foto: Roberto Stuckert Filho / PR / Flickr
Under 2015 kommer vi att se nya attacker från regeringen och arbetsgivare mot arbetare och unga, vilket kommer att innebära nya kamputbrott.
Med den knappaste marginalen i Brasiliens historia lyckades Dilma Rousseff från det socialdemokratiska Arbetarpartiet (PT) bli återvald som president i oktober. Hon fick 51,6 procent av rösterna mot 46,4 procent för högerns kandidat Aécio Neves.
PT:s ställning har underminerats efter 12 år vid makten och en stagnerande ekonomi. Den relativa stabiliteten bröts redan ifjol med massprotesterna i juni och allt pekar på att Dilmas andra mandatperiod kommer att utmärkas av en större polarisering och ökade klassmotsättningar.
För att vinna valet spelade den sittande presidentens kampanjmakare på den berättigade rädslan för att högern skulle komma tillbaka, med en råare nyliberal politik. Men trots en rekorddyr kampanjbudget (Dilmas valkampanj kostade närmare en miljard svenska kronor) var utgången osäker inför den andra valomgången.
Kampanjen mot högerpartiet PSDB lyckades mobilisera ett skikt av aktivister som man inte har sett på länge och bland vissa grupper återuppväcktes hoppet om att den nya regeringen skulle gå åt vänster.
Dessa förhoppningar grusades dock snabbt. Bara tre dagar efter valet höjde centralbanken överraskande styrräntan till 11,25 procent, vilket följdes av ny höjning till 11,75 procent en månad senare.
Dilma gav snabbt signaler om behovet av ”nationell försoning”. Hon, som anklagade både Aécio Neves och den andra huvudmotståndaren Marina Silva (från ”socialistpartiet” PSB) för att gå bankernas ärenden, utsåg en bankdirektör till finansminister.
Det fanns utrymme för ett tredje alternativ i valet. Ett tag såg det ut som om Marina Silva, som tog över som presidentkandidat efter att PSB:s Eduardo Campos omkom i en flygkrasch mitt under valkampanjen, till och med skulle kunna vinna valet. Men hon, som försöker ge sken av att stå för en ”ny typ av politiker”, serverade bara gammal skåpmat under förevändningen att vilja plocka ”det bästa” från PT och PSDB. Till slut kom hon på tredje plats, men hennes stöd till Aécio Neves i andra valomgången visade att hon inte stod för något nytt.
PSOL, det breda vänsterparti som LSR (CWI i Brasilien) är med och bygger, gick framåt i valet. PSOL:s presidentkandidat Luciana Genro lyckades fördubbla röstantalet från 2010 och fick 1,6 miljoner röster (1,6 procent).
Partiet gick från tre till fem ledamöter i det federala parlamentet och från sex till tolv ledamöter i delstatsparlamenten. Bäst gick det i delstaten Rio de Janeiro, där partiet gick från två till tre ledamöter i det federala parlamentet och från två till fem i delstatsparlamentet. I Rio de Janeiro fick PSOL:s guvernörskandidat 8,9 procent av rösterna.
I Rio Grande do Norte fick PSOL-kandidaten och tillika CWI-medlemmen Robério Paulino 8,7 procent av rösterna som guvernörskandidat.
Men PSOL:s framtid hotas av den höger som utgör ledningens majoritet och av att många av partiets parlamentsledamöter vill att PSOL ska bli ett stödparti till PT.
PT har lyckats hålla sig vid makten under tolv år tack vare en relativt stabil ekonomi och ett gynnsamt ekonomiskt klimat fram till världskrisens utbrott 2008. Grundpelarna för landets ekonomiska tillväxt har varit råvaruexport (främst järnmalm och jordbruksprodukter till Kina) och ökad inhemsk konsumtion baserat på en viss omfördelningspolitik (som införandet av ett ”familjebidrag” och höjd minimilön) och att det har blivit lättare att ta lån.
Men nu mattas tillväxttakten i Kina av, samtidigt som den inhemska konsumtionen stagnerar och hushållen är överbelånade. I år kommer BNP-tillväxten att hamna på nära noll procent.
Trots regeringens propaganda om att statsskulden inte är ett problem längre beräknas summan av kostnaderna för skulden att sluka svindlande 47 procent av den federala budgeten nästa år.
Det är inte bara ekonomin som oroar. Landets delvis statliga oljejätte, Petrobras, skakas av en historisk korruptionsskandal. Nyligen häktades styrelseordförandena för flera av landets största byggföretag misstänkta för inblandning i korruptionshärvan, som omfattar 30 miljarder kronor. Skandalen innefattar mutor som har gått till flera stora partier, inklusive PT. Än så länge har inte Dilma själv dragits in i skandalen, men det är inte uteslutet med nya avslöjanden.
Brasiliens rikaste region, som innefattar delstaten São Paulo, har också drabbats av en kris i vattenförsörjningen. Bakom krisen står privatiseringspolitiken. Delstaten privatiserade delvis vatten och avloppsverk, vilket har resulterat i att det senaste årtiondet riktat in sig på att göra miljardvinster åt aktieägarna på bekostnad av nödvändiga investeringar.
Vattenreservoarerna står rekordlåga och kommer inte att återhämta sig om det inte regnar mycket mer än det normala under de regniga sommarmånaderna som inleds nu. Det innebär också att krisen kommer att förvärras när regnperioden är över i april. Elförsörjningen hotas också när vattenkraftverkens dammar sinar. Elbolagen har fått ta stora lån för att köpa el från värmekraftverk, vilket kommer att leda till höjda elräkningar.
Efter segern som stoppade höjningen av kollektivtrafikpriserna under juni 2013 fortsatte kampen i mer fragmenterad form, eftersom rörelsen saknade strukturer för att bilda en gemensam kampplattform.
I år har vi dock sett flera exempel på hur strejkande medlemmar kört över byråkratiska fackledningar och lyckats nå betydande segrar. Exempevis vann renhållningsarbetarna i Rio de Janeiro en 37-procentig höjning av grundlönen.
Men i avsaknad av samordning för kampen och med en ökad repression mot all slags kamp har regeringen och arbetsgivarna i viss mån kunnat slå tillbaka.
Makteliten utnyttjade exempel-
vis de oansvariga aktionerna från det så kallade ”svarta blocket”, speciellt efter att tv-fotografen Santiago Andrade dödades av en fyrverkeripjäs, för att attackera och begränsa protesterna mot sommarens fotbolls-VM. En del strejker och fack har också attackerats, som när 42 tunnelbanearbetare i São Paulo avskedades efter en strejk.
Mest framgångsrik har de taklösas kamp varit. De Taklösa arbetarnas rörelse (MTST), som LSR har ett bra samarbete med, har genomfört ett flertal lyckade ockupationer och lyckats vinna flera viktiga segrar.
Under 2015 väntar flera nya attacker från regering och arbetsgivare, vilket talar för ett nytt år fyllt av kamp. En utmaning för den socialistiska vänstern är att skapa de demokratiska strukturer som är nödvändiga för att forma en gemensam plattform för kamp. ■
