Jag upplever ofta hur jag inte tas på lika stort allvar när jag pratar om samhällsproblem – sannolikt för att jag är en ung kvinna. Vi förväntas inte ta plats eller visa ledarskap, för om vi gör det ses vi som jobbiga – vi ses medvetet eller omedvetet som att vi är emot den rådande könsnormen.
Unga kvinnor kan lätt få lägre självförtroende av detta, då vi år efter år förväntas ta till oss från och anpassa oss till alla dessa kvinnoförnedrande kommentarer och samhällsstrukturer. Det är som att vi förväntas tona ned oss själva för mäns bekvämlighet. Deras argument är oftast att det hade kunnat vara så mycket värre – därför är det ingen idé att ändra på de problem som finns. Som om problemet inte spelar någon roll!
Jag måste kämpa dubbelt så hårt för att ses som lika bra som män, även om vi har samma kunskaper och står på samma sida. Det utövas mycket härskartekniker mot kvinnor i diskussioner med män och jag har märkt att de försöker bevisa att de har en högre position än mig, även om vi ligger på exakt samma kunskapsnivå. De verkas alltid ha ett behov av att ha sista ordet.
Många män har på grund av de rådande könsnormerna en tendens att ta sig rätten till att kommentera kvinnors utseende, förklara att de vill inleda en sexuell relation eller att de aldrig hade velat ha en sexuell relation med olika kvinnor – även om personen i fråga aldrig har visat något intresse för det. Det är skrämmande att få kommentarer från jämnåriga där de direkt inkräktar på ens integritet, som om de hade kunnat göra vad de vill med våra kroppar.
Jag tror att många män omedvetet ser ner på kvinnor och inte lägger en tanke på att ha ett respektfullt bemötande. Jag ser det som ett tecken på våldtäktskulturen som råder idag: Om de utövar olika former av sexuellt ofredande kommer rättsystemet med stor sannolikhet ändå att lägga ner fallet för att det inte finns nog med bevis eller för att de ifrågasätter kvinnans berättelse, vad hon gjorde, hade på sig för kläder och så vidare. Många kvinnor vågar heller inte anmäla, eller känner att det inte är någon idé då hela systemet verkar verka emot en.
Men missförstå mig inte. Jag pratar inte om män som individer, utan jag pratar om ett strukturellt problem som ofta lyser igenom. Jag svartmålar inte män – jag anser att det är ett inlärt beteende som härstammar från det förtryckande, sexistiska och splittrande klassystem som vi lever under, som tjänar på ojämlikheter mellan kön, etniciteter och andra grupper.
En härskarteknik som jag ofta utsätts för är både kvinnoförtryck och åldersdiskriminering på samma gång, där äldre män försöker sätta mig på plats. Det verkar vara skrämmande för dem att en yngre kvinna vet lika mycket, eller mer, än vad de vet. Att jag inte skulle få uttala mig just för att jag är ung är fel och vi borde ändra på det tankesättet. Det är oftast ungdomar som startar revolutioner, och bara för att vi inte levt lika länge som andra betyder inte det att vi inte kan se problemen i samhället. Ett bättre alternativ är att uppmuntra unga till kamp istället för att trycka ner oss. Det är trots allt dagens ungdom som kommer att styra samhället en dag.
Jag vill lära mig utan att bli nedtryckt. Jag vill inte behöva skämmas för att ställa frågor just för risken att bli förminskad.
Kvinnors psykiska hälsa försämras även av detta då vi aldrig kan göra rätt: Antingen är vi för tysta eller för högljudda. Vi ska inte vara för mycket och inte för lite, men gör vi något mittemellan ses vi som otillräckliga och tråkiga. Säger vi ja är vi för enkla, säger vi nej ses vi som självupptagna.
Jag anser att skolan borde lära ut mer om starka kvinnor genom tiderna, och att inte lära ut fel information om de olika könen. Alla kön är lika starka, oavsett om en är man, kvinna, icke-binär eller annat. Vi har bara olika maktpositioner i dagens könsnormativa samhälle där vissa ses som högre rankade än andra. Män föds inte som förövare, och kvinnor föds inte som svaga. Det är dags att bryta oss ur de normativa fjättrorna och kämpa för verklig frigörelse för alla – oavsett kön.
