Vilka är lärdomarna från den långa skolkampen i Luleå?

2016-07-06 11:10:27

foto: Jonas Brännberg
De två karnevalstågen för Luleås skolor har varit imponerande stora och visar på den breda folkvilja som finns för bevarande av skolorna.

Ett läsår fyllt av kamp har just avslutats i Luleås skolor och förskolor då protester i större skala än på många år har riktats mot ”Framtidens skola”, stordriftsplanen som innefattar nedläggning av ett stort antal skolor och förskolor. Kommunledningen har pressats till vissa eftergifter, men planen i stort ligger ändå fast och börjar nu verkställas i stor hast. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv har gett allt i att delta i, stödja och följa protesterna. Men vilka är kampens lärdomar? Och hur ska den fortsätta efter sommaren?

Sommarlovet har just tagit vid efter ett läsår som präglades av protester från föräldrar, elever och lärare mot kommunledningens stordriftsplan ”Framtidens skola” – de största protesterna i någon fråga i Luleå på över tio år, och dessutom sammanhållna över lång tid och ett stort antal områden. Två karnevalståg med omkring 1 000 deltagare var, flera mindre protester, hundratals på protestmöten, ett oräkneligt antal insändare och febril aktivitet på sociala medier samt inte minst de 8 046 namnunderskrifter som har samlats in för en folkomröstning om hur skola och förskola ska utvecklas – sammantaget ”en ny folkrörelse” som borde få vilken politiker som helst att tänka om.
Ändå pressar de styrande Socialdemokraterna på med verkställandet av omstruktureringen. Första steget är att bomma igen Svartöstadsskolan efter 115 år av oavbruten skolverksamhet. Nedläggning av ytterligare sex skolor och sju förskolor ska sedan följa. Den nya standardstorleken ska bli 500 barn per skola, sex-åtta avdelningar per förskola.

Redan när ”Framtidens skola” presenterades i september var det uppenbart att ”utredningens” resultat var förbeställt av den politiska och administrativa ledningsklicken i Luleå kommun. På nio ”medborgarmöten” presenterade Barn- och utbildningsnämndens ledande politiker och deras förvaltningschefer hur kommunen skulle skapa ”Framtidens skola” på ”lite färre, lite större” enheter. Förtäckt bakom en förlamande mängd floskler stod det verkliga syftet snabbt klart: Stordrift ska ge kommunen möjlighet att hantera den stora brist på pedagoger som hela landet står inför – på stora enheter kan arbetskraftens varje timme och minut utnyttjas maximalt.
Till exempel kan det konstant vara fulltaliga barngrupper på förskolorna, från tidigaste morgon till stängningsdags, bara det finns tillräckligt många barn att flytta om under dagen, så slipper kommunen ”slösa bort” en förskollärartjänst på en grupp som kanske bara är halvfull vissa delar av dagen. I skolan kan lärarna åtnjuta ”kollegial samverkan” genom att flexa mellan olika klasser eller grupper, och täcka upp för varandra istället för att ta in vikarier. Just-In-Time-pedagogik! Tänk så smidigt att laga mat åt flera tusen barn i ett kök! Och hur mycket mer effektivt blir det inte när alla förskolebarnen skyfflar ned födan tillsammans i en stor matsal, istället för att sitta inne på avdelningarna? Nya möjligheter öppnar sig för städning, vaktmästeri och underhåll. Kanske kan även bygget av nya skolor ge trevliga spin-offs för kommunledningens nätverkande med kontakter i bygg- och fastighetsvärlden.

Sett ur de högt uppsatta politikernas och chefernas kalkyl är ”Framtidens skola” en utomordentligt förträfflig uträkning. Men den har missat en avgörande faktor i skola och förskola: barnen. Även människorna som levererar arbetskraften har glömts bort – skol- och förskolepersonalen som redan idag rapporterar stressnivåer högt över snitten bland kommunens anställda. Och så den lilla detaljen att övertyga allmänheten om planens förträfflighet.
Det fanns inget alternativ – tänk bara, en skola utan riktiga lärare!  Oavsett hur många felaktiga uppgifter skolkämparna pekat på har de styrande politikerna fortsatt att känna sig ”trygga” med tjänstemännens underlag. Skolchef och projektledare känner sig ”trygga” med rektorernas expertis. Rektorerna känner sig ”trygga” med att pedagogerna hittar på något för att göra det bästa av situationen.
Politikernas envisa upprepande av utantill-svar på alla frågor är grundad i den marknadsfundamentalism som alla etablerade partier har tagit till sig. Stordrift i skola och förskola handlar om att marknadsanpassa verksamheten. Även om den inte i nuläget är vinstdrivande ska den formas som om så var fallet. Produktiviteten måste höjas, svinnet bort!
Forskning av till exempel utbildningspsykologen John Hattie tillhandahåller modeller som bekvämt kan tolkas som att allt som spelar roll i skolan är att se till att varje elev har tillgång till en ”bra lärare”.
På den här grundvalen lanserar kommun efter kommun nedläggnings- och centraliseringsplaner för skola och förskola, rättfärdigade med till förväxling lik retorik. Från Vimmerby till Lycksele, Umeå till Pajala, Lilla Edet till Kiruna och Luleå vill kommunpolitiker stänga ned skolor. Det är inte en slump att de låter som om de varit på en och samma kurs i att leverera goddag yxskaft-svar på alla frågor.

Att centraliseringen är en svepande trend betyder inte  att den är en oundviklig nödvändighet. Visst är det viktigt att hålla en hög standard på verksamheten, men det måste balanseras med att upprätthålla livskraftiga samhällen med rimliga avstånd till service och jobb – alltså precis vad som inte görs idag.
Insikten om att samhällets resurser mer än väl räcker till för att hålla hela landet och varje stad levande i alla delar med service som är både nära och bra hotar hela grundvalen för systemet de etablerade partierna representerar. I förlängningen skulle ett samhälle som byggs upp kring barn och vuxnas behov behöva omfördela sina avgörande resurser från privat till gemensamt ägande, och demokratiskt bestämma hur de används – det socialistiska alternativ som Rättvisepartiet Socialisterna (RS) står för.
Därför är maktpolitikerna fastlåsta vid ”Framtidens skola”. Att ge efter för idén att barnens, människornas och lokalsamhällenas behov ska vara vägledande i politiken skulle vara ett farligt avsteg från den enda vägen under den rådande kapitalismen, som i sin kris är alltmer intolerant mot välfärd och reformer – lönsamhetstänk ska råda över allt. Det är dessutom av stor vikt för dem att inte erkänna att deras officiella makt faktiskt kan omintetgöras av den makt som har låtit sig anas under skolkampen i Luleå – makten hos många människor på fötter tillsammans.
Därav de djupt antidemokratiska dragen i genomdrivandet av ”Framtidens skola”. Just för att makthavarna inser att de inte bara har de närmast berörda emot sig, utan också hela massan av befolkningen – om de bara hinner nås av insikten om vad som egentligen håller på att hända – är de inställda på att ångvälta igenom omstruktureringen.
Därav också de många ansträngningarna att avfärda, förminska och förvränga protesterna och deras motiv. Kritiken mot ”Framtidens skola” – alla protester på skolgårdar, gator och torg och i media, plus den absolut överväldigande delen av de nära 800 skriftliga remissvar som skickades in – avfärdades direkt av kommunledningen som ”rädsla för förändring”. Efter att flera hundra ifrågasättande föräldrar och andra upprörda dykt upp på de första ”medborgarmötena” förklarade exempelvis kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) att om sådan här ”rädsla” hade fått råda skulle samhället vara kvar i de gamla onda dagarna av utedass och vägglöss.


När protesterna ändå växte skapades en myt inom S om att motståndet mot ”Framtidens skola” drevs av inskränkt klassförakt och snobberi. De ”gentrifierade” Svartöstadsborna vill inte beblanda sig med de ”utsatta” Örnäsborna, heter det.
Svartöstaden är en gammal arbetarstadsdel där det fortfarande bor många låginkomsttagare. Tack vare att kommunen har drivit igenom en utförsäljning av Lulebos lägenheter i området, trots protester, domineras det av bostadsrätter. Men med undantag av ett stråk nybyggda ”lyxvillor” på det nya området Svartöbrinken är medelinkomsten inte så mycket högre än på Örnäset, ett av Luleås största och fattigaste arbetarområden.
Hur som helst förvrängs totalt de argument –  mot stordrift som enda alternativ, mot segregering och för samhällsservice i varje bostadsområde – som Svartö­stadsborna med flera för fram.

Skolkämparnas protester handlar inte om rädsla, utan om kravet att förändring ska ske till det bättre. I början av protesterna hoppades många att det skulle räcka att vädja till politikernas sunda förnuft genom att peka på de många felen och orimligheterna i deras plan. Det visade sig dock snart att planen inte kunde vara fel oavsett hur många fel den innehöll. Det är först efter nio månaders oavbrutna protester som Barn- och utbildningsnämndens ordförande Carina Sammeli (S) tillstått att man möjligen kan ha misslyckats med att ”kommunicera” den.
Från tidigare proteströrelser hade vi som är aktiva i RS med oss insikten att det sällan räcker att vinna argumenten. Vi tog tidigt initiativ till att samla så många som möjligt för att diskutera hur vi skulle kunna påverka. Ur detta kom bildandet av Samordningsgruppen som har varit helt avgörande för protesterna. De ständigt pågående diskussionerna, i Samordningsgruppen och det otal mindre arbetsgrupper som har bildats, har varit nyckeln till att genomskåda Framtidens skola och utveckla förståelsen av hur kampen kan föras vidare.
Tillsammans med praktiska exempel, som den första ”skolkramen” – då barn och föräldrar omringade Svartöstadsskolan i en beskyddande kramkedja – kunde både tidigare och nya erfarenheter visa att det var enade, utåtriktade, kampinriktade aktioner – beväpnade med fakta, forskning och sakliga argument – som kunde samla och engagera många, och gjuta in mod och hopp inte bara hos de direkt drabbade, utan även hos luleborna i stort.

Den här lärdomen har behövt förstärkas gång på gång under de månader som kampen har pågått. Nya argument och vinklingar från kommunens sida har hela tiden krävt att vi har varit på tå för att bemöta med dem korrekta fakta och nå ut med dem. Modlöshet i konfrontationen med en motståndare totalt oemottaglig för fakta och argumentation har behövt vädras och bemötas.
Återigen har vi från RS kunnat bidra med erfarenheterna av tidigare kamp, och förståelsen av vad det egentligen är vi har emot oss, genom styrkan av vårt socialistiska program, som faktiskt är det koncentrerade ”minnet” av århundraden av kamp över hela världen. Vi har ofta fått påminna om att ingen kan garantera att vi kommer att vinna om vi kämpar, men om vi inte kämpar är det garanterat att vi förlorar.
Under månadernas lopp har också många av de aktiva och de mer passivt stödjande alltmer börjat sätta ”Framtidens skola” i sitt sammanhang. Steget har inte varit långt att koppla ihop omstruktureringen av skolan med utförsäljningen av allmännyttan i Lulebo, det diktatoriska försöket att flytta Återvinningscentralen från Kronan till Lövskatan och kommunalrådens ständiga beredvillighet att klippa band på näringslivstillställningar från Bromma till Austin samtidigt som de aldrig har tid med oroliga medborgare. De fundamentala motsättningar som speglas i ”Framtidens skola” har blivit mer och mer tydliga, och de politiska slutsatserna kommer att växa fram och ge avtryck under lång tid framöver.

Stödet har vuxit tillsammans med skolkämparnas sammanhållning och insikten om behovet av mass­kamp vid varje kraftsamling. Till exempel blev det första karnevalståget den 28 november en avgörande milstolpe i protesterna. Många som aldrig hade gått i ett demonstrationståg förut kände kraften och enigheten hos alla som var samlade. Den första eftergiften från kommunens sida kom strax därpå – högstadierna på Hertsö- och Kråkbergsskolan räddades genom att högstadiet ”undandrogs utredningen”.
Den andra stora karnevalen den 19 mars och flera mindre aktioner, som exempelvis ”skolkramen” på Kläppenskolan, överlämnandet av ”barnens remissvar”, bussaktionerna Vitådalen-Råneskolan och Svartöstadsskolan-Örnässkolan, samt skolstrejken den 26 maj har visat på samma kraft. Inför varje aktion har det varit en utmaning att förankra och mobilisera för den hos vårt folk. Ständiga diskussioner och möten av de aktiva i arbetsgrupperna har behövts för att möta den.
Inför exempelvis skolstrejken stod det klart att aktionen först inte hade förankrats tillräckligt bland föräldrar och barn i Svartö­stadsskolan. Det löstes med en veckas uppskjutning och intensivt arbete för att nå ut och motivera behovet av att fortsätta göra allt för att stå upp för vad vi ser är rätt – uppslutningen på strejken blev så gott som total. Metoder som dörrknackning, att ringa runt, dela ut flygblad och samla underskrifter har visat sig vara oumbärliga.
Det var under hård press som S gav med sig och drog tillbaka nedläggningen av byskolorna i Vitå och Klöverträsk – den hittills andra eftergiften i skolfrågan. I övrigt är ”Framtidens skola” intakt.

Men kampen är inte över. Nästa steg är att hålla uppe trycket för att se till att frågan får avgöras i en folkomröstning (se Offensiv # 1207). Med en stark kampanj från skolkämparnas sida blir det mycket svårare för S-ledningen att att stoppa folkomröstningen, och kommer den väl till stånd är utgången ganska given. Det är med andra ord mycket möjligt att ”Framtidens skola” kommer att vara upphävt som beslut inom ett år. Att det styrande S ändå har valt, sju veckor efter att beslutet har vunnit laga kraft, att omedelbart verkställa stängningen av Svartöstadsskolan är ett hisnande mått på cynism och maktfullkomlighet. Stängningen är uppenbarligen ett försök att omintetgöra det faktum att Svartöstaden har varit och förblir navet för de samordnade protesterna.
Skolkampen har format början på en annan makt än makthavarnas, och den kommer att fälla en hård dom i sinom tid.
De 8 046 underskrifter som har samlats in i rekordfart är ett bevis på det starka stöd skolkämparna har för att utveckla skola och förskola utifrån barnens behov, inte fyrkantiga fastlåsningar. Det kommer att kräva fortsatt kamp och att ta vara på de allt mer djupgående insikter som alla aktiva vunnit under protesternas gång – att det handlar om vilket sorts samhälle vi vill ha.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!