Mer och mer en hårdför nattväktarstat

Högerreaktionär politik, mer nationalism, ökat förtryck och hårdare tag. Statens karaktär har blivit mer av en nattväktarstat när vi går in i en ny epok under 2020-talet.

Redan Marx, Engels och Lenin analyserade på sin tid statens roll och struktur som försvarare av den rådande kapitalistiska ordningen och härskande klassens intressen. De konstaterade att staten vill framstå som neutral eller oberoende.

Men staten är inte neutral, och staten kan inte helt enkelt tas över och användas som den är i arbetarklassens intressen. Staten kom till som ett resultat av klassmotsättningar i samhället, som en makt för skydda den ägande klassen och undertrycka revolutionära kamper och rörelser. Som Marx och Engels förklarade måste en ny stat som står till arbetarklassens förfogande formas, där de drog viktiga lärdomar från Pariskommunen 1871, där de första konkreta försöken till att bygga en arbetarstat gjordes.

Med ryska revolutionens arbetarråd, sovjeter, byggdes verkligt arbetarstyre upp i Ryssland 1917, där beslut togs demokratiskt av valda representanter från arbetsplatserna.

Statens roll idag är densamma som tidigare – att försvara den härskande klassen. I grund och botten är det ju därför som en stat finns. Men den ökade nationalismen och protektionismen idag, med konkurrens mellan olika stater om sina respektive kapitalisters profiter, innebär samtidigt svårigheter för samma kapitalistklass som den finns till för. 

Kapitalistklassen är nationell, medan produktion och marknad är global. Det upptrappade handelskriget och det kalla krig mellan Kina och USA är kanske det tydligaste exemplet på det. Det blir allt mer tydligt att vi går in i en ny era av kapitalistisk världsoordning.

Framväxten av allt mer reaktionära och högerpopulistiska partier och frontfigurer (som Trump, Bolsonaro med flera) har komplicerat saker för kapitalet. Knappt någon kapitalist ville att Trump skulle bli vald till USA:s president, på grund av dennes labila tillstånd och oberäknelighet. SD var oönskade av den svenska borgerligheten till en början, men omfamnas idag av moderater, kristdemokrater och allt fler kapitalister.

Kapitalistklassen vill helst inte ha någon som ”gungar båten” med vilda utspel och öppen rasism, de vill ha lugn och ro i sin utsugning. De vill gärna dölja förtryck och utsugning bakom ord om ”demokrati” och pusha på för ”individens förmåga och ansvar”. Att saker och ting är strukturella bortfärdas.

Samtidigt är det det kapitalistiska systemets misslyckanden och misär som har fått fram högerreaktionärer som gungar båten och bidrar till en förvirrad medvetenhet i samhället: när inget alternativ finns till den förda politiken skapas en grogrund till rasism och skuldbeläggning av dem lägre ner i klasspyramiden. Men det ökar också polariseringen, med antirasism och proteströrelser underifrån.

Med Trump vid rodret för världens största imperialistiska makt USA har instabiliteten ökat globalt. Kapitalistklassen har anledning att oroas då fler och fler, särskilt ungdomar, föredrar socialism framför kapitalism. En undersökning av Axios i juni 2019 visade att 55 procent av alla kvinnor i USA föredrar socialism framför kapitalism. En Yougov-undersökning 2016 visade att 43 procent av de under 30 år i USA föredrar socialism, medan bara 32 procent föredrar kapitalism. Många fler undersökningar pekar på samma trend, även om medvetenheten kring exakt vad socialism är inte är tydlig hos alla.

Enorma massrörelser underifrån har skakat många regimer de senaste åren, då massornas armod blir för stor och ilskan bubblar över. 2019 var ett år fyllt av masskamp och revolutionära uppresningar, som i Sudan, Chile, Hongkong och Libanon, som enbart stannade av tillfälligt på grund av pandemin. 

Under coronakrisen har storföretag och banker fått bisarrt stora summor av stater för att ”inte gå under”; i Sverige har de fått i stöd, subventioner och garantier över 1 000 miljarder kronor, medan exempelvis vården fick smulor i jämförelse. Detta i sin tur har lett till att vinster och börsen återhämtat sig. Arbetarklassen å sin sida har förlorat sina jobb, hem och till och med sina liv.

Men i den nya kapitalistiska eran vi har gått in i måste samtidigt vissa ”stimulanspaket” ges till välfärd och arbetare för att upprätthålla konsumtionen. Men det handlar inte om att rusta upp välfärden eller att återförstatliga/kommunalisera verksamheter till samhällets nytta.

Coronakrisen har också använts för att öka den statliga repressionen, där statens hårda kärna förstärks och dess mjukare delar försvagas. Den politiken har förts de senaste åtminstone 30 åren i Sverige, men går nu i hyperdrive.

Med statens hårda kärna menas dess huvudfunktion som undertryckare, som försvarare av den härskande klassen: där ingår polis, ordningsmakt, militär, åklagarmyndigheter, fängelser, med mera. De “mjukare” delarna av staten är välfärdssektorer, som skola, vård, kollektivtrafik, omsorg, samt olika skyddsnät, bidrag, och så vidare.

Mycket av de mjukare delarna har ju raserats eller sålts ut under de senaste decennierna (i hela världen, men det har gått särskilt långt i Sverige). Det är i linje med den nyliberala doktrinen att staten inte ska ha sina fingrar med i spelet så himla mycket – ”låt marknadens osynliga hand kontrollera allt”. 

Staten ska enligt den nyliberala doktrinen reduceras till den hårda kärnan, medan kapitalister styckar upp de mjukare delarna emellan sig i jakten på ökade profiter. Samtidigt kan de inte gå hur långt som helst då det skulle sporra massprotester underifrån.

Även de ”mjukare delarna” – till exempel socialförsäkringarna – har blivit hårdare. Förvaltningschefer och byråkrater har blivit allt hårdare. Det har blivit svårare att sjukersättning, äldreomsorg och personlig assistans. 

Nu skärps detta ytterligare i hela världen under coronakrisen. Demonstrationer och samlingar har i princip förbjudits, samtidigt som kommersen i köpcentrum och gallerior får fortskrida som vanligt.

Batongpolitiken har hårdnat de senaste åren, och trots att den fick ta ett steg tillbaka i våras när coronaviruset dominerade debatten och frågor som vård och välfärd fick utrymme (och SD helt försvann i medierna) har den sedan i somras kommit tillbaka med stormsteg.

”Lag och ordning” ska prioriteras, samtidigt som högerpolitikerna medvetet kopplar ihop förorter och flyktingar med kriminalitet för att splittra solidariteten och vända fokus bort från det faktum att det är den rådande politiken som skapar otrygghet, segregering och utanförskap.

Mer och mer drag av centralisering av makten till ett fåtal händer, parlamentarisk bonapartism och auktoritärt styre finns i allt fler stater, där den hårda kärnan rustas och repressionen mot dem som kämpar tilltar.

Borgarna vill få oss att tro att det nuvarande systemet med val vart fjärde år är den högsta, ultimata formen av folkstyre.

Men som redan Lenin förklarade i bland annat Staten och revolutionen är denna typ av borgerlig demokrati inget ”folkstyre”, utan även i de bästa exemplen av borgerlig demokrati är ”löneslaveriet arbetarens lott”. Alltså att utsugningen från kapitalistklassen av det mervärde som arbetaren producerar alltid kommer att bestå så länge detta system och denna statsform existerar.

Lenin skriver vidare hur denna slags demokrati alltid är infållad i den kapitalistiska utsugningens snäva begränsningar och därför alltid är en demokrati endast för den härskande klassen och de rika. Att det är precis som i antikens Grekland, en demokrati ”för slavägarna”. 

Hur de ”moderna löneslavarna” är så nedbrutna av nöd och fattigdom att de ”inte orkar bry sig om demokrati”, ”inte orkar med politik”, och hur majoriteten av folket i det vardagliga fredliga livets gång nekas tillgång och möjligheter till att delta i det politiska livet. Särskilt som det officiella politiska livet i riksdag och kommuner frivilligt underordnat sig makten över jobb och ekonomi som ligger hos ägarna av banker och storföretag. 

Hur många gånger har man inte hört från människor man stöter på i kampanjer eller i sin vardag att ”det spelar ingen roll” eller ”det är lönlöst”? Detta systemet strävar efter att bryta ner oss.

Den hänsynslösa nedskärningspolitiken, utöver effekterna på brukarna (sämre tillgång till vård, förlorad likvärdighet i skolan med mera), innebär en extrem belastning på arbetarna och en starkt försämrad arbetsmiljö. Särskilt hårt ansatta är arbetare i välfärden, särskilt kvinnor, som har högre sjukskrivningstal och belastningsskador än andra grupper.

Coronakrisen försatte vård- och omsorgsarbetare i stor fara när skyddsutrustning och andra säkerhetsåtgärder aldrig kom eller infördes alldeles för sent.

Vi i Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att samhället ska ta över sönderprivatiserade sektorer och välfärd under demokratisk kontroll underifrån. Det innebär att det är verklig arbetardemokrati som styr hur verksamheterna ska drivas, inte statens byråkrater som representerar den härskande klassens intressen.

Det är lärarna, undersköterskorna, busschaufförerna, byggnadsarbetarna – arbetarklassen – som är de verkliga experterna och vet vilka behov som finns, inte politiker i kapitalets intressen, eller “näringslivet” eller konsulterna.

Vår politik skiljer sig från nästan alla andra organisationer i landet, som i bästa undantagsfall nöjer sig med återkommunalisering eller -förstatligande. Till och med Liberalerna vill ju ha en återförstatligad skola (åtminstone delvis), men det skulle inte automatiskt innebära en bättre skola om nedskärningspolitiken samtidigt fortsätter. Vi stödjer ett totalt återförstatligande, eftersom de parasitära friskolorna och riskkapitalisterna dränerar välfärden. För ett verkligt demokratiskt styre krävs att det finns en stark rörelse och kamp från anställda, brukare och arbetare i hela samhället.

Vi kämpar för att försvara alla demokratiska rättigheter, samtidigt som vi pekar mot nödvändigheten av en socialistisk samhällsomvandling. Inga i toppen har någonsin gett majoriteten av befolkningen utökade rättigheter och bättre villkor för att de helt plötsligt ”kom på” att det var en bra idé. Allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag fem dagar i veckan, kvinnors rättigheter med mera – alla framsteg vi har vunnit och alla rättigheter vi idag har är ett resultat av revolutioner och kamp mot staten och mot det kapitalistiska system den representerar och förvaltar.

Det är rättigheter och segrar som när som helst kan rullas tillbaka så länge detta system består – aborträtten är exempelvis hotad på många håll, som i Polen där har det varit massdemonstrationer de senaste åren för att försvara aborträtten; i USA hotas den av Trump, och så vidare.

Arbetsrätten hotas också – LAS är det tydligaste exemplet på det i Sverige just nu. Strejkrätten har ju redan inskränkts av regeringen.

Alla segrar, delsegrar och verkliga förändringar kan bara åstadkommas genom masskamp underifrån. Nutida exempel är hur vårt systerparti Socialist Alternative i USA vann Tax Amazon-kampen, där storföretaget Amazon tvingas betala skatt på 240 miljoner dollar om året som ska gå till välfärdssatsningar. Där var Socialist Alternative med kommunfullmäktigeledamoten Kshama Sawant drivande i att kampen vann, medan världens rikaste man Jeff Bezos har gjort allt för att stoppa kampanjen. 

I Sverige har RS-medlemmar vunnit flera viktiga bostadssegrar de senaste åren tillsammans med andra hyresaktivister och kämpande nätverk.

På Irland spelade vårt systerparti Socialist Party och det socialistiska feministiska gräsrotsnätverket ROSA en nyckelroll i när rätten till abort vanns efter åratal av modig kamp 2018. 

Många fler exempel finns på hur när vi på ett välorganiserat sätt kämpar med ett tydligt program kan vinna. Det är en viktig lärdom.

Men alla som utmanar den rådande ordningen får hårdfört veta av statens verkliga roll. I Ådalen 1931 sköt militär ihjäl fem arbetare under en demonstration.  På EU-toppmötet i Göteborg 2001 sköt polisen mot demonstranter och grep över 1 000 fredliga aktivister.

Vi ser även den statliga rasismen i Sverige mot flyktingar, rasifierade och andra, där statsmakten genom att peka ut dessa som problem eller ”kriminella” medvetet för en kil i arbetarklassen och ställer olika grupper emot varandra.

Den rakt igenom inhumana flyktingpolitiken som idag förs, med utvisningar till krig, förtryck och terror samt höjda stängsel och skarpare taggtråd för att hindra flyktingar att komma till EU och Sverige, och att politiker medvetet kopplar ihop förorter, flyktingar och invandrare med kriminalitet i alla frågor, visar på den statliga rasism som de flesta riksdagspartier idag förespråkar. “Chockdoktrinen” 2015 med speciallagar och oskyldiga som offentligt anklagades för att vara terrorister visar hur långt staten är beredd att gå.

Svenska arbetare har mycket mer gemensamt med afghanska flyktingar och immigrantarbetare än med svenska kapitalister och politiker som bara vill utöka misären för alla. Vi har gemensamma intressen i fungerande välfärd, bostad åt alla, bra villkor på arbetsplatsen, med mera.

I många andra länder kanske statens verkliga roll är ännu tydligare. I Hongkong kämpade miljontals i över ett år för demokratiska rättigheter, vilket blev till en utmaning mot hela dens diktatoriska regimen i Kina och besvarades med en ny drakonisk ”säkerhetslag” som avskaffar tidigare rättigheter.

I USA har Black Lives Matter, rörelsen mot den statliga rasismen och polisens dödliga våld, på flera håll brutalt slagits ner av polisen. Journalister och förbipasserande har våldsamt ”omhändertagits”. Högerextrema ”vigilantes” har fått fri lejd av polisen och makthavare att löpa amok mot ”vänstern” och demonstranter.

Varje rörelse som vågar ifrågasätta den rådande ordningen vill staten brutalt slå tillbaka om den kan, såvida inte trycket är så enormt att eftergifter är enda sättet att ”lätta på trycket” och skydda de styrande. 

Kapitalismen och staten behöver de olika förtryckande strukturerna för att kunna överleva: rasismen, sexismen, hbtq+-förtrycket, sekterism – det gynnar den härskande klassen som verktyg för att dela och splittra arbetarklassens enighet och förhindra en enad kamp mot den gemensamma roten till alla orättvisor: kapitalismen och klassamhället.

Utan att avskaffa klassamhället kan heller inte de olika förtrycken avskaffas. Staten, som är ett organ fördelning av samhällets resurser till förmån för de rika, kan inte reformeras. Den måste krossas och en helt ny demokratisk arbetarstat formas, som sedan kan dö bort i takt med att människors och miljöns behov uppfylls. 

Exakt hur en framtida arbetarstat kommer att se ut kommer den levande kampen att utvisa, men där viktiga lärdomar måste dras från föregående revolutioner och alternativa styren.

Det skiljer oss mycket från andra organisationer, som kallar sig vänster men som har mer reformistiska eller parlamentariska ”lösningar”. Vänsterpartiet saknar helt analys om statens roll, och menar att val är vägen till socialism. Men där V är med och styr i regioner och kommuner fortsätter nedskärningspolitiken. De menar till och med i sitt partiprogram att kapitalism och socialism inte handlar om ett val mellan marknadsekonomi eller planekonomi, utan att båda behövs.  

I analysen av och kampen mot staten måste vi visa på att det går att vinna segrar, att staten är ett organ för förtryck och måste krossas, att verklig arbetardemokrati är möjligt och att detta också är enda vägen för ett samhälle i verklig harmoni och fred; ett samhälle där klimatets, människans och djurens behov står över jakten på profiter och där samhällets alla skikt demokratiskt ägs, styrs och kontrolleras gemensamt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!