Aktion mot Deportation (AmD) i Göteborg bildades i slutet av 2010 efter att unga aktivister i Ingen Människa är Illegal vänt sig till Rättvisepartiet Socialisterna för att diskutera ett samarbete med direkt aktion mot massutvisningar.
Fler föreningar och organisationer anslöt och det var framför allt nya och unga aktivister som deltog. Asylrörelsen deltog också aktivt, vilket gjorde att erfarna asylaktivister och nya skikt sammanfördes och aktionerna blev massiva och framgångsrika.
De första blockaderna i början av 2011, mot massdeportationerna till Irak, samlade flera hundra. Efter den första blockaden protesterade över 600 personer i centrala Göteborg i solidaritet med dem som blivit omhändertagna av polisen under aktionen.
Under tre dagar i januari 2011 lyckades AmD Göteborg och Asylrörelsen blockera Migrationsverkets in- och utfarter. 200 personer deltog i kraftsamlingen som sedan våldsamt bröts upp av polis. 70 personer omhändertogs och 13 åtalades.
Mediagenomslaget blev stort, och bidrog till att media började skriva om massutvisningar istället för påstådd massinvandring.
Efter flera lyckade aktioner blev Aktion mot Deportation ett namn och fler aktivister fylldes på. Många av dem som anslöt sig i efterhand var gamla aktivister som kom från anarkistiska miljöer och de blev genast motståndare till den modell som AmD Göteborg vilat på. Kollektiva beslut skulle nu inte tas, med argumentet att ”alla väljer sin egen aktionsmetod”. Nätverkets styrka – det kollektiva agerandet – var inte längre viktigt.
Resultatet blev att färre samlades på möten och i sin tur till aktionerna.
Med den senaste blockaden mot en utvisning till Afghanistan, den 11 februari 2014, måste skillnaderna i organisering ut i ljuset och kritik mot det anarkiststyrda AmD Göteborg förklaras.
Inför blockaden pågick ett stort hemlighetsmakeri från AmD:s sida. Asylrörelsen som också mobiliserade fick ingen information om AmD och dess planer inför aktionen. Vi använde Asylrörelsens egna kanaler för att få fram information, och man tvingades mobilisera aktivister helt utan kommunikation med det andra nätverket.
Vid planering av blockader kan det vara viktigt med försiktighetsåtgärder. Asylrörelsen, som var först på plats vid förvaret dagen för utvisningen och hade kontakt med de förvarstagna afghanerna, var de första att möta polisen när avspärrningarna började dras upp och fler och fler poliser anlände. Vi fick aldrig till någon dialog med AmD på plats när de väl dök upp.
På plats vägrade AmD att samarbeta med de afghanska föreningarna och Asylrörelsen. Inga kollektiva beslut kunde fattas om agerande och den anarkistiska organisationsformen splittrade upp protesten, vilket kraftigt försvagade den.
Man kunde räkna asylaktivisterna till uppåt 100 personer, en samling som utan tvekan skulle ha kunnat utgöra ett större hinder för polisens planer, och gemensamt organiserat skulle man ha kunnat fördröja transporten av de åtta afghanska unga männen i flera timmar, som skett vid tidigare aktioner. ■
