Till nyligen var Gaddafi vän och allierad med ledarna i Väst. Nu firar de sin tidigare väns död i en blandning av hyckleri och profitjakt. De har dragit fram gamla anklagelser om Gaddafis stöd till internationell terrorism. Anklagelser som försvann när Gaddafi blev deras allierade i ”kriget mot terrorismen”.Socialister skulle ha velat se Gaddafi ställas inför en folklig domstol för de brott han har begått. Det skulle ha avslöjat korruptionen inom hans förtryckarregim och kopplingarna till imperialismen. Men det är just dessa kopplingar som gör att imperialismen gläds över att Gaddafi är död.
Multinationella företag har börjat undersöka hur de kan göra vinst på återuppbyggandet av Libyen. Den brittiska regeringen har beräknat att kontrakt till ett värde av 200 miljarder pund (över 2 000 miljarder kronor) ”står på spel” i Libyen (London Evening Standard 2011-10-21).
De imperialistiska makterna har aldrig haft några betänkligheter att stödja diktaturregimer som den i Saudiarabien eller, till nyligen, Gaddafi om det legat i deras ekonomiska och/eller strategiska intresse. Därför var det inga problem för USA och Storbritannien att skicka fångar till Gaddafis fängelser.
Till en början försökte Gaddafi inleda en motoffensiv mot Benghazi och andra centra för revolutionen under februari. Dessa städer var onekligen hotade, men hade kunnat försvaras av ett folkligt massförsvar baserat på den miljon människor som bor i Benghazi, i kombination med en revolutionär appell till arbetare, ungdomar och fattiga i resten av Libyen. Detta hade kunna leda till en snabbare seger utan ett imperialistiskt ingripande.
Men den självutnämnda ledningen för upproret var inte beredd att göra detta. Det nationella övergångsrådet (NTC) dominerades av avhoppare från regimen och personer som öppet var för imperialismen. De satte sig över de stämningar mot utländsk intervention som fanns till en början och vände sig till de imperialistiska makterna och de halvfeodala arabstaterna för att få stöd.
De stora imperialistiska nationerna tog tillfället att stiga in på arenan. De kunde utmåla sin intervention som en ”humanitär” insats för att rädda liv. Deras syfte var att hejda revolutionen, återuppbygga sina stödjepunkter i regionen och öka exploateringen av Libyens naturtillgångar.
De imperialistiska makterna, NTC och andra hävdar att revolutionen i Libyen varit den mest genomgripande av alla revolutioner i Nordafrika under detta år. På ett sätt är detta sant; även om ett skikt av Gaddafis ämbetsmän bytt sida, har en stor del av den gamla staten, och särskilt militären och polisen, krossats under revolutionen och inbördeskriget. Men det är inte sant i ett annat avseende.
I Tunisien och Egypten fanns det en massrörelse som skrämde imperialismen, trots att den gamla statsapparaten försökt hänga kvar vid makten genom att offra de gamla diktatorerna. I Libyen har däremot imperialismen inte bara kunnat skaffa sig utrymme inom ramen för revolutionen, utan till och med kunnat dra nytta av den.
NTC är fortfarande i många avseenden inte en riksomfattande kraft. Dess maktbas ligger till stor del i de östra delarna kring Benghazi. Det var där som de utropade att inbördeskriget var slut den 23 oktober. Det är fortfarande oklart när NTC kommer att flytta till Tripoli, en stad som är mer än Libyens huvudstad. Omkring en tredjedel av landets befolkning bor i Tripoli.
NTC:s ledning har ännu inte kunnat utse en ny övergångsregering. Den tidigare övergångsregeringen avgick i juli efter det ännu ouppklarade mordet på den militäre befälhavaren general Younnes, vilket utfördes av några av hans tidigare militära allierade bland rebellerna.
NTC:s ”premiärminister” Ali Tarhouni var fram till revolutionen lärare i ekonomi vid universitetet i Seattle, USA, och hans hustru är åklagare vid åklagarämbetet i delstaten Washington. NTC:s problem visas av att Tarhouni har fått en månad på sig att utse en tillfällig regering.
Det tragiska med den första fasen av den libyska revolutionen är att det till stor del spontana inledande upproret inte ledde till utvecklingen av en demokratisk organisering, trots att många libyer har varit delaktiga i striderna och massbeväpningen av befolkningen.
Utan starka demokratiska, oberoende organisationer i bostadsområden och på arbetsplatser är det miliserna och moskéerna som har tagit ledningen när det gäller att upprätthålla ordningen och att åter få samhällsservicen att fungera. Dessa miliser är inte demokratiskt styrda eller kontrollerade. De är uppdelade efter geografiska, stammässiga eller etniska linjer, liksom utifrån olika uppfattningar. Milisernas ledare har sina egna dagordningar.
Genom att det ännu inte har utvecklats en arbetarrörelse och politiska krafter till vänster har islamistiska grupper försökt bygga upp ett bredare stöd. Den enväldigt styrda gulfstaten Qatar, som äger TV-bolaget Al-Jazira, har spelat en nyckelroll i att stödja olika ledare och miliser.
När NTC:s ordförande Jalil, Gaddafis tidigare justitieminister, utropade ”Libyens befrielse” och att de militära striderna avslutats i Benghazi, sa han också ”som ett muslimskt land har vi tagit Sharia som vår viktigaste lag”. Vem som hade beslutat detta var inte klart, men det avspeglade de islamistiska krafternas växande styrka.
Paddy Ashdown, NATO:s tidigare ”höge representant” i Bosnien och Hercegovina, säger att valen i Libyen borde genomföras ”så sent som möjligt”. Det viktigaste är, enligt Ashdown, att upprätta ”lag och ordning – kanske till och med krigslagar” och att ”statens monopol på dödligt våld” återupprättas (Guardian, 2011-10-22).
Stabiliseringen kommer inte att bli enkel. Många libyer, särskilt ungdomarna, känner att de har en möjlighet, och kraften, att bestämma över sin egen framtid. Det kommer att vara svårt för NTC, eller någon annan regering, att omedelbart etablera sin auktoritet. Till detta kommer de klyftor som finns mellan de olika miliserna, till exempel mellan Misratah och Zintan i väster och Benghazi i öster.
Den berbiska minoriteten, som spelade en nyckelroll i striderna i väst, har sina egna krav. Imperialismen hoppas att Libyens oljerikedomar kommer att hålla ihop landet. Men de kan leda till strider mellan de olika eliter som tävlar om makten om hur bytet ska delas.
Under de senaste årtiondena har en känsla av att vara libyer tilltagit, men revolutionen och inbördeskriget har öppnat sprickor läng stam-, klan-, etniska och regionala linjer. I avsaknad av en arbetarrörelse, som skulle kunna ena de arbetande massorna i kamp, kan detta leda till djupare motsättningar i framtiden. Detta kan späs på i efterdyningarna till inbördeskriget.
Libyens arbetare och ungdomar har ännu inte lagt fram sina krav på bordet. 30 procent av Libyens 6,5 miljoner invånare är under 15 år, genomsnittsåldern är 24 år och det finns en kvarts miljon gymnasie- och högskolestuderande med höga förväntningar på framtiden. Särskilt gäller det arbetslösheten, som idag ligger på 20 procent.
Olja och gas har gjort Libyen till ett rikt land. Världsbanken uppskattar att det finns en valutareserv på 160 miljarder dollar (1 000 miljarder kronor). Dessa rikedomar gjorde att utbildning och sjukvård var gratis och många basvaror var subventionerade under Gaddafis diktatur.
Utan uppbygget av oberoende och demokratiska arbetarorganisationer kommer andra krafter att fylla tomrummet. Arbetarrörelsen måste byggas till försvar av alla demokratiska rättigheter, involvera och försvara de invandrade arbetarnas rättigheter och gå emot privatiseringen av Libyens tillgångar.
Den skulle också kräva att alla utländska militära styrkor dras bort, samtidigt med krav på demokratiska val till en lagstiftande församling och en regering bestående av företrädare för arbetare och de fattiga, som stödde sig på en organisering på arbetsplatserna och i bostadsområdena. En sådan regering skulle använda Libyens tillgångar för att tillgodose befolkningens behov. Detta skulle vara en verklig seger för den libyska revolutionen och ge ett internationellt exempel på hur diktatur och kapitalismens misär ska avskaffas.
Robert Bechert, CWI
