Läsvärd bok om situationen i Syrien.
Vad hände med revolten i Syrien? Det är temat i en ny bok, Syrien: Revolutionen, makten och människorna (Verbal förlag, 2015). Tio skribenter ger en allsidig bild av revoltens rötter, regimens våld, islamisterna och situationen idag.
På fyra år har över 220 000 människor dödats och halva befolkningen, som var över 20 miljoner år 2011, har tvingats att fly. Landet är idag i praktiken uppdelat i fyra delar: Regimkontrollerade områden runt huvudstaden Damaskus och längs kusten, det kurdiska befriade Rojava i norr och nordost, den så kallade ”Islamiska staten” (IS) i öster mellan gränserna till Irak och Turkiet, samt andra rebellområden i nordväst och i söder.
Just nu pågår på nytt hårda strider om Aleppo. Assadregimen har inlett en offensiv sedan USA och dess allierade utsett IS till sin huvudfiende.
Syrien: Revolutionen, makten och människorna är en ambitiös antologi. Redaktör är Per Björklund, som är redaktör på Fria Tidningen och författare till boken Arvet efter Mubarak. Att detta är den andra breda skildringen av Syrien på svenska på sistone – efter Syrien brinner av Aron Lund – motsäger till en del ett av bokens teman, att Syrien inte ses som ”intressant”.
Per Björklund varnar redan i sin introduktion för slutsatsen att Syrien ”helt enkelt inte lämpar sig för demokrati” och frågar retoriskt om det var ”fel att göra uppror” mot ett totalitärt förtryck.
Det är ingen tvekan om att samma faktorer som ledde till revolutionerna i Tunisien och Egypten år 2011 också fanns i Syrien. Joseph Daher, medlem i Syriska revolutionära vänsterströmningen och bosatt i Schweiz, ger en bild av 2000-talets anpassning till den kapitalistiska globaliseringen, med privatiseringar som har gjort en klick runt regimen till mångmiljardärer. Massfattigdom och arbetslöshet bredde ut sig under Bashar al-Assad, som kom till makten år 2000, när hans far Hafez dog.
Upproret som inleddes år 2011 var ungdomligt och fredligt. Men det blev kortvarigt, som det beskrivs i kapitlen om det befriade Manbij och revolten i Saraqeb. Regimens svar var våldsamt och revolten utvecklades till ett inbördeskrig. Yassir Munif berättar att de första rebelltrupperna åkte till fronten och ersattes av ”bröd-FSA”, som kallades så på grund av dess plundringar och korruption. De unga gick därefter över till islamister som Ahrar al-Sham och al-Nusra. Detta i en av de befriade städerna, Manbij.
Aron Lund står för ett av bokens mest genomarbetade kapitel, ett bearbetat kapitel ur hans egen bok, om hur kriget växte fram. Hans fokus är på islamistgruppernas framväxt och rötter ur diskriminering av sunnimuslimer, USA:s krig och stödet från Gulfstaterna.
I ett annat kapitel, av Joakim Me-din, beskrivs att den Fria Syriska Armén ”är i själva verket hundratals små arméer, utan gemensamma befäl, resurser, befriade zoner eller ens politiska mål, där många opererar efter självständiga agendor.”
Bitte Hammargren, som länge har bevakat Mellanöstern i Svenska Dagbladet, sammanfattar Saudiarabiens roll: ”Det låg inte heller i de auktoritära Gulfstaternas intresse att fredliga aktioner skulle kunna tvinga fram en regimförändring. Saudiska pansarstyrkor hade varit med om att slå ner ett folkligt uppror i Bahrain i mars år 2011. Kungahusen på Arabiska halvön var livrädda för massdemonstrationer där talkörerna krävde regimens fall. Militariseringen av det syriska upproret passade Gulfstaternas styrande bättre.”
Boken ger jordnära beskrivningar av livet för folket i Syrien idag. Den ”mesta tiden till att överleva och förmedla” vad som händer, skriver Somar Al Naher, tidigare ledarskribent på Aftonbladet. Doktor Waleed i Saraqeb, som intervjuas av Helena Gillinger, berättar om elbristen, om att skolorna är stängda och den dagliga oron för familjens överlevnad.
”Vem orkar bry sig om Syrien”, frågar sig DN-journalisten Niklas Orrenius, en fråga som återkommer i andra delar av boken. Alltför sällan görs en skillnad mellan imperialistiska regimer och makthavare å ena sidan, och folkliga, arbetar- och vänsterorganisationer å den andra. Världens makthavare har nog ”brytt sig” – men med vilket syfte och vilket resultat? Imperialistiska och utländska militära ingripanden och stöd har trappat upp kriget och förödelsen. Vad ett större militärt ingripande från Västmakterna kan leda till är tydligt i Libyen.
Bland arbetar- och vänsterorganisationer finns både de som stödjer Assad som en ”motvikt” till USA och de som blundar för islamistrebellerna, därför att störta Assad är huvuduppgiften.
För socialister gäller att ha en självständig klasståndpunkt – vad är bäst för arbetare och förtryckta i Syrien? Vilka krafter kan stå för denna linje? Att ge stöd till Assad, USA:s allierade eller islamister är att svika denna uppgift.
Syrien har faktiskt engagerat i Sverige – i det fall som har försökt förena väpnad kamp med sociala och politiska förändringar, i det av kurder grundade Rojava. Tusentals har demonstrerat till stöd för Kobanê när IS omringade staden.
Joakim Medin, som nyligen frigavs efter att ha gripits av syriska regimstyrkor, ger en matnyttig bild av Rojava i ett av bokens kapitel. Han visar hur Rojavas konstitution medvetet betonar feminism, lokal makt och alla etniska och religiösa gruppers demokratiska rättigheter. Detta till skillnad från Barzanis regim i den kurdiska delen av Irak (KRG). Det är Rojavas program och
praktik som har lagt grunden för det som blev segern mot IS i Kobanê. Militära strider handlar minst lika mycket som vapen om politik och kampmoral.
Joakim Medin varnar också för USA:s, Turkiets och Barzanis rädsla för revolution, trots att Rojava ”hittills inte ens varit särskilt superradikal”. Exempelvis har inga åtgärder tagits mot privat näringsidkande. USA och Barzani gav begränsat militärt stöd till Kobanê, men ”mycket tyder på den amerikanska insaten för kurderna kom med motkrav” på närmande till KRG och FSA.
Syrien: Revolutionen, makten och människorna förtjänar många läsare och uppföljning. Är det något som är tydligt från de senaste fyra åren är det behovet av demokratiska organisationer för att genomföra en verklig revolution i arbetarnas och de fattiga massornas intresse. ■
