Varning: 1,5 grader kan vara kört

Klimatförändringar och global uppvärmning pågår i en rasande takt. Etablissemangets åtgärder är helt otillräckliga (Foto: Public Domain).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Kontrasten är dramatisk mellan den tekniska diskussion om en i sig helt absurd marknadshandel om utsläppsrätter som sägs vara knäckfrågan på årets FN-ledda klimattoppmöte, COP25, i Madrid den 2-13 december och den klimatvarning om att vi redan kan vara mycket nära tippunkter i riktning mot en ohejdbar växthusvärld som sju ledande klimatforskare publicerade i tidskriften Nature den 28 november.

COP25, som på grund av upproret i Chile har flyttats till Spanien, har kallats ännu ett mellanårsmöte innan Parisavtalet officiellt ska träda i kraft nästa år, då COP26 i Glasgow också måste presentera dramatiskt skärpta nationella åtaganden om inte Parisavtalets mål att hejda den globala uppvärmningen under 2 grader och helst under 1,5 grader alls ska ha någon trovärdighet kvar. 
Trots alltmer desperata larm från klimatforskarna och världens klimatstrejkande skolungdomar tyder inget på att dagens regeringar ska svara upp mot detta. Tvärtom fortsätter utsläppen av växthusgaser att öka. 
Enligt FN:s miljöprogram Unep måste ländernas åtaganden femfaldigas för att världen ska klara Parisavtalets högsta ambitionsnivå på max 1,5 grader och trefaldigas för att klara 2 grader. Även om alla nationella klimatmål skulle uppnås, och idag pekar inget alls på detta, skulle detta enligt FN:s klimatpanel peka mot en katastrofal uppvärmning med 3,2 grader innan århundradets slut. 

I en artikel i tidskriften Nature med rubriken ”Climate tipping points – too risky to bet against” varnar sju av världens mest kända klimat- och Earth System-forskare för att vi redan kan vara mycket nära de tippunkter då en utveckling mot en katastrofal ”växthusvärld” inte längre kan hejdas.
När FN:s klimatpanel (IPCC) för två årtionden sedan först började varna för möjliga tippunkter med ”storskaliga diskontinuiteter” i klimatsystemet ansågs dessa vara troliga först vid en global uppvärmning över 5 °C. I sina två senaste ”Speciella rapporter” 2018 och i september i år varnar IPCC för att sådana kan inträffa redan mellan 1 och 2 graders uppvärmning.
Nu varnar sju ledande forskare i Nature för att flera tippunkter i kryosfären (områden av is och snö) är farligt nära, även om takten kan saktas in och underlätta en anpassning. Där isen, havet och berggrunden möts vid Amundsenhavet i Västra Antarktis kan en tippunkt redan ha passerats, där det inte längre går att hejda en kollaps som likt dominobrickor kan destabilisera hela västra Antarktis istäcke. Det skulle i så fall leda till cirka 3 meters havsnivåhöjning, även om det kan ta några hundra år.

Färska data tyder på att även området vid Wilkesbäckenet i östra Antarktis kan vara destabiliserat på samma sätt, vilket bortom ett århundrade kan leda till ytterligare 3-4 meters höjning av havsnivån. Den accelererande avsmältningen av Grönland kan enligt forskarnas modeller nå en liknande tippunkt redan vid 1,5 graders uppvärmning runt 2030, som över tusentals år kan höja havsnivån med ytterligare sju meter.
Kapitalismens konsekvenser kan med andra ord redan ha dömt framtida generationer på planeten till mer än tio meters höjning av havsnivån, även om takten i isens avsmältning kan påverkas. Det som med 1,5 grader kan ta tiotusen år kan vid 2 grader ske på mindre än tusen år. 
På mycket kortare sikt kan klimatförändringarna trigga än mer förödande tippunkter för organiskt liv i biosfären. 
Havens uppvärmning har redan inneburit en förlust av hälften av de grunda vattnens koraller på Stora barriärrevet i Australien. Redan vid 2 graders uppvärmning bedöms 99 procent av de tropiska havens fisk­rika koraller vara förlorade genom en kombination av havens uppvärmning, försurning och föroreningar. Konsekvensen blir en förödande förlust av havens biologiska mångfald med stora konsekvenser för både havens och människans hälsa och försörjning. 

Även Amazonas, som är planetens största regnskogsområde och habitat för 10 procent av jordens kända arter, kan vara farligt nära en tipppunkt, där regnskogen genom en samvariation av avskogning, bränder och uppvärmningens självförstärkande mekanismer förvandlas till savann. En sådan tippunkt anses kunna komma vid en avskogning på mellan 20 och 40 procent, samtidigt som dagens avskogning redan har nått 17 procent. 
Då Arktis uppvärms dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet är också jordens barrskogsbälten alltmer sårbara för en tilltagande skogsdöd som hotar att förvandla dem från kolsänkor till utsläpps­källor, orsakad av ökande angrepp av insekter och bränder. Samtidigt börjar permafrosten att töa upp på ett oåterkalleligt sätt med tilltagande utsläpp av koldioxid och metangas, som inom 100 år är 30 gånger mer potent som växthusgas än koldioxid.

Kapitalismens konsekvenser kan med andra ord redan ha dömt framtida generationer på planeten till mer än tio meters höjning av havsnivån, även om takten i isens avsmältning kan påverkas. Det som med 1,5 grader kan ta tiotusen år kan vid 2 grader ske på mindre än tusen år. 

Om världen ska ha en 50-procentig chans att stoppa uppvärmningen vid 1,5 grader återstår enligt forskarna bara en kolbudget på ytterligare utsläpp av 500 gigaton koldioxid. 
I artikeln redovisar de ett skrämmande räkneexempel på att permafrostens upptinande kan ta 100 gigaton av denna budget i anspråk, även om man inte räknar in metangas från djupare permafrost eller gasutsläpp under havsytan. Amazonas avskogning kan också beräknas minska den återstående kolbudgeten med 90 gigaton och barrskogarna med ytterligare 110. 
Om detta visar sig stämma återstår med dagens nivåer av årliga utsläpp på 40 gigaton nästan ingenting, en slutsats som redan har fått klimatforskaren Johan Rockström att förklara 1,5-gradersmålet som nästan omöjligt att uppnå.
Alla dessa nödlägen hotar nu enligt de sju forskarna att samspela till en global kaskad av tippunkter som kan leda till ”ett nytt, mindre beboeligt växthus-tillstånd”. Något som kan inträffa via rubbningar av cirkulationen i haven och atmosfären, självförstärkande ökningar av växthusgaser och den globala temperaturen eller alternativt av ökande molntäcken. Sådana kaskadeffekter tror forskarna kan bli vanliga, där tippunker i ett system ökar risken för att de utlöser andra.

De sju forskarna pekar också på att tidiga resultat av de senaste klimatmodeller som ska användas i IPCC:s sjätte rapport 2021 tyder på en mycket större klimatkänslighet än tidigare modeller och preliminära resultat som antyder att en global tippunkt är möjlig. 
Gentemot de vetenskapsmän som fortfarande anser detta vara alltför spekulativa slutsatser svarar de sju att vi inte har råd att chansa. Om en global tippunkt inte kan uteslutas råder det enligt de sju “ett planetärt nödläge”: ”Vi argumenterar att den tid vi har att ingripa för att förhindra en tippunkt redan kan ha sjunkit ned emot noll, medan tiden att åstadkomma noll i nettoutsläpp som bäst kan vara 30 år. Därför kan vi redan ha tappat kontrollen över om en tippunkt inträffar. Den återstående fördelen kan vara att den takt som skadorna efter tippunkterna uppträder i – och därför de risker de medför – fortfarande i viss mån kan vara under vår kontroll.”

Slut upp i Norra stadsparken i Rinkeby!

En mer förkrossande dom över vad som utan att de tar dessa ord i sin mun är det kapitalistiska systemets dödliga konsekvenser har kanske aldrig uttalats, samtidigt som inga svar kan förväntas från klimatmötet i Madrid. Som även SVT-reportern Erika Bjerströms kunnat se är ”gapet mellan forskarnas ord om globalt nödläge och vad mötet faktiskt väntas handla om astronomiskt”.
Men även om vare sig klimatforskarna eller Fridays For Future kan förväntas ha några svar på vad som måste göras är det den frågan som nu en ny generation av allvarligt oroade unga världen runt kommer att kräva tydliga och socialistiska svar på.