1929: Wall Street och kapitalismen kraschar

2008-06-11 13:33:57




Kapitalistiska kommentatorer säger att världsekonomin nu står inför kanske den värsta krisen sedan 1930-talet och kraschen på Wall Street den svarta torsdagen den 24 oktober 1929.
Kraschen 1929 föregicks av ökad spekulation, ständig uppgång på börsen, kreditexpansion och av att allt fler människor belånade sina hus för att kunna konsumera. Innan 1929 spreds även myten om den krisfria, nya kapitalismen.
Men kapitalismens rovdrift och ständiga jakt på vinster bygger upp en bubbla som till slut måste spricka. När aktierna stiger i värde väcker de intresse och lockar till sig köpare, vilket leder till att priserna stiger ännu mer. Sedan spricker luftslotten och kris bryter ut.
Efter den stora börskraschen på Wall Street följde den stora internationella ekonomiska depressionen (djup kris).

Trettiotalets kapitalistiska kris och börskraschen 1929 hade sin bakgrund i den spekulation och överproduktion som snart kom att prägla 1920-talets ekonomiska uppgång.
Den ökade produktionen åren innan 1929 var delvis också en följd av att företag rationaliserade sina produktionsprocesser och att många nya uppfinningar gjordes. Henry Fords löpande band som man använde vid tillverkning av bilar är ett exempel på masstillverkningen, som gjorde att allt fler människor nu kunde köpa bilar, telefoner och så vidare. Med ökad produktion och fler som hade möjlig­het att konsumera gjorde företagen stora vinster.
Tillväxten avtog dock ­allteftersom och aktiemarknaden baserades ­mindre på industriell expansion och allt mer på spekulation. Börsmarknaden var hausseartad (kurser och priser steg snabbt) under senare delen av 1920- talet och de stigande aktiekurserna gjorde att miljoner amerikaner lockades till att investera i aktier. Ökad efterfrågan på aktier drev upp ­kurserna till spektakulärt höga nivåer, och det byggdes upp stora förväntningar på ytterligare uppgångar. Småsparare, företag och banker satsade nu en allt större del av sina tillgångar på börsmarknaden – och för att kunna finansiera ytterligare investeringar på marknaden så lånade man pengar, till höga räntor.
Det ekonomiska uppsvinget efter första världskrigets slut (1918) i USA gällde inte arbetare och bönder. Arbetarnas löner hängde inte med i den ekonomiska uppgången och många bönder fick ekonomiska problem, då spannmålspriserna kraftigt reducerades. Vid denna tidpunkt stod jordbruket för en fjärdedel av den totala sysselsättningen i USA. I och med att arbetarna och bönderna inte hängde med i ekonomins uppgång försvann de också som konsumentgrupper. När medelklassen konsumerat de varor som fanns, minskade efterfrågan dramatiskt. Många företag fick problem då marknaden inte växte som beräknat.
Efter det ekonomiska uppsvinget vände nu konjunkturen. Byggverksamhet och produktion minskade, färre bilar såldes och i september 1929 började aktiekurserna falla.

År 1925, när Winston S ­Churchill var finansminister i England, återvände man till guldmyntfoten, de förhållanden mellan guld, dollar och pund som hade gällt innan första världskriget. Det låg i Churchills intresse att återupprätta pundets höga värde, men pundets övervärdering satte käppar i hjulen för Storbritanniens handel med andra länder. Churchill skickade därför Montagu Norman, chef för Bank of England, till New York på våren 1927 med uppdraget att få amerikanerna att lätta på penningpolitiken. New York Federal Reserve Bank, en av de tolv regionala centralbanker som ingår i det amerikanska centralbankssystemet, sänkte diskontot från 4 till 3,5 procent, skriver John Kenneth Galbraith i sin bok Den stora börskraschen.
Man köpte också upp statsobligationer. Penningmedlen som centralbanken förde ut i omlopp genom obligationsköp investerades i aktier eller finansierade andra aktieinvesterares affärer. Till följd av detta ökade kredittillgången i USA vid en ödesdiger tidpunkt, då spekulationsboomen tog fart.

Hösten 1929 bar USA:s ekonomi på tydliga drag av depression. I juni hade högkonjunkturen nått sin topp, men redan innan dess hade luften gått ur bostadsmarknaden och byggandet hade minskat. Aktiemarknaden hölls uppe på grund av spekulationen, men följde till sist också med i utvecklingen, eftersom att man inte längre kunde förvänta sig fortsatta vinstökningar, d v s avkastning på aktierna.
Kraschen kom inte till följd av att spekulanterna hade blivit medvetna om den annalkande krisen. Kapitalis­terna förblindas alltid av marknadens anarki och profitjakten, vilket oundvikligen leder till fartblindhet och kortsiktighet.
Trenden var vikande på aktiemark­naden under september och oktober, men förtroendet dog inte på en dag. Även om trenden var nedåtgående så varierade den från dag till dag. ­Varje dag omsattes nästan 4 miljoner ­aktier, ibland ännu mer. Antalet nya aktier som emitterades steg i september och köpbuden låg ofta över kursen som aktierna utbjöds till. Spekulationsiv­ern minskade inte, under september månad slog också mäklarlånen ­rekord och ökade med nära 670 miljoner dollar.
På fredagen den 18 och på lördagen den 19 oktober var börsen svag. Tidningen Times konstaterade som så många gånger tidigare, att slutet nu hade kommit.
Galbraith berättar om tre konstateranden som gjordes i tidningarna på söndagen den 20 oktober, som kom att bli välkända under dagarna som följde. Det påstods att mäklarna ­hade börjat be om högre kontantmarginaler efter lördagsbörsens slut. Det innebar att värdet på de aktier som investerarna hade köpt med kontantmarginal hade sjunkit så lågt att aktierna inte längre utgjorde tillräcklig säkerhet för de lån som hade betalat dem. Spekulanten krävdes på mer kontanta pengar. De andra kommentarerna var lugnande. Man sa att det värsta nu var över, en uppfattning som delades av kretsar på Wall ­Street. Man förutsade också att en svag aktiemarknad inte skulle tolereras och att den skulle få organiserat stöd följande dag.
Organiserat stöd var två ord som fick en betydande effekt. Det ­betydde att mäktiga män skulle se till att aktiekurserna höll sig på en rimlig ­nivå genom organiserad samverkan, men vem som skulle organisera detta stöd visste ingen säkert. Charles Mitchell, en ledande bankman, hade ingripit en gång tidigare och många trodde att han skulle göra det igen.

Storspekulanterna och invest­mentbolagen skulle själva förlora på en krasch och därför trodde andra att de skulle gå in och rädda ­situationen. Investmentbolagen hade stora kassatillgångar som de skulle kunna ­köpa aktier för till låga priser om de började falla, och därigenom skulle kurserna pressas upp igen, trodde många.
Tvivlen och oron fanns dock kvar och de blev extra tydliga under helgdagsuppehållen. Många gavs tid att tänka efter och bestämde sig för att på måndag skulle man sälja sina aktier.
Måndagen den 21 oktober 1929 omsattes 6 091 870 aktier. Oron ökade och den allmänna övertygelsen var att det kanske var bäst att sälja, men en återhämtning mot slutet av dagen fick det att ses som ännu ett bakslag utan bestående resultat. Den tillfälliga återhämtningen höll dock inte i sig, stora förluster gjordes ­återigen på onsdagen, vilket skapade en stor osäkerhet bland folk.
Följande dag, torsdagen den 24 oktober 1929, kom att bli känd som ”den svarta torsdagen”. Under denna dag omsattes 12 894 650 aktier, många till kraftigt försvagade ­kurser. Kurserna föll allt mer och allt ­fortare och börstelegrafen låg efter. ­Klockan elva på förmiddagen rådde en vansin­nig säljrush på börsen. Osäkerheten som uppstod fick allt fler att sälja och många sålde ut när de inte ­kunde betala de höjda kontantmarginalerna som mäklarna nu krävde. ­Situationen blev värre och värre. Klockan halv tolv rådde skräck och panik på ­börsen. Aktier såldes för ingenting och elva kända spekulanter hade redan begått självmord.

Dagen innan kraschen hade det i optimistisk anda talats om det organiserade stödet som skulle komma nästföljande dag. Vid tolvtiden på torsdagen, när paniken redan rådde, kom det stödet. Ett möte hölls på Wall Street i J. P. Morgan & Compa­nys lokaler. De som hade samlats där inne var landets mäktigaste finansmän. Beslutet som togs var att de samlade skulle slå ihop sina kapitalresurser för att stödja aktiemarknaden. Bara nyheten om mötet fick en stabiliserande effekt på börsen och kurserna började stiga.
Richard Whitney, som var den kanske mest kända mannen i börshallen, började gå runt och placera ­köporder. Det fick också effekt, en ­köpiver uppstod och kurserna sköt i höjden – och dessa stämningar höll i sig, omsättningsvolymen under de två följande dagarna var mycket stor och kurserna var relativt stabila.
Times skrev om hur alla aktieägare nu var säkra tack vare de stora bankmännens mod och makt. En rad positiva uttalanden kom från ledande finansmän. President Hoover ­uttalade sig och sa att konjunktursituationens fundamentala element, d v s produktionen av varor, är sunda. I kyrkor predikades det om att det var Gud som hade lärt människorna en läxa för att de låtit sin jakt på rikedomar förblinda dem.
Men det alla tänkte på var att spekulationen skulle dra igång igen. Tidningarna fylldes av tips inför veckans aktiebörs. Det talades om att man nu skulle köpa, passa på när aktierna var billiga. Det fanns hopp och förväntningar inför börsens öppnande på måndagen, men ingen visste att den verkliga katastrofen knappt hade börjat.

Ingen kapitalistisk kris utvecklas rätlinjigt. Även om huvudtrenden är nedåtgående finns det alltid ögonblick när kurvorna tycks peka uppåt igen, vilket också var fallet efter kraschen på Wall Street. Flera gånger innan krisen verkligen slog till blåste kapitalisterna och politikerna faran över med hänvisning till någon tillfällig ljusning. USA:s president Hoover svarade exempelvis en delegation i juni 1930 som ­krävde federala nödhjälpsprogram att: ­”Mina herrar, ni har kommit 60 dagar för sent. Depressionen är över”.
Det speciella med kraschen 1929 var att när läget verkade vara det sämsta tänkbara så förvärrades det ytterligare.
Många spekulanter sålde ut på grund av högre kontantmarginaler, och de som hade turen att klara av dem skulle komma att få nya krav på pengar, och senare på ännu mer pengar, tills de var ruinerade. Det fanns spekulanter som sålt sina aktier innan den första kraschen och återvände till marknaden för att köpa aktier när kurserna var låga. Vad som sågs som ett gott köp blev ruinerande med fortsatta ras. De som kallt väntade under oktober och november och sedan, när lugnet infallit, investerade i stamaktier (aktier som getts ut när bolag bildades) skulle lida förluster under de närmaste två åren.

Tisdagen den 29 oktober var den mest förödande dagen i New York-börsens historia.
Omsättningsvolymen denna dag var enorm, 16 410 030 aktier såldes på New York-börsen.
Dow Jones industriindex, som innan raset hade stått på rekordhöga 381,17 punkter, föll med 13 procent. På en vecka utraderades aktievärden för 30 miljarder dollar, en siffra som motsvarade tio gånger USA:s federala budget. I många fall fanns det ett överskott av säljorder och inga köpa­re.
Det värsta denna dag var dock ­investmentbolagens kollaps. Investmentbolagen hade tidigare setts som ett stöd för de höga kurserna, men nu visade de sig vara en källa till ­svaghet och inte ett skydd mot ­sammanbrottet på aktiemarknaden.
Värdestegringsprincipen för så kallade stamaktier, som hade gjort investmentbolagen rika, verkade nu med full kraft i negativ riktning.
Investmentbolagens stamaktier föll snabbt i värde, och i början av november kunde de flesta av deras ­aktier inte säljas överhuvudtaget.
Investmentbolagens enorma kassatillgångar hade också setts som en kursstabiliserande effekt, men det visade sig vara fel. Nu när värdestegringsprincipen blev värdeminsknings­principen oroade sig investmentbola­gens ledningar mycket mer för sina egna stamaktiers kollaps än de övriga börsnoterade företagens negativa trend, skriver Galbraith.
Investmentbolagen använde sina kassamedel för att försöka pressa upp kurserna på sina egna aktier. Köp av egna aktier hade tidigare resulterat i stigande kurser på grund av konkurrensen, men nu påverkades kurserna endast för en mycket kort tid eller inte alls. Det var fråga om ett finansiellt självmord, bolagen köpte upp sina egna nu värdelösa aktier så långt kassatillgångarna räckte.
Under dagen spreds ett rykte på börsen om att bankmännen inte försökte stabilisera aktiemarknaden, utan att även de sålde sina aktier.
Förtroendet för bankmännen rasade snabbare än aktiekurserna. Bankmännen nekade, men det kom ­senare fram uppgifter som visade att en av dem, Albert H Wiggin i Chase Natio­nal Bank, hade sålt aktier för flera miljoner dollar, och hans syfte var att kunna köpa tillbaka dem senare när kurserna sjunkit ytterligare.
I takt med kursfallen och stora förluster blev det lånestopp.
Precis som idag försökte spekulan­terna och finansmarknaderna, främst banker, organisera nödhjälpsaktioner för att hålla uppe aktiekurserna och förhindra att kreditfrossan övergick i en finansiell istid, men alla försök misslyckades och krisen spreds till andra delar av ekonomin.
Den 6 november visades det att inte bara aktiemarknaden var drabbad, utan att det nu även var kris på råvarumarknaden. Priserna på till ­exempel bomull och vete föll kraftigt.

Det totala fallet på börsen mellan den 3 september och 13 ­november var 50 procent.
Många ruinerades av kraschen, man hade belånat sina aktier för att kunna köpa fler och när kurserna gick ner tvingades många att sälja till underpris.
Några månaders återhämtning följde efter kraschen, men sedan ­började kurserna sjunka igen. Fallet var långt och utdraget och kurserna sjönk fram till juli 1932. Då hade 89 procent av aktiernas värde utplånats. I juli 1932 var Dow Jones index nere i 41,22 punkter. Om man hade satsat 100 dollar på börsen i september 1929 så hade man kvar 9 dollar sommaren 1932. Kraschen var starten för den stora depressionen. I USA slog den hårt, 40 procent av landets banker gick omkull, tiotusentals företag gick i konkurs och massor av människor ruinerades. Många småsparare fick överge hem och gårdar då man inte längre hade möjlighet att betala de höga låneräntorna.

Arbetslösheten låg 1933 på 25 procent, jämfört med 3 procent 1929, och bruttonationalprodukten (BNP) i USA hade sjunkit med om­kring en tredjedel. Reallönerna hade sjunkit med 36 procent. Världshandeln avstannade då USA införde rekordhöga importtullar 1930 (på 40 procent) för att skydda den egna ekonomin och andra länder svarade med samma mynt.
Som svar på krisen lanserade den nye presidenten Franklin D Roosevelt ”The New Deal” i början av 1933, som innebar stora offentliga ingrepp i ekonomin, men utan större effekt.
Femton miljoner människor var arbetslösa i början av 1933 och år 1939, då andra världskriget bröt ut i Europa, var 9,5 miljoner människor (17 procent) fortfarande utan jobb i USA. Gruv- och skogsarbetare drabbades hårt då efterfrågan sjönk kraftigt och det fanns få andra anställningsalternativ.
Tilltron till marknaden och börsen påverkades och kraschen fick omtumlande politiska konsekvenser.
Kraschen spred sig till Europa och andra delar av världen.
Först 1953-54 hade aktiekurserna i USA nått samma nivåer som strax innan kraschen i oktober 1929.

Den ekonomiska depressionen under 1930-talet var den hittills allvarligaste kris som skakat den internationella kapitalismen. Världsproduktionen sjönk med nära en tredjedel. Trettiotalstalskrisen blev även slutpunkt för en tid av ökad internationalisering, avregleringar och det kapitalisterna kallar frihandel. Som svar på krisen genomförde regeringarna en rad protektionistiska åtgärder (tullar, devalveringar, valutaregleringar). Världshandeln kollap­sade. Under åren1929-32 minskade världshandeln med 25 procent i volym och i värde med nästan två tredjedelar. Krisen medförde att ­perioden 1920-40 blev den hittills enda i kapitalismen historia där världshandeln trendmässigt växte långsammare än världsproduktionen. År 1937 hade världshandelns volym ännu inte kommit upp i 1929 års nivå. Och år 1937 gick den amerikanska ekonomin in i en ny nedgång. Världskapitalismen fastnade i en förödande deflationskris med sjunkande löner, priser och vinster.

Trettiotalets ekonomiska kris födde nästan omedelbart utbredda antikapitalistiska och socialistiska stämningar, inte bara inom arbetar­klassen, utan även bland medelklassen och de intellektuella. Krisen gav ett brutalt besked om kapitalismens oförmåga och visade med all tydlighet på socialismens nödvändighet.
Det i sin tur gav upphov till en period av revolution och kontrarevo­lution. Att arbetarklassen inte lycka­des ta makten under 1930-talet banade väg för fortsatt kris och till sist barbari och ett nytt världskrig.
Johanna Evans

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!