Filmen börjar när den då tjugosexårige Lech Walesa (spelad av Robert Wieckiewicz) lämnar sin klocka och vigselring till sin hustru Danuta:
– Om jag inte kommer tillbaka, sälj dem, sa han till henne.
Walesa ger sig ut i ett tumultartat Gdansk, i norra Polen. Det är arbetarna på Leninvarvet som strejkar. Regissören Andrzej Wajda väljer här att ömsom skildra dramatiken i svartvita dokumentära filmklipp och drama. Walesa hamnar så småningom i säkerhetspolisens klor och mot att bli frisläppt tvingas han bli dess ”informatör”. Om han blir det eller inte förtäljer inte historien.
Under de kommande tio åren blev han sexbarnsfar (och senare åttabarnsfar). Hustrun Danuta (spelad av Agnieszka Grochowska) tar ensam hand om barnen.
Filmen byggs upp av intervjuer av den berömda journalisten Oriana Fallaci, gestaltad av en italiensktalande skådespelerska. Intervjun simultantolkas vilket ger en extra verklighetsförankring. Under sjuttiotalet skildras Walesa som arbetslös. Han hade en sann känsla för rättvisa, vilket ofta ledde till avskedanden.
I mitten av augusti 1980 hoppade Walesa över muren till Leninvarvet i Gdansk, där han själv hade arbetat som elektriker. Då var femtontusen varvsarbetare i strejk. Den utlösande faktorn var att ledningen hade avskedat fackföreningskämpen Anna Walentynowicz.
Men detta var så klart inte den enda orsaken till strejken. Matpriserna hade stigit, ibland till det dubbla. Två andra krav; 2 000 zloti till alla de 15 000 varvsarbetarna och ett minnesmonument över de bortåt tvåhundra arbetarna som hade dödats av polisen under strejken 1970. Arbetarna stannade kvar på varvet tills dess att alla deras krav gick igen om.
Walesa sa i sitt samtal med Oriana Fallaci att det tar fem timmar för de intellektuella att komma fram till samma sak som han själv gör på fem minuter. Är då filmen en hjältesaga? Nej, det kan man inte säga.
Det är i en biroll som den verkliga hjältinnan Danuta gestaltas, som ensam förälder i alla väder är den trogna och älskade hustrun. Är Wajdas Walesa en mansgris? Döm själv! ■