Motståndet mot militärkuppen och den nya diktaturen växer för var dag i Honduras trots militärens repression. Inte en dag går utan demonstrationer, vägblockader och ockupationer. Ils- kan har tagit ny fart efter avrättandet av flera fackliga ledare och representanter för sociala rörelser.Medan förtrycket ökar och situationen förvärras med regelrätta mord på politiska representanter för motståndet börjar omvärldens rapportering att minska. Ett obeväpnat folk står mot en militärdiktatur och behöver allt internationellt stöd den kan få.
Sedan Manuel Zelaya från PLH – det liberala partiet, valdes till president 2005 har han stått under en otrolig press från den fattiga befolkningen och tvingats att genomföra en del begränsade reformer. Däribland att skolbarn har fått ett mål mat om dagen och att skolan har gjorts kostnadsfri. Bland de mest populära reformerna Zelaya infört var att han höjde minimilönerna med 60 procent. I Honduras lever halva befolkningen i fattigdom och den officiella arbetslösheten uppgår till 28 procent. Zelaya har också fört landet in i det Latinamerikanska handelsutbytet ALBA som leds av Venezuela, Bolivia och Kuba. Medan högern och USA protesterat högljutt har åtgärderna fått masstöd av befolkningen.
Den 28 juni utlyste Zelaya en rådgivande nationell opinionsundersökning som ställde frågan om befolkningen ville att Honduras skulle välja en konstituerande församling som då skulle kunna arbeta fram ett förslag till ny grundlag som i sin tur skulle ställas inför folkomröstning.
Dessa förändringar är nödvändiga om man ens ska komma i närheten av de mål ALBA har satt upp om att lyfta länderna ur fattigdom. Det går inte att genomföra en fattigdomsbekämpning med en grundlag skriven under USA:s bevakning under militärdiktaturen på 1980-talet.
Rättvisepartiet Socialisterna menar dock att vi bara kan utrota fattigdomen om jorden, våra naturtill- gångar, industrin och fördelningen av rikedomarna är demokratiskt kontrollerade av folket under en socialistisk planerad ekonomi.
Zelayas åtgärder har gjort den härskande klassen rasande i Honduras. Onsdagen den 23 juni avskedade Zelaya arméchefen, general Ro- meo Vásquez Velásquez då han vägrade att ansvara för förvaringen av valmaterial, vilket i Honduras traditionellt är arméns uppgift.
Bara några timmar senare beslutade landets högsta domstol att ogiltigförklara avskedandet och åter- installerade generalen, som beslagtog valmaterialet.
Snabbt samlades en demonstration med hundratals deltagare utanför presidentpalatset som med Ze- laya i täten marscherade till militärflygbasen och lastade över valmaterialet till taxibilar och distribuerade ut det till vallokalerna.
Natten mellan lördag och söndag den 28 juni stormade militären presidentpalatset. Pansarvagnar posterades ut och över hundrafemtio soldater omringade presidentbostaden. Soldaterna kidnappade presidenten och tvingade på honom på ett plan till Costa Rica. Det var en massiv organisering som låg bakom kuppen och avsättandet av presidenten, det var inget som var planerat över en natt.
Marxister har alltid, sedan Pariskommunens dagar, varnat för att statsapparaten, polisen och militären, inte är neutral. Historien har gång på gång visat detta. Det är därför viktigt att arbetarklassen i Honduras bygger upp sitt eget försvar och sina egna maktorgan.
I Honduras var det åklagare och polis som gick ut som förtrupp för att ge militärkuppen legitimitet. Massorna borde besvara detta med att bygga demokratiskt kontrollerade försvars- och kampkommittéer.
Massorna är alltför radikaliserade för att det inte ska utbryta explosioner av kamp, men presidentens nuvarande uttalanden skapar förvirring om hur motståndet kan bedrivas. De sociala rörelserna – bonde- organisationerna, fackföreningarna och ursprungsbefolkningarnas organisationer kan tillsammans bygga ett politiskt alternativ och organisera motståndet med en total generalstrejk. Däremot är inte kampen öv- er för att kuppregimen skulle falla. En socialistisk revolution är det enda sättet att besegra högern och övervinna den fattigdom och ojämlik- het som plågar arbetare, bönder, ursprungsinvånare och fattiga i Honduras och Latinamerika.
Kristofer Lundberg
