Höjda löner för anställda inom vård och omsorg är ett utslitet krav som tyvärr fortfarande är aktuellt. I Luleå tjänar 1 597 av de fast anställda inom kommunen mindre än 17 000 i månaden, i Umeå är den siffran 1 100 och i Haninge 344. I alla tre kommunerna kämpar Rättvisepartiet Socialisterna för minimilön 17 000, en rejäl lönetrappa och en slutlön på minst 22 000.– 17 000-kravet är viktigt av flera anledningar, säger Åsa Eriksson, undersköterska på Umebygdens äldrecenter i Umeå. Dels är det hög tid att vårdyrket värderas som det fysiskt och psykiskt krävande arbete det är – också i lönekuvertet. Men framförallt ska alla, också vi inom vården, ha en lön som går att leva på.
Idag kan anställda inom vård och omsorg jobba upp till 30 år utan att nå över 18 000 kronor i månadslön. Trots socialdemokraternas ständiga löften om att satsa på äldreomsorgen, har både antalet äldre i särskilda boenden och antalet beviljade hemtjänsttimmar minskat mellan 2001 och 2005 (Socialstyrelsen). Istället är det de anhöriga, framför allt kvinnor, som oavlönat får ta hand om de äldre.
Sjukskrivningarna är ett kvitto på att den politiken också slår hårt mot de vårdanställda. Kommunalarbetareförbundet kallar sin utvärdering av medlemmarnas arbetsmiljö och hälsa de senaste åren för ”Sexton år av smärta och besvär” – sedan slutet av nittiotalet har kvinnorna i kommunal haft högre sjukfrånvaro än någon annan grupp.
Inget annat parti gav stöd
När RS kommunfullmäktigeledamöter i Umeå krävt 17 000 i minimilön och att kommunalanställda och andra ska garanteras en slutlön på 22 000, har inget annat parti – blått, grönt eller påstått rött – stött förslaget. Därför måste de anställda själva ta strid för sina löner, tillsammans med kämpande fackföreningar och arbetarpartier.Ett kommunfullmäktige där Rättvisepartiet Socialisterna finns representerat är ett fullmäktige med ledamöter som aldrig röstar för nerskärningar, som själva lever på arbetarlön och som alltid stöder de kommunanställdas och andra arbetares kampfrågor.
Ulrika Waraanperä
