De som är kritiska till vinst i välfärden är alldeles för ”fixerade vid vinster och ägande”, påstod socialminister Göran Hägglund i partiledardebatten i TV i söndags. Han slog därmed oavsiktligt huvudet på spiken. Den här debatten handlar om just ägande och vinst.De som försvarar privatiseringarna har insett att ”väljargrupper långt in i borgerligheten är kritiska mot att skattepengar går till vinster i skatteparadis utomlands”, som Ekoredaktionens Inger Arenander konstaterade efter partiledardebatten.
Högern har tre försvarslinjer. Den första är att ”det behövs mer regler och kontroll”. Detta sägs av en minister som Hägglund – som haft ansvaret i sex år! Det krävdes avslöjanden om Caremas blöjvägning och pensionärer som svälter för att han pliktskyldigt skulle reagera.
”Kontrollen” ska gälla både kvalitén (ett extremt missbrukat ord i den här frågan) och vart vinsterna tar vägen. Hur ska det gå till? Privatiseringarna sker inte av en tillfällighet. Den offentliga sektorn har alltid varit en nagel i ögat på kapitalister och högerpolitiker. De vill att direktörer ska styra istället för politiker. Även om politikerna ofta har stått på deras sida, är de utsatta för ett större tryck än bolagsstyrelserna.
Ett annat huvudskäl till privatiseringarna är att de skapar nya marknader och därmed nya profiter. Den massiva kritiken mot vinsterna, som Hägglund klagar på, är ju en spegelbild av just ägarnas fixering vid möjligheten att tjäna miljarder på välfärden.
Till och med Reinfeldt erkände i TV-debatten att bolag som inte är intresserade av verksamheten har sökt sig dit.
Kontroll är också den väg som Socialdemokraternas Stefan Löfven verkar vara inne på när han säger att ”vi måste minska välfärdsvinsterna”. Han försökte i debatten konstruera en omöjlig mittlinje mellan krav på vinstförbud från Jonas Sjöstedt (V) och regeringens försvar av de privata företagens rätt till vinster.
Kontroll utan ägande är omöjligt, det förstår kapitalisterna. Samma måste gälla för motståndet mot välfärdsprofitörerna – återgång till offentligt ägande och non-profit är det enda sättet att kunna öka resurser och kvalité samt införa någon form av demokratisk kontroll. Marknadens diktatur måste kastas ut från omsorgen, skolan, vården och kollektivtrafiken.
Högerns andra försvarslinje är att vinstförbud skulle leda till att anställda får sparken och skolor stängs. Så klart inte. För det första visar det att de privata enbart driver verksamheten för att få vinst, annars lägger de ner. För det andra, behoven minskar inte på grund av ägarbyte. Privatiseringarna å andra sidan har inneburit en neddragning av personalen med tio procent. Om kommuner och landsting åter tar över, skulle det alltså ge fler jobb. Skolor skulle åter kunna flytta in i lokaler som har bibliotek, idrottshallar, matsalar, labbsalar m m. Högerns tredje försvarslinje är att det handlar om ”valfrihet och konkurrens”. Men vilka är det som frivilligt har valt Caremavård som leder till undernäring? Valen inom det här systemet görs av politiker som köper lägsta anbudet. Privatiseringarna har genomförts med kuppartade metoder och ställt pensionärer, elever, föräldrar och patienter inför fullbordat faktum.
Inom både vård, skola och omsorg har några få monopol tagit över och den konkurrens som finns handlar om att uppnå högsta möjliga profit. En bra offentlig service med fler anställda på tryggare villkor står mot riskkapitalisternas kortsiktiga vinstjakt. Så ser valet ut. Det som behövs nu är att den massiva opinionen samlas till en kraft. LO-kongressens beslut i våras om nej till vinster är det viktigaste steget hittills, tillsammans med kampanjen Välfärd utan vinst. Det som pågår är en historisk strid om samhällets inriktning. Högern har förstått att det handlar om ägande och vinst. Detsamma måste gälla för fackföreningsrörelsen och det politiska motståndet mot välfärdsprofitörerna.
