Vilket är svaret på SD-hotet?

2014-09-25 12:34:56

foto: Natalia Medina
Kampen behöver byggas mot både rasism och mot den högerpolitik som har gett den en grogrund.

Enligt sluträkningen till riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna över 800 000 röster, 12,86 procent. Det rasistiska högerpartiet gick kraftigt framåt i hela landet. Hur gick det till, vad är förklaringen? Och vad är svaret?

I den nya riksdagen har SD 49 mandat och är med stor marginal tredje största parti. Miljöpartiet på fjärde plats får 25 ledamöter. SD är numera också invalda i samtliga landsting och saknar bara platser i sex av landets 290 kommuner.
Det är många röster för ett parti som tvärtemot myten inte alls har starka lokala organisationer. Partiet har varit helt beroende av uppmärksamheten i media och inköpta reklamkampanjer, plus Jimmie Åkessons mötesturnéer. Men även dessa samlade antagligen färre positiva åhörare än de nästan 1 500 representanter som SD har fått valda. SD kommer att få svårt att tillsätta alla platser, och många kommer att hoppa av eller uteslutas, men de kommer ändå att vara fler än tidigare.

Vilka röstade på SD? Enligt SVT:s undersökning vid vallokalerna, VALU, var fyra av tio sedan tidigare SD-väljare. Tre av tio kom från Moderaterna och en lika stor andel kom från något av de övriga riksdagspartierna.
Övergången från Moderaterna är tydlig i Skåne, där SD fick 144 000 riksdagsröster. Norra och Östra Skåne var partiets bästa riksdagsvalkrets med 22,16 procent.
Helsingborgs Dagblad förklarar i en översikt: ”I dag är partiet stort inte bara på landsbygden utan också i valdistrikt med välmående villabebyggelse, allt närmare de större städerna. Så såg det inte ut tidigare.” Och vidare: ”Där Moderaterna minskat har SD ökat. Så är det exempelvis i Rydebäck, på Råå och i delar av Viken och Laröd som av tradition varit starka M-fästen. I många av dessa distrikt har också Sverigedemokraterna blivit ett av de tre största partierna.”
Bland LO-medlemmar, som inte sällan pekas ut som potentiella SD-väljare, fick SD 11 procent, vilket är lägre än i valet som helhet.

Även bilden av SD som ett landsbygdsbaserat parti har allt mindre grund. SD fick hälften av sina riksdagsröster i de tre storstadslänen, med 135 000 i Västra Götaland och 112 000 i Stockholms län. I Stockholms kommun, där SD för första gången har tagit mandat, fick partiet över 38 000 röster (6,64 procent) och i Göteborg över 32 000 (9,64 procent) i riksdagsvalet.
En uppenbar risk med valresultatet är en dansk eller norsk utveckling, det vill säga att andra partier inleder samarbete med SD. I Danmark har Dansk Folkeparti, efter 10 år som stödparti till regeringen, fortfarande ett stort inflytande, och andra partier lanserar hela tiden nya förslag om begränsad invandring. I Norge sitter Fremskrittspartiet i regeringen med Høyre (Moderaterna).
Denna utveckling kan börja i kommunerna. I mer än hälften av kommunerna har SD en vågmästarroll, det vill säga att en opposition kan fälla kommunledningens förslag med hjälp av SD.
Direkt efter valet förklarade sig till exempel kristdemokraten Birgitta Sacrédeus, som är oppositionsråd i landstinget i Dalarna, vara beredd att samarbeta med SD. Hon förklarade också att det är media som har ”målat en bild” av SD som rasister. Hon tillhör definitivt KD:s mörkblåaste flygel (gift med riksdagsledamoten och abortmotståndaren Lennart Sacrédeus). Men även KDU-ordföranden Sara Skyttedal betecknar SD som ”före detta rasister”. Hon utmärkte sig i valrörelsen med förslag om begränsning av invandringen.

Ett öppet samarbete med något av riksdagspartierna kommer inte att ske omedelbart. Men SD:s ordförande i Skåne, Mikael Eskilandersson, har påpekat att det redan finns en dialog mellan SD och andra partier, exempelvis i Landskrona. Det börjar med en normalisering, som nu när även S och MP har accepterat att SD får en vice talmanspost i riksdagen.
Politiskt har åtskilliga borgerliga debattörer och ledarsidor förespråkat både en anpassning till ”SD:s väljare” och en fortsatt normalisering av partiet. Redan dagen efter valet ansåg DN:s ledarskribent att svaret på SD är att ”förbättra integrationen”. Samma tema återkom i en debattartikel av Timbros Andreas Johansson Heinö, som i sin artikel prisade Alliansens ”jobbpolitik”.
DN-reportern Maciej Zaremba var ännu tydligare med vad som menas med att lyssna på SD:s väljare. Han varnade för att ”stämpla folk” som rasister och menade att ”den verkliga rasismen” är ett ”marginellt fenomen”. Men hans ”förbättrade integration” innebär en betoning av ökade krav på invandrare. Till exempel uttryckte Zaremba att det inte går att ”bli fullgod svensk utan att behärska språket”.
Expos Daniel Poohl svarade helt riktigt: ”Nu höjs röster för att gå den flyktingfientliga opinionen till mötes. Det vore ett stort misstag. Sverigedemokraterna kommer att växa och den politiska dagordningen förskjuts.” Poohl avslutade sin artikel: ”Det är bara att titta på Danmark, Storbritannien eller Frankrike. När du tillmötesgår opinionen växer extremhögern och högerpopulismen.”

Vad är då alternativet? En annan artikel på DN:s ledarsida den 18 september verkar vara något på spåren: ”Somliga hävdar att vänsterpolitik är vägen till ökat stöd för invandringspolitiken. Om de sämst ställda får det bättre och trygghetssystemen återigen blir vattentäta, kommer invandringen inte att uppfattas som ett hot.”
Sedan kommer invändningen: ”Men problemet är detsamma som alltid med vänsterpolitik – vem betalar?”
Det är uppenbart att DN inte anser att de som äger landets rikedomar ska betala för förbättringar för lågavlönade, arbetslösa och sjuka. Därför blir också tidningens slutsats att ”vi ska sluta låtsas att det finns en politik eller mediastrategi som kan eliminera motståndet”. Här talar uppgivenheten, eller den som inte anser att SD utgör något hot.
Alla dessa borgare anser att Sverige har en ”liberal” och ”human” flyktingpolitik som SD:s anhängare är kritiska till. I själva verket har regeringens flyktingpolitik – med tvångsutvisningar och REVA – precis som de ökade klyftorna starkt bidragit till SD:s ökade stöd. Detsamma gäller det ökade utnyttjandet av papperlösa och migrantarbetare till sämre löner och villkor.

Svaret på SD:s uppgång måste sökas i missnöjet med hela samhällsutvecklingen och dess representanter. Som Expos Daniel Poohl konstaterar: ”Av någon anledning är det just Sverigedemokraternas väljare som är värda att få allas vårt öra. En majoritet av Sveriges befolkning vill förbjuda vinster i välfärden, men det är inte oron över riskkapitalisternas rovdrift i välfärden som ska omhuldas…”
SD står för både rasism och högerpolitik. Svaret måste därför vara både antirasism och ett alternativ till högerpolitiken. Krav måste ställas på bostäder och trygga jobb till alla, upprustning av vård och omsorg, liksom skolan. För detta måste en rörelse formas, där fackföreningar, gräsrotsorganisationer och nätverk kan delta. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!