När Honduras folkvalde president Manuel ”Mel” Zelaya störtades i en väpnad militärkupp för nära två år sedan, tvingades han lämna landet. Som en motreaktion på det föddes FNRP, Nationella motståndsfronten. När han i slutet av maj återvände till Honduras möttes han av en demonstration som samlade en miljon.FNRP använde Zelayas återkomst för att kanalisera massornas ilska och lyckades mobilisera massorna till vad som kom att bli den största protesten i landets historia. 1 000 bussar från hela landet tågade efter vägarna när män och kvinnor från byar och städer anlände tidigt på lördagsmorgonen den 28 maj. Honduras huvudstad Tegucigalpa fylldes av motståndsfrontens röda fanor.
FNRP har sedan militärkuppen gång på gång visat att de placerat sig i frontlinjen mot regimen. FNRP blev det kraftiga svar som kom från den honduranska befolkningen. Arbetare och fattiga gick man ur huset och den nationella motståndsfronten växte snabbt och spreds.
Nu, efter Zelayas sexton månader i exil, har rörelsen vuxit markant trots den statliga repressionen och mord på dess ledare. Med Zelaya åter på honduransk mark fruktar regimen att rörelsen ska stärkas ytterligare. En klar radikalisering har skett bland rörelsens gräsrötter vars krav på social rättvisa och demokrati har lett till en djupare förståelse för vad som kan frambringa detta. Krav på socialism syns nu bland banderollerna och FNRP:s affischer.
Det är en enorm repression från den härskande klassen för att stoppa FNRP. Lärare, studenter och bönder som stödjer fronten mördas dagligen. De senaste 15 månaderna har i snitt en journalist i månaden dödats. Trots att närmare 300 av motståndsfrontens ledare och aktivister mördats har rörelsen fortsatt växa.
Ett exempel på repressionen visas tydligt i att regimen kraftigt attackerade de elever som protesterade mot att 300 lärare som avstängts för sitt deltagande i generalstrejken inte fått komma tillbaka till arbetet. När eleverna ockuperade sin skola, sköt den fruktade antiterroristpolisen Cobras skarpt mot eleverna. Två skottskadades i huvudet, 50 minderåriga arresterades och eleverna tvingades ned på marken med Cobras gevärspipor mot huvudet och kängor i ryggen.
Att Zelaya lyckats komma tillbaka är ett resultat av motståndsfrontens modiga kamp. De har trotsat militärregimen, bluffvalet och repressionen.
De europeiska länderna kritiserade förvisso kuppen i ord, men när det kom till den ekonomiska politiken och att teckna frihandelsavtal, var mänskliga rättigheter inte värt bläcket det var underskrivet med. Mänskliga rättigheter och kravet på demokrati suddades ut, för kapitalisterna är affärerna viktigare.
Massornas kamp fortsatte och världens kapitalistiska regeringar var hårt pressade, de ville inte se ett Honduras där befolkningen reser sig och själva tar makten. Istället riggades ett bluffval för att ersätta Zelaya med den ”valda” presidenten Porfirio Lobo som tillträde i november 2009. Då detta inte blidkade massorna, tvingades regimen och det internationella kapitalet till nya metoder. De vill ha uppgörelsen för de ekonomiska förbindelserna.
Det avtal som slöts mellan Zelaya och Porfirio Lobo den 22 maj i år tillbakavisades av rörelsen. Avtalet innefattade överenskommelsen om Zelayas återvändande och blev möjlig efter medling med presidenterna Hugo Chávez från Venezuela och Juan Manuel Santos från Colombia. Men bakom kulisserna fanns USA:s Hillary Clinton och starka ekonomiska intressen. Hyckleriet blir fullbordat när Colombia talar om demokratins återinförande i Honduras, samtidigt som de egna opposionella behandlas på samma sätt med politiskt riktade mord, försvinnanden och terror.
I utbyte mot Zelayas återvändande lovades Honduras åter en plats i de Amerikanska staternas organisation (OAS).
FNRP:s aktivister förkastade uppgörelsen och pekade på att våldet mot befolkningen fortsatte och inga avtal därför borde slutas med denna bluffregering.
Oroande är att Zelaya dagen efter sitt återvändande, konstaterade att han inte vill kritisera de generaler som avsatte honom i militärkuppen. Han förklarade samtidigt att han inte ville diskutera någon fråga gällande åtal och straff för de ansvariga för morden på 300 av frontens aktivister.
Det är tydligt att det finns en ideologisk skillnad mellan gräsrötterna och Zelaya som har sitt ursprung i liberala partiet. Zelaya anslöt sig inte till FNRP och lämnade det liberala partiet först vid sitt återvändande.
I samband med Zelayas hemkomst offentliggjorde Juan Barahona, en av talespersonerna från FRNP, att de hade för avsikt att inleda arbetet med att bilda ett nytt parti. I juni registrerades rörelsen som ett politiskt parti – Frente Amplio. FA Honduras är en ny politisk organisation som samlar radikala arbetare, ungdomar och fattiga som gjorde motstånd mot militärkuppen. FNRP/FA, i folkmun kallad Fronten, samlar individer och organiserade grupper. Den 28 juni samlades FNRP till nationell kongress. Där togs beslut för ombildning till politiskt parti. 1 600 delegater deltog under kongressen.
Vilken typ av parti FA blir, kommer att påverkas av vilken roll som arbetarklassen tar inom partiet. FA har en kraftig vänsterprägel. På kongressen hängde stora bilder på så gott som alla vänsterledare i Latinamerika – från revolutionärer som Fidel Castro och Che Guevara, till reformister som Correa och Ortega och populister som Chávez. FA har idag inte någon tydligt ideologisk riktning eller något socialistiskt program. Det är en av de frågor den socialistiska vänstern inom FA måste kämpa för.
Vad som behövs är en intensifierad klasskamp för att fälla regimen och upprätta en arbetarnas, böndernas och de fattigas regering, att motståndsfrontens kamp förkroppsligas ute på arbetsplatserna, upprättar kommittéer som förbereder arbetarklassens maktorgan.
Som marxister har vi inga illusioner om att Honduras grundläggande problem kommer att förändras utan ett uppbrott med kapitalismen.
Rättvisepartiet Socialisterna argumenterar för att den revolutionära socialistiska vänstern inom FA ska ta strid för ett socialistiskt program, med utgångspunkt i protesterna och med strategi för att fördjupa kampen till en strid om makten. Med krav på en arbetar- och bonderegering, ett brott med kapitalismen, för en fördjupad revolution, ett program för nationalisering och övertagande av ekonomin och en demokratisk planering.
Kristofer Lundberg
