Vems fel är klasshatet?

2018-08-01 15:37:53




Göran Greider och Åsa Linderborg vill inför valet ta itu med begreppet populism med boken Populistiska manifestet som kom ut tidigare i år. Det är en öppen plädering för vänsterpopulism och ett försök att bemöta högerpopulismen. Den uttalade strävan i att ta folk på allvar leder tyvärr till en överdrivet stor respekt för högerpopulismens argument. Boken är pepprad med klassargument och helt klart läsvärd, men med en något bitter eftersmak.

Med teser som ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” vill författarna tvätta bort den fula stämpel som etablissemanget har satt på populismen. De framhäver att Bernie Sanders och Jeremy Corbyns (vänster) populism är positiv och användbar, och försöker till och med sätta en vänsterpopulistisk stämpel på det kommunistiska manifestet som Karl Marx och Friedrich Engels skrev för arbetarrörelsen för 170 år sedan.
Det kommunistiska manifestets bevingade ord dyker upp på flera ställen i den här boken. Nu brukar inte marxismen definieras som populism, utan snarare som den vetenskapliga socialismen. Och frågan är om det är så enkelt att all politik som görs lättillgänglig för en bredare publik är att beteckna som populism? 

Bokens förtjänster är sånt som att den slår hål på myten om arbetarklassen som utdöende och tydligt framställer de ökande klassklyftorna. Att den vänder på uttrycket ”globaliseringens förlorare” till ”kapitalismens vinnare”, och pekar på att socialdemokratin är helt utan visioner.
Svenska arbetarklasskvinnor kan idag för första gången inte längre förvänta sig en längre medellivslängd än föräldragenerationen. Risken att dö i förtid har ökat med 12 procent sedan 1990 för den femtedel av befolkningen som tjänar sämst, samtidigt som motsvarande risk för de som tjänar mest har minskat med 40 procent. (LO, Dan Andersson). Var tionde vuxen har inte råd att gå till tandläkaren. Lönegapet har inte varit så stort sedan 1934.
Medianinkomsten i Sverige för de födda utanför EU är hälften så stor som för de födda i Sverige. 40 procent av alla ensamstående mödrar har låg ekonomisk standard. År 1991 klassades 7 procent som fattiga (med en inkomst på 60 procent av medianinkomsten eller under). 2016 var andelen mer än fördubblad – 16 procent.
Medan de auktoritära inslagen förstärks runt om i världen (se Trumps styre, se Xi Jinping i Kina som har gjort sig själv till härskare på livstid, Ungern och Polens inskränkningar i demokrati och så vidare) går Greider och Linderborg i polemik mot en amerikansk filosof, Jason Brennan, som försöker ge något sorts liberalt alibi för samma trend. Hans bok Against Democracy har givits ut av Timbro med den förskönande titeln Efter Demokratin. Där argumenteras för att de lågavlönade med sin rösteandel i valsystemen hotar de mänskliga rättigheterna när de röstar på högerpopulism som förespråkar inskränkta rättigheter för minoriteter och att rösträtten därför skulle begränsas till dem som klarar ett kunskapstest.
Greider/Linderborg svarar att man aldrig ska glömma att världens största demokratirörelse, arbetarrörelsen, bestod av outbildade människor, som lade ner en mansålder på kampen för allmän rösträtt. 

”Nya” Moderaterna var ganska tidiga med det högerpopulistiska greppet att stenrika människor, även Trump, Berlusconi, Macron med flera, låtsas stå på folkets sida samtidigt som de får sina förslag från näringslivet. Detta är en riktig och viktig poäng. Men den som öppnade dörren för hela den här utvecklingen, den vandal som slog sönder arbetarklassens skydd mot högerpopulism och rasism, den bov som kommer alldeles för lindrigt undan i Populistiska manifestet, det är socialdemokratins egna ledning, Det rör sig om ett förborgerligande som accelererade efter östblockets fall i början på 1990-talet.
Det är inte bara som boken tillstår att ledningen har slutat att prata om socialism, utan framför allt är det att Socialdemokraterna genomdriver den vardagspolitik som göder klassklyftan, som piskar upp rasism och som låter sexismen flöda – nyliberalismen. Detta har fått arbetarklassen att inte längre se socialdemokratin som ett speciellt parti för arbetare, vilket har öppnat dörrarna för högern. 

Författarna konstaterar att det finns ett växande klasshat från medelklassen mot folk som lyssnar på dansbandsmusik, tar för mycket bearnaisesås och döper sina barn till Kevin och Chantelle. Att även vänstermänniskor ur medelklassen använder uttryck som ”white trash” för att framhäva sig själva som bättre. Att det är tillåtet, samtidigt som samma personer aldrig skulle använda motsvarande nedlåtande språk som n-ordet mot svarta eller h-ordet mot kvinnor.
Om det nu stämmer är huvudproblemet inte enskilda personer som uttrycker sig så, utan att det inte finns ett politiskt och ideologiskt motstånd. Det är omöjligt att tänka sig att klassförakt inte skulle existera i ett klassamhälle. Ett arbetarparti kan pressa tillbaka klassföraktet något, samtidigt som själva utsugningen av arbetarklassen består. Ett revolutionärt arbetarparti kan verka för att klassamhället avskaffas – det perspektivet saknas i boken.

Istället verkar det som att skulden till dagens utveckling läggs på den så kallade pk-vänstern. Det talas flera gånger om att ”många antirasister” säger det och det, utan att ge någon källa. Exempelvis att många antirasister inte vågar prata om hedersvåld eller att användningen av begreppet ”mångkultur” som positivt laddat är naivt då mångkultur istället är segregerande. Dessa svepande mantran är ju ett högerpopulistiskt grepp!
Greider och Linderborg anser att det är nödvändigt att prata om hur många flyktingar Sverige ska ta emot och argumenterar för att det är fel att ge tiggare pengar. De verkar vilja komma åt de som brukar kallas identitetspolitiker istället för att ge sig på själva det kapitalistiska produktionssättet och dess nyttiga idioter som Stefan Löfven och Co (honom är det snarare synd om, för han kan få glåpord från högern om att bara vara ”svetsaren”).
Nåväl. De vill landa med fötterna nedåt och avslutar med saker som att de starkaste identitetspolitikerna är SD, Nationella Fronten och Danskt Folkeparti. Att det enda rätta är att ge flyktingamnesti och fackliga rättigheter till alla. Att varje valrörelse är ett klassval och att ”Enbart antirasism kan aldrig besegra rasismen”.
Men boken blandar och ger, och kan nog dessvärre användas även av sossar som likt Morgan Johansson och Magdalena Andersson i maj sjönk flera pinnhål i jakten på att vinna tillbaka förlorade SD-röster.

Författare: Göran Greider, Åsa Linderborg
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: april 2018
Antal sidor: 313

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!