Spanien: Inte en kvinna till!

De feministiska strejkerna som har samlat miljoner visar vägen och behöver utökas till varje arbetsplats, skola etcetera (Foto: Joanna Chichelnitzky / Fotomovimiento).

av Viki Lara, Socialismo Revolucionario (CWI Spanien) // Artikel i Offensiv

De senaste åren har den spanska staten sett de kraftfullaste feministiska demonstrationerna någonsin på Internationella kvinnodagen den 8 mars, med miljontals på gatorna i många städer. Dessa har förenat sig med strejkaktioner från miljontals studenter och arbetare.

Den viktigaste orsaken till de stora demonstrationerna, utöver löneklyftan mellan män och kvinnor och de otrygga anställningsformer som särskilt drabbar kvinnor, är det outhärdliga könsbaserade och sexuella våldet mot kvinnor i spanska staten. Demonstrationerna har också uppvisat stark solidaritet med kvinnor i andra länder som lider av samma förtryck, särskilt i Latinamerika.
Över 1 000 kvinnor har enligt officiella siffror mördats av sin partner eller expartner sedan år 2003, varav 49 bara i år. Varje dag rapporteras tre fall av våldtäkt till polisen, men det uppskattas att enbart 20 procent av fallen rapporteras. Vi har också sett hur lindrigt rättssystemet i den spanska staten hanterar våldtäktsmän och hur de förödmjukar offren.

Det mest välkända fallet är det så kallade ”La Manada”-fallet (vargflocken), där fem män dömdes för att ha våldtagit en 18-årig tjej under sommaren 2016. Innan våldtäktsmännen slutligen fälldes hade offret – och alla kvinnor – lidit av en förödmjukande behandling från rättssystemet och massmedia. Offret spionerades på av privatdetektiver på order av våldtäktsmännens advokat, och den efterföljande ”rapporten” accepterades av rätten som bevis.
Men ännu värre var att den första domen inte var för våldtäkt, utan för det ”mindre allvarligare” brottet sexuellt övergrepp, som resulterade i en förolämpande dom på nio års fängelse för våldtäktsmännen. Som salt i såren kunde de gå fria och leva vanliga liv medan rätten tog ställning till deras överklagan. 
Överklagan resulterade i att domen blev ändrad till våldtäkt och varje våldtäktsman blev dömd till 15-åriga fängelsestraff. Det var ett resultat av de demonstrationer utanför domstolen som hanterade ärendet och i resten av spanska staten av tusentals kvinnor, jämsides med uppsvinget för den feministiska rörelsen som helhet.

Tyvärr är La Manada-fallet inte en isolerad incident, utan blott ett väldigt uppmärksammat exempel på den kvinnohatande, rasistiska och reaktionära naturen i rättssystemet och den spanska statsapparaten. 
Det är samma system som säger åt kvinnor att om du inte blev fysiskt skadad eller mördad under händelsen, då blev du inte våldtagen – och det är samma system som tillåter könsbaserade våldsförövare att vara med sina barn, en hävstång som ofta används av män för att fortsätta misshandla eller hota sina offer.
Men det är också samma system som urskillningslöst trakasserar och fängslar migrantarbetare och har gett de katalanska politiska fångarna ännu längre straff för att ha organiserat en ”olaglig” folkomröstning än vad de som försökte sig på en fascistisk kupp år 1981 fick.

La Manada-fallet visar att vi kan vinna segrar om vi slår tillbaka med massaktioner, däribland strejker och demonstrationer. Vi behöver fortsätta kämpa mot det könsbaserade och sexuella våldet, och vi behöver få med oss hela arbetarklassen i denna kamp, inte bara kvinnorna. 
De feministiska strejkerna – däribland två generalstrejker av skikt inom den organiserade arbetarklassen – på Internationella kvinnodagen 2018 och 2019 visar vägen.
Men att de fackliga centralorganisationerna bara kallade till symbolåtgärder de dagarna skapade en hel del förvirring om rätten till att strejka. Vi måste utöka de feministiska samlingarna till varje skola, högskola, universitet och arbetsplats för att kunna organisera en starkare arbetarstrejk nästa år som kan stoppa produktionen och visa den sanna potentialen hos arbetarklassen.

Allt detta är nödvändigt för att kämpa mot det könsbaserade och sexuella våldet och alla former av förtryck mot kvinnor och hbtq+-­personer. Först och främst behöver vi en icke-religiös, progressiv, hbtq+-­inkluderande sexualundervisning som bland annat kan lära ut om jämlika relationer mellan pojkar och tjejer och om samtycke i sexuella relationer.
Vi behöver byta ut hela rättssystemet i Spanien, som är nedärvt från Francos tid, med ett demokratiskt system som inkluderar valet av domare och kontroll av arbetarklassen. Ett system som ger verklig rättvisa åt kvinnor och alla arbetare som inkluderar beslutsfattande kring ekonomin via demokratiskt ägande och förvaltning av ekonomin.

Läs mer: