgångar genom den kubanska revolutionen 1959 – kommer också att vara extremt svår att övertyga om att några marknadsvänliga reformer, oavsett omfattning, skulle kunna omvandla kommunistpartiets regim till en acceptabel partner. En amerikansk invasion av ön för att installera en helt ny kapitalistisk regim är också fullständigt omöjlig.

Därför kan ett amerikanskt angrepp, som lämnar kvar en trotsig regim i Havanna som styr över en humanitär katastrof orsakad av Trump, inte uteslutas. Det ohållbara status quo som Trumps påtvingade svält av ön innebär kan också bli en akut kriskälla för Washington och leda till kraftfulla proteströrelser i regionen och internationellt.

Socialister måste kämpa för att mobilisera arbetarklassen och de förtryckta i hela regionen och i USA i motstånd mot strypningen av Kuba och för att stoppa eventuella amerikanska bombningar. Internationell arbetarklassolidaritet är den enda kraft som kan rädda det kubanska folket.

Socialister motsätter sig också den kubanska regimens prokapitalistiska politik, som undergräver just de landvinningar från den kubanska revolutionen som har gjort det möjligt för folket att stå emot årtionden av imperialistisk aggression och inringning. Regimens krossade drömmar om en framgångsrik, kontrollerad kapitalistisk återgång i kinesisk stil är en illusion. Ett kapitalistiskt Kuba, på en isolerad ö med primitiva produktivkrafter och brist på resurser, skulle i mycket högre grad likna Haiti eller Puerto Rico än Kina.

Den enda utvägen för det kubanska folket är vägen mot internationell socialistisk förändring – kampen för arbetarregeringar baserade på offentligt demokratiskt ägande av resurserna och de centrala sektorerna i ekonomin i hela Latinamerika och Karibien.

Bolivianska arbetare visar vägen

I skrivande stund utgör arbetarklassen och bönderna i Bolivia den mäktigaste kraften som står emot Trumps imperialistiska offensiv på kontinenten. Den obegränsade generalstrejken samt  vägblockaderna, som har lamslagit landet i mer än sju veckor i krav på att Rodrigo Paz ska avgå, ger en glimt av det motstånd som den nya vågen av högerregeringar över hela kontinenten börjar möta. Det visar också att kontinentens revolutionära traditioner har överlevt en rad nederlag under de senaste två decennierna.

Samtidigt, när hotet om kapitulation från ledningen för den mäktiga fackförbundsorganisationen COB tornar upp sig, visar avsaknaden av revolutionärt ledarskap i denna situation att de grundläggande problemen som ledde till nederlaget för den revolutionära vågen i början av 2000-talet fortfarande är olösta. Efter misslyckandet med de på varandra följande ”rosa vågorna” av reformistiska regeringar som har kommit till makten under de senaste två decennierna är återuppbyggnaden av en ny latinamerikansk vänster, beväpnad med revolutionär socialistisk politik, det främsta politiska behovet just nu.

De avgörande  valen i juni mellan den trumpistiska extremhögern och den reformistiska vänstern i både Colombia och Peru kommer också att spela en viktig roll för utsikterna för regionen. I Peru har det officiella resultatet ännu inte tillkännagivits och det finns allvarliga farhågor kring rösträkningsprocessen, men extremhögerns Keiko Fujimori har en mycket knapp ledning (0,1 procent) med över 99 procent av rösterna räknade. Oavsett utfallet kommer det senaste mönstret av massuppror och oroligheter med säkerhet att fortsätta. En eventuell seger för den högerextreme kandidaten De La Espriella i Colombia i den andra valomgången den 21 juni mot Gustavo Petros kandidat Iván Cepeda skulle innebära ett stort uppsving för Trumps agenda.

Afrika

Afrika är ett annat centrum för den interimperialistiska konflikten och det befinner sig i främsta linjen när det gäller konsekvenserna av kriget mot Iran. Strejker i maj bland transportarbetare i Kenya och Komorerna samt minibusschaufförer i Moçambique mot höjda dieselpriser orsakade omfattande störningar. Massprotester, eller rädslan för sådana, har tvingat regeringar i många länder att mildra prisökningarna. Men detta är bara början, då stigande statsskulder leder till ytterligare angrepp. Höjda livsmedelspriser och brist på livsmedel kommer också att få en allt större inverkan i takt med att effekterna av kriget mot Iran fortsätter att kännas av.

Kontinenten har under de senaste åren sett många imponerande rörelser, främst initierade av ungdomar i generation Z – i Kenya, Madagaskar, Tanzania, Marocko och flera andra länder. Dessa modiga rörelser har dock inte lett till grundläggande förändringar utan snarare spårat ur på grund av självutnämnda ledare, oppositionspartiledare och till och med, till exempel i Madagaskar, militären. Man måste dra lärdom av detta och inse behovet av demokratiska organisationer för arbetarklassen och ett revolutionärt socialistiskt program.

I Nigeria, där val kommer att hållas i början av 2027 mitt i extrem åtstramning, förtryck och ökat våld, är behovet av ett starkt vänsteralternativ akut. MSA (ISA i Nigeria) deltar i diskussioner med andra vänsterkrafter, i en situation där fackföreningsbyråkratin drar sig undan från att ta på sig ledarskapet för att kanalisera massornas ilska mot Tinuburegimen. Detta lämnar endast den officiella borgerliga oppositionen, som inte representerar något annat än Tinubu, som ett alternativ för arbetarmassorna att vända sig till.

Tidigare ungdomsprotester, som i augusti 2024, har visat på ett starkt stöd för aktioner mot regeringen och dess IMF-initierade politik. Möjligheten att bygga upp en antikapitalistisk rörelse som kan utgöra ett socialistiskt alternativ har också visat sig, men detta kommer att kräva en organiserad kamp för att göra arbetarklassen medveten om sin roll när det gäller att ta ledningen för alla arbetande massor i kampen mot de härskande eliterna och för att störta kapitalismen och jordägarsystemet.

I Sydafrika är de senaste vågorna av våld mot arbetare från andra afrikanska länder ett resultat av den desperata situationen och avsaknaden av ett alternativ för arbetarmassorna. ANC-regeringen har fört landet in i en återvändsgränd, med massarbetslöshet och fattigdom, en följd av genomförandet av kapitalistisk nyliberal politik som angriper arbetarklassens villkor. Inga grundläggande åtgärder har vidtagits för att vända de ekonomiska strukturer som infördes av apartheid-Sydafrika. Den nuvarande reaktionära massilskan och det främlingsfientliga våldet syftar endast till att skylla på invandrare för den återvändsgränd som kapitalismen och ANC har drivit Sydafrika in i.

Endast en enad insats från arbetarklassrörelsen under ett revolutionärt ledarskap, som ställer frågan om makt på dagordningen  kan i slutändan rädda massan av sydafrikanska arbetare och fattiga bönder från den reaktionära motreaktionen i form av främlingsfientlighet och vända deras ilska mot kapitalismen. Detta är den allmänna hållning som behövs över hela kontinenten.

I Sahelregionen har utvecklingen i Mali visat hur militären, efter att ha tagit makten och allierat sig med ryska legosoldater, inte  kunnat stoppa islamistiska upprorsstyrkor. Militärregimerna i Sahel, som inledningsvis hade ett brett folkligt stöd, har misslyckats med att skapa säkerhet eller förbättra massornas levnadsvillkor. Trots ibland radikal retorik och vissa symboliska gester håller de sig inom kapitalismens ramar och agerar på ett militärt sätt uppifrån och ner mot massorna, i stället för att underlätta en rörelse bland arbetande människor för att ta sig an kapitalismen och imperialismen.

Kriget i Sudan fortsätter, trots att detta är ännu ett land där den amerikanska imperialismen har försökt påtvinga Trumps typ av fredsavtal – som mer handlar om USA:s tillgång till naturresurser än något annat. Sudan var ett av de länder som upplevde starka massrörelser 2019, vilket störtade regeringen och ledde till en kort period av organisering bland gräsrötterna. Men den borgerligt demokratiska övergångsregeringen sopades sedan åt sidan och det katastrofala inbördeskriget började. Regionala makter står på olika sidor, där Saudiarabien och Egypten stödjer  den officiella armén, medan Förenade Arabemiraten tillsammans med Etiopien ger stöd till RSF-styrkorna. Vissa observatörer förutspår att krig i regionen kommer att sprida sig om Etiopien, efter sina senaste odemokratiska val, attackerar Eritrea.

I Kongo finns det nu rapporter om att USA erbjuds kritiska mineraler av M23, den största rebellgruppen. Washington driver sådana prioriteringar – mer imperialistisk plundring – mitt under spridningen av en ny ebolavariant, mot vilken det inte finns något vaccin. Detta nya utbrott är delvis ett resultat av att USA drog sig ur Världshälsoorganisationen och att USAID lades ned.

Framtidsutsikterna för Afrika är nära kopplade till internationella händelser, och nya rörelser och arbetarkamp på kontinenten kommer också att få internationellt genomslag. Klimatförändringarna och miljökampen är också av avgörande betydelse, där brist på vatten och el utlöser konflikter.

Den politiska krisen skärps

Den politiska krisen är allestädes närvarande på global nivå, från KKP:s diktatur i Kina till de borgerliga demokratierna i Europa och Nordamerika. Generellt sett tar den sig främst uttryck i en skarp och växande polarisering, mitt i det politiska ”centrumets” snabba sammanbrott (de krafter som hålls ansvariga för eländet under den förgångna nyliberala eran).

I Storbritannien innebar lokalvalen i England och de nationella valen i Wales och Skottland den 7 maj ett förkrossande bakslag för Labourregeringen, vilket säkerligen kommer att bli ödesdigert för Kier Starmer. Mitt i efterdyningarna är det verkligen slående att inte en enda av Labours 402 parlamentsledamöter ses som en lämplig ersättare till premiärministerposten.

I stället är det borgmästaren i Greater Manchester, Andy Burnham, som partiet med all säkerhet kommer att vända sig till i ett försök att stabilisera situationen efter hans seger i fyllnadsvalet den 18 juni. Det är verkligen en bisarr syn att en politiker i ett regeringsparti driver en valkampanj med det uttryckliga målet att omedelbart avsätta premiärministern, och det illustrerar djupet i den brittiska kapitalismens politiska kris.

Burnham är unikt populär just eftersom han har hållit avstånd från parlamentet och Labourregeringen. Hans maktövertagande, åtföljt av signaler om en vag förskjutning åt vänster med tal om större ”offentlig kontroll” (i tydlig kontrast till offentligt ägande) över vatten- och energisektorerna, kommer utan tvekan att förbättra Labours popularitet på kort sikt. Det kommer också att dra tillbaka en viktig del av fackföreningsbyråkratin till partiet.

Hans profil kan också få en begränsad inverkan internationellt och användas för att skapa illusioner om en vänsterförskjutning inom socialdemokratin. Burnhams förmåga att besegra det rasistiska Reform UK vid valurnan kan också ge ett kraftigt uppsving åt tanken på att Labour är en nationell kraft som utgör det ”minst onda” för att hålla Nigel Farage borta från 10 Downing Street. Detta kommer också att utgöra en utmaning för Miljöpartiet, som har sett ett kraftigt uppsving i medlemsantal och stöd under sin nye vänsterledare, Zack Polanski.

Det underliggande kaoset i den brittiska kapitalismens kris kommer dock sannolikt inte att tillåta Burnham att njuta av en lång smekmånad. Under press från ”marknaderna” redan innan han valdes har han åtagit sig att respektera regeringens ”finanspolitiska regler” som begränsar de offentliga utgifterna. Han har också gett sitt stöd till regeringens drakoniska migrationsplaner.

Frankrikes presidentval 2027 är av stor betydelse för europeiska och globala perspektiv. Den överlägsna ledningen för Jordan Bardella från det högerextrema Rassemblement National i alla opinionsundersökningar är ytterligare ett tecken på att trots Trumps vacklande ställning – han har blivit en stor belastning för sina internationella vänner – har högerns uppgång ännu inte nått sin topp på global nivå. Extremhögern leder nu opinionsundersökningarna i var och en av Europas tre viktigaste makter – Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Om den skulle komma till makten i ens ett av dessa länder skulle de regionala och globala konsekvenserna bli enorma.

Denna utveckling sträcker sig också långt bortom Europa. Parallellt med en rad segrar för den latinamerikanska extremhögern omformar Japans variant av trumpism, ledd av Takaichi, den politiska scenen i världens fjärde största ekonomi.

Samtidigt har flera viktiga sittande Trumpanhängare drabbats av samma motgångar som han. Det mest framträdande exemplet är Ungerns Viktor Orbán, som led ett förkrossande nederlag i april. I Argentina nådde Mileis opinionssiffror en historisk bottennivå i maj mitt i en våg av protester. Och högern fick ingen smekmånad när den återtog makten i Bolivia eller Chile, och det kommer den inte heller att få i Peru eller Colombia (om Fujimori och De La Espriella väljs).

Kampen för att besegra den växande högern är av enorm betydelse i marxisternas program idag. På denna front har vårt program en tydlig utgångspunkt – uppbyggnaden av en oberoende arbetarklassopposition. En berättigad rädsla för de politiska monstren inom extremhögern kan få idén om folkfrontsliknande ”regnbågskoalitioner” för att besegra dem att framstå som en nödvändighet som bygger på sunt förnuft. Marxisterna förlitar sig dock på arbetarklassens historiska minne för att tålmodigt förklara den återvändsgränd det innebär att klamra sig fast vid de diskrediterade krafterna från den nyliberala eran, vars hat i första hand har drivit på högerns uppgång. Detta är den misslyckade strategin som, genom upprepade svek och kapitulationer, ledde fram till mardrömmarna med Trump och Bolsonaro.

Högern är inte bara på frammarsch utan rör sig också själv längre åt höger, i takt med resten av det politiska etablissemanget. ”Overtonfönstret” (ett begrepp som avser den föränderliga uppsättningen idéer som anses ”acceptabla” i det officiella samhället) har förskjutits dramatiskt under de senaste åren. I många länder kan högern nu stolt sprida den sorts smuts som till och med nyfascisterna i början av 2000-talet var rädda för att yttra. Begreppet ”remigration” – som bokstavligen innebär att sparka ut icke-vita medborgare ur Västländerna – har blivit mainstream inom den amerikanska och europeiska högern. Rasister – däribland världens första biljonär – med miljontals anhängare ”säger det som ingen vågar säga högt”: att de europeiska och nordamerikanska samhällena inte längre är tillräckligt vita. Det är dessa idéer som låg bakom de rasistiska pogromerna, som Elon Musk mobiliserade till och som i juni ledde till att dussintals familjer brändes ut ur sina hem i Belfast.

Förutom uppenbar rasism har högern också fortsatt att omfamna reaktionär ideologi om kön och kärnfamiljen. För många högerextrema krafter idag är sexistiska idéer inte bara något som ursäktas, utan en central del av deras varumärken. Deras attacker begränsar sig inte bara till kvinnofientlig retorik – som i sig underblåser könsbaserat våld och övergrepp – utan omfattar även åtstramningsåtgärder och angrepp på kvinnors rättigheter. I ett antal länder har högern dessutom förklätt sina rasistiska, invandrarfientliga idéer med argument om att ”försvara våra kvinnor” mot ”utländska män”. Angrepp på HBTQ-rättigheter är också ett kännetecken för högern globalt, där transpersoner är ett särskilt mål för häftiga angrepp. De syftar till att driva bort transpersoner från det offentliga livet och angriper till och med de begränsade framsteg som vunnits i vissa länder under de senaste decennierna.

Denna polarisering är dock inte ensidig. Även där extremhögern leder i opinionsundersökningarna är det betydligt fler som hatar dem än som inte gör det. Detta har ofta också kommit till uttryck på gatorna, bland annat i Storbritannien där ”Together”-demonstrationen den 28 mars överskuggade den historiska extremhögermarschen med över 100 000 deltagare i september 2025.

Detta har också ett politiskt uttryck. I Frankrike inleddes Jean-Luc Mélenchons kampanj inför valet 2027 vid en demonstration med tiotusentals deltagare i Saint-Denis, där hans parti La France Insoumise (LFI) nyligen vann borgmästarvalet mot rasisterna. Opinionsundersökningar visar att han har en reell chans att ta sig vidare till den andra omgången i presidentvalet, vilket skulle innebära en politisk jordbävning. En sådan episk kraftmätning mellan vänster och höger skulle erbjuda en enorm möjlighet att mobilisera arbetarklassen och den unga majoriteten i den typ av rörelse som behövs för att tvinga tillbaka RN.

I valet i den spanska statens folkrikaste region, Andalusien, gjorde en ny kraft till vänster om det krisdrabbade Podemos – Adelante Andalucía – ett stort genombrott i maj. Kanadas New Democratic Party (NDP) har också upplevt en återuppgång under den nye, självutnämnde socialistiske ledaren Avi Lewis, som besegrade partiets etablissemang i ett ledarskapsval som påminde om Jeremy Corbyns häpnadsväckande uppgång till Labourledarskapet 2015.

Samtidigt är Corbyns katastrofala och – politiskt sett – kriminella slöseri med den historiska möjlighet som bildandet av Your Party i Storbritannien innebar ett av de tydligaste exemplen på reformismens bankrutt i modern tid. Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland) förde en effektiv och energisk kamp för att göra YP till den socialistiska kraft, förankrad i arbetarklassens organisation och kamp, som den behövde vara. Ledande personligheter som Zarah Sultana, tillsammans med tusentals aktivister, insåg också behovet av att gå bortom ”Corbynism 2.0”. Men i slutändan visade sig krafterna inom den organiserade vänstern, och i synnerhet den revolutionära marxismen, vara för få för att kunna spela en mer avgörande roll.

Slutsats

Det bör noteras att Trumps krig mot Iran, till skillnad från folkmordet i Gaza, inte gav upphov till någon internationell antikrigsrörelse. De processer som det har satt i rörelse kommer dock att bli historiska drivkrafter för klasskampen under den kommande perioden, vilket redan har påpekats i samband med Asien och Latinamerika.

Vi måste se på hur de inflationstrender som följde på covidpandemin och inledningen av kriget i Ukraina drev klasskampen framåt i Nordamerika och Västeuropa. Det självförtroende och den erfarenhet som vunnits genom dessa strejkvågor kan nu bli en faktor i nya omgångar av klasskamp som skymtar vid horisonten.

I Iran kan arbetarklassen och ungdomarna, när krigets dimma har skingrats, återigen gå till handling, bland annat för att kräva en ”fredsdividend” och sin andel av bytet från de flera miljarder dollar stora fonderna som enligt uppgift kommer att ställas till regimens förfogande. Alla faktorer som utlöste massrörelsen för fem månader sedan och tidigare – extrema prisökningar, social kris, brutalt förtryck, vattenbrist – har förvärrats efter kriget, med en miljon förlorade arbetstillfällen och den omfattande förstörelsen till följd av bombningarna. I USA kan Trumps blottlagda svaghet inbjuda till rättfärdig agitation från en arbetarklass som har ”Slaget om Minneapolis” i bagaget.

Kapitalismens AI-offensiv kommer också att bli en källa till kamp. Detta kommer att omfatta miljökamp i lokalsamhällen mot klimatförstörande datacenter, och motstånd på arbetsplatserna mot försök att införa arbetsbesparande teknik på bekostnad av arbetstillfällen och arbetsvillkor.

Forskare förutspår att det finns en 90-procentig sannolikhet för ett ”super-El Niño”-väderfenomen under andra halvåret 2026, vilket skulle kunna bli det största någonsin. Detta fenomen har historiskt sett inte bara förknippats med hungersnöd och elände utan också med revolutioner.

I maj återvände hundratusentals människor till Argentinas gator för att protestera mot kvinnomord, efter de brutala morden på två tonårsflickor – nästan exakt 11 år efter den historiska ”ni una menos”-rörelsen som skakade världen. Och miljoner kommer att fortsätta organisera sig och mobilisera mot krig, rasism och extremhögern. Hjältemodet hos Renee Good och Alex Pretti – och hos otaliga andra okända fallna klasskämpar – är bara toppen av isberget när det gäller de nya generationer som är beredda att kämpa till slutet mot det kapitalistiska system

I slutändan är det mest brådskande behovet som svar på de skarpa vändningar och plötsliga förändringar som beskrivs i detta dokument att bygga ett internationellt revolutionärt parti. Endast marxismen kan ge en förklaring till systemets mångfacetterade kriser, som alla har sina rötter i kapitalismens grundläggande motsättningar – i synnerhet privatägandet och nationalstaten. Och endast socialismen – som kommer att lösa dessa motsättningar genom att socialisera ekonomin och förena världen i fred och samarbete – kan erbjuda en framtid präglad av hopp och värdighet för människorna och planeten. Det är dags att fördubbla alla ansträngningar för att uppnå dessa mål.